Kopplingen mellan religionen och de sociala maktstrukturerna

altPå måndag delas årets Augustpris ut. En av de böcker som blivit nominerad i klassen för facklitteratur är Tina Thunanders Resa i Sharialand - ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien (Leopard förlag). Att undersöka kopplingen mellan religion och sociala maktstrukturer är viktigt och Thunander har bidragit med ny kunskap genom sitt reportage. Det är få som lyckats presentera ett så brett dokumentärt material över kvinnors vardag i Saudiarabien. Men som religionsvetare är vi kritiska till hur religion essentialiseras i boken och görs till förklaringsgrund för individers handlingssätt. Dessutom ställer vi oss frågande till varför Thunander väljer att resa till Saudiarabien för att förklara problem i det svenska samhället.

Trots undertitelns uttalade intention att skildra kvinnors liv i Saudiarabien räknar Thunander upp fyra helt andra utgångspunkter i sitt förord. Den första av dessa är att Sveriges muslimska befolkning ökat från 500 individer 1953 till "flera hundra tusen" idag. Om det ska förstås som ett problem framgår inte. Det andra motivet är Saudiskt stöd till moskébyggen i Sverige där hon, utan att ange sina källor, hänvisar till att "saudierna själva" hävdar att de ger bistånd till de flesta moskéer som byggs i Europa.

En ytterligare utgångspunkt är hedersrelaterat våld mot unga kvinnor med bakgrund i mellanöstern, och som ett fjärde motiv listar hon bråken i Rosengård år 2008.
För att få rätsida på komplexa och allvarliga samhällsproblem reser hon till Saudiarabien. Redan på planet träffar hon en man som avråder henne från att besöka huvudstaden Riyad: "där är de [muslimerna] som värst." Thunander svarar: "Ja, men då har jag valt rätt, det är ju dit jag vill. Till religionens och statsskickets kärna. Islam outspätt."

Detta är utgångspunkten. Sverige har genomgått social och religiös förändring sedan 1950-talet och denna förändring har enligt Thunander medfört en rad problem. Dessa i sin tur härleder hon till "islam", och därför reser hon dit där hon menar att man finner ren islam.

Det rimliga måste vara att söka svaren på förändringar i det svenska samhället i Sverige. Individer av muslimsk bakgrund eller religionstillhörighet som kommit hit sedan 1950-talet har kommit i egenskap av arbetskraftsinvandrare och flyktingar - inte för att de är muslimer eller med en dold agenda att sprida Saudisk islam. Bråken i Rosengård drevs på av andra än bara muslimer, och inte heller här var Saudier någon utmärkande grupp. Att ta flyget från Skurup till Riyad istället för bussen från Möllevången till Biskopsgården för att sätta sig in i de socio-ekonomiska förutsättningar människor lever under där är ett märkligt val av metod.

altOm vi väljer att förklara muslimska individers asociala handlingar med "islam", hur ska vi då förklara exempelvis huliganism och hustrumisshandel bland icke-muslimska svenskar? Med "svenskheten"? Eller ska vi resa till Jerusalem för att förklara varför det anmälda våldet mot kvinnor i Sverige ökat med drygt trettio procent under 2000-talet?

I en ny bok, också den utgiven på Leopard Förlag, identifierar Mattias Gardell denna sorts tankemodeller som islamofobi. Gardell definierar islamofobi som ett "essentialistiskt skillnadstänkande" som framställer islam som en homogen enhet. Det är, enligt denna tankemodell, inte individer som på olika sätt tolkar vad som är islam, utan islam som bestämmer hur muslimer handlar.
Trots att Thunander visar att människor i Saudiarabien tolkar islam på olika sätt, gör hon sig genom bokens utgångspunkter skyldig till dessa felslut. Islam får ensamt förklara varför muslimska individer är som de är. Denna utgångspunkt är problematisk i försöket att generera ny kunskap om de brott som drabbat bland annat muslimska flickor med bakgrund i mellanöstern. Eller varför ungdomar, en del med muslimsk bakgrund, kastar sten på polisen i svenska förorter.

Thunander presenterar ett intressant material och det är synd att hon inte nöjer sig med att spegla kvinnors situation i Saudiarabien, som titeln utlovar. Bokens ärende, som det nu presenteras, ger inte bara uttryck för en metodologisk naivitet. Det visar också på en naiv förståelse av religion som något existerande oberoende av människors tolkningar och handlingar, oavhängigt sociala, politiska och ekonomiska strukturer. Det syftar också, medvetet eller omedvetet, till att förklara individuella handlingar med religionstillhörighet och göra islam till syndabock för problem i Svensk inrikespolitik.

Det är möjligt att Resa i Sharialand har språkliga kvalitéer och nyhetsvärde - det är Augustprisjuryn mer skickade att bedöma än vi. Vad vi vänder oss emot är hur reportaget skapar enkla samband mellan religion, individers handlingar och samhällsutveckling. Och framför allt att Thunander väljer att resa till Saudiarabien för att söka svar på problem i det svenska samhället.

Göran Larsson, docent i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och lärare vid Södertörns högskola