Bortblåst av Brötzmann på Fasching i Stockholm

The Chicago Tentet med Peter Brötzmann. Foto: Viktor AnderssonDe får knappt plats på Faschings lilla scen; The Chicago Tentet, det vill säga "de tio från Chicago". Men det är inga Chicagojazzare som står på scen, utan en internationell konstellation av de finaste frijazzarna i världen. Visst, bandet består av några jänkare, men här finns också en norrman, ett gäng tyskar och till och med svenskar så som Mats Gustafsson - saxofon, och Per-Åke Holmlander - tuba.

Publiken överskrider hundratalet, och man behöver inte se sig särskilt noggrant om för att få syn på ungdomar - det är de som står upp, medan den äldre och vana jazzpubliken sitter och dinerar i väntan på musiken.

En av tyskarna är Peter Brötzmann, den inflytelserike saxofonisten som har spelat med alla de stora namnen - eller så har de spelat med honom. Brötzmann står bakom några av frijazzens mest älskade och kultförklarade inspelningar, så som "Machine Gun" (1968) och "Nipples (1969).

Och strax efter åtta på kvällen brakar det loss. Efter bara ett par minuter slår trummisarna, vars trumset flankerar scenen, på grytlock och sina knän. Cellisten trasslar in en EP-singel ibland strängarna, och kontrabasisten hänger långt ner på basens hals.

Ja, och så blåser den sprakande mässingsmaskinen bort de höstlöv som har dröjt sig kvar. Musiken är stark, den ger hjärnan och trumhinnorna en riktig omgång. Känslan är stark, en smäll på käften så att man kommer i rätt balans - och man börjar lyssna. Låter oförskämt bra. Om det finns fördomar om frijazz så motbevisas dessa av The Chicago Tentet.

Det är en fantastisk uppvisning, och bandet är så samspelt att de tillåter varandra frihet utan restriktioner.
Bandet tar en kort paus, de måste hämta andan och fukta läpparna och strupen med mineralvatten. De har druckit mineralvatten världen runt, senast i Norge. Applåderna avtar inte förrän hela bandet har kommit av scenen.

Thurston Moore, sångare och gitarrist i det eviga bandet Sonic Youth, amerikanskt och alternativt sedan tidigt 80-tal, brukar nämna Peter Brötzmann som en av sina favoritmusiker. Och det går att spåra influenser, särskilt i den andra delen av konserten på Fasching. Just hur musiken byggs upp från scratch, hur varje musikalisk komponent med noggrannhet och precision passas in i resten av maskineriet, hur allt är Oljudet och Skönheten i ett förhållande där de båda kompletterar varandra.
Tentetten ger allt, tio mans stryka. Blås, finger och slagkraft bygger på bara några korta minuter upp något som mest kan liknas vid en ursinnig kamp om livet. De fullkomligen exploderar, och det är inte bara höstlöven som blir bortblåsta; utan också publikens sinnen. Ja, för en stund är det som om tillvaron och alla dess problem är som bortblåsta.

Viktor Andersson