Vart tog Gidon Kremer vägen?

Gidon Kremer När man är ensam om en uppfattning, näst intill i varje fall, har man fel då? Jag ställdes inför den frågan efter en konsert med världsviolinisten Gidon Kremer i Uppsala konserthus härförleden. Stående ovationer å ena sidan, sittande besvikelse å den andra. Det var jag som satt.

Gidon Kremer har nått världsberömmelse som en gudabenådad kammarmusiker och solist, kanske mer i den förra egenskapen än i den senare. Han har en mycket bred repertoar men förknippas kanske mest med tonsättare som Arvo Pärt, med vilken har närmast har ett symbiotiskt förhållande, Alfred Schnitke och Johann Sebastian Bach. Och sedan ett antal år också med Astor Piazzola, tangons förnyare, "La Nueva Tango". Han finns väl dokumenterad på skiva med en rad förnämliga inspelningar. Det är där jag mött honom. Detta var första gången live.
Jag hade med andra ord högt uppskruvade förväntningar.
Vad hände eller snarare: vad var det som inte hände?

Först hände det att den stråkorkester, Kremerata Baltica, som Gidon Kremer bildade 1997 och står fadder för, inledde med ett mästerligt framförande av Bela Bartoks Divertimento för stråkorkester, där två folkloristiskt färgade yttersatser bäddar in mellansatsens återhållet dramatiska musik, här laddad med all tillbörlig intensitet och svärta. Dirigentlös som orkestern är hittar den ändå rätt hela tiden. För mig var denna stråkorkester kvällens stora behållning. En vidunderlig klangkropp.

Därefter hände ingenting, vilket var kvällens verkligt stora besvikelse. Robert Schumanns föga upphetsande cellokonsert, arrangerad för stråkorkester och framförd på violin ... varför kan man fråga sig? Två onödiga ingrepp. Repertoaren är visserligen begränsad för denna kombination, violin och stråkorkester, men varför inte "ge sig på" någon av de otaliga violinkonserter som finns till hands. Någon större entusiasm visade inte heller solisten, han smög snarare omkring med sin stämma som om han inte ville väcka uppseende, ett introvert musicerande med mycket små bokstäver, vilka må ha varit skrivna med den skönaste piktur, någon solistisk påtaglighet och briljans ägde dom inte. Men återigen: en tråkig cellokonsert blir inte roligare av att den spelas på violin. Men programmet var, vad jag förstår, sammanställt av Kremer.

Vad som sålunda hände eller inte hände var att Gidon Kremer inte fick ta plats som kvällens självklara huvudperson med ett verk som hade de rätta kvaliteterna, även om man inte kan skylla allt på Schumann. Det hummades också en del i pausen.

Så var det dags för andra halvan. Nu skulle allt hända som inte hade hänt före paus, nu skulle vi  äntligen få höra vad denna världsviolinist är mäktig. Eller var detta allt i solistisk väg som denna kväll erbjöd?

Först kom ett stycke enbart för stråkorkester, där orkestern var betydligt bättre än verket. Därefter var det Gidon Kremers tur att ställa saker och ting till rätta. Vilket han delvis också gjorde i en ytterst raffinerad menuett och två trios av Franz Schubert med violinen som ledande stämma. Likaså i en passcaglia av Arvo Pärt. Skåpet visste äntligen var det skulle stå.

Men därefter följde något som gjorde en osäker om den placeringen, "Flowering Jasmin", ett stycke örongodis, hemmahörande i helt andra sammanhang. Vibrafonisten Andrei Pushkarevs klingande arabesker förmådde inte rädda vad som förmodligen inte kunde räddas. Så till avslutningen, en liten avdelning med Astor Piazzola, en komponist som numera inte precis tillhör ovanligheterna i konsertsammanhang, med risk för överexponering och övermättnad. Låt vara att Gidon Kremer har ett nära och ytterst levande förhållande till hans musik. Hur som helst, någon konstnärligt lödig exponering av honom själv som violinist innebar inte denna kväll. Därav besvikelsen.

Vart tog Gidon Kremer vägen?

Ulf Stenberg