Först Gavott sedan Schavott - Andrea Chénier på stockholmsoperan

Lars Cleveman och Katarina Dalayman i Andrea Chénier, Foto Carl ThorborgSå kan man lite vårdslöst sammanfatta den franska revolutionen, åtminstone om man använder sig av operan "Andrea Chénier" av Umberto Giordano som källmaterial. "Lyriskt historiedrama i fyra akter" lyder undertiteln. Den har varit borta från stockholmsoperan sedan 1909 då den spelades nio gånger. Den skrevs 1896. Fredagens premiär var sålunda den tionde gången. Ingen kioskvältare med andra ord. Det har sina förklaringar.

En förklaring är kanske denna. Hamnar man i skuggan av en stor samtida får man det svårt, ibland mycket svårt. Särskilt om man rör sig på samma musikaliska mark. Skulle Giordano ha varit en större komponist om inte Puccini funnits, Salieri om inte Mozart funnits och, för att ta ett mindre känt exempel, Gnecchi om inte Strauss (Richard) funnits? En annan förklaring är att den rätt länge ansetts som ospelbar. Franska revolutionen som opera? Det är för stort och för mycket. Men librettisten Luigi Illica, som också skrev librettona till Puccinis mästerverk "La Boheme", "Tosca" och "Madame Butterfly" samt till Gnecchis "Cassandra", har kokat ner det till en ganska hanterlig story, vilket det sedan är upp till regissör, scenograf, klädmakare med flera att göra scenisk verklighet av. Och det gör man med besked. Det är stundtals nästan roligare att titta på den än att lyssna till den, en vitalare, påhittigare och mer lustfylld uppsättning var det länge sedan man såg på stockholmsoperan. Den ryske regissören Dmitri Bertman har lyckats med att vända dess svagheter till sin motsats. Till en sevärdhet och hörbarhet av klass. Fast, förstås, slagskuggan från den store finns där. Där Giordano är något rapsodisk och deklamatorisk bjuder Puccini på svindlande flyt och högoktanigt linjespel, där "bel canton" i sin sena tappning når en fulländning.

Det är lite av "Tosca" fyra år före Puccinis "Tosca". Som om Illica prövar sig fram inför slutmålet. I centrum också här ett triangeldrama med den viktiga skillnaden att skurken, Gérard, inte är lika entydigt ond som Scarpia, tvärtom, motstridiga viljor dväljes i hans bröst. Som betjänt på grevinnan Madeleines slott och som medlem av revolutionstribunalen. Å ena sidan kärleken till Madeleine och - svartsjukan till trots - poeten Chéniér och å den andra till revolutionen. Han är dramats huvudperson, dess moraliska nav, märgfullt gestaltad av den engelske barytonen Jeremy Carpenter. I de båda älskandes bröst är känslorna inte lika motstridiga, även om de tar sin tid innan de blommar ut för fullt, högdramatiskt gestaltade av Katarina Dalayman och Lars Cleveland. I "Tosca" är karaktärerna entydigt gjutna i form och relation från första takten.

Öppningen är magnifik, ja inramningen likaså, med en gigantisk guldram, inledningsvis uppfylld av en av Bouchers mer kända och generöst tilltagna naketstudier, som ett slags signum på den guldkantade tillvaro som överklassen lever i men där ramen snart ska hamna på snedden för att åter hamna i sitt rätta läge med de älskandes gemensamma vandring mot schavotten. Kärleken övervinner revolutionen och ställer allt tillrätta. Men först anträdes gavotten. Ett mer groteskt överklassmenangeri får man leta efter och underklassens karikatyrmässigt utmärglade sansculotter får skrivas på samma konto. Här tas svängarna ut ordentligt och regissör, scenograf, klädmakare, koreograf och ljussättare verkar ha haft hur kul som helst, den färgglada scenbilden skrockar förtjust inför våra ögon och öron.
Som ett långlivat party med ett något abrupt slut. Hovkapellet under Pier Giorgio Morandi är med på noterna to the bitter end.

Ulf Stenberg