Mångtydiga minnen

Ulrik Samuelsson, 2009. Foto: Fredrik du Rietz"Allt vad jag vill säga finns i den, men den handlar inte om något". Så sade kompositören Allan Pettersson en gång om sin musik, och det var verkligen ingen slump att den sentensen fick inleda det praktverk om Ulrik Samuelson som gavs ut i slutet av 90-talet. Det skedde i samband med Moderna Museets stora retrospektiv över Samuelsons konst.

I boken återger intendent Cecilia Widenheim delar av sina samtal med konstnären inför utställningen, som öppnade den 5 december 1998. Då hade det gått över 40 år sedan debututställningen i Norrköping och 20 år sedan Samuelson slutat sin tjänst som professor i måleri på Konsthögskolan i Stockholm. Det låg nära till hands att kalla utställningen för en retrospektiv. Men konstnären själv ville hellre tala om självreflexion - något bokslut var det inte tal om, hans arbete pågick i högsta grad. Det gör så än idag, vilket bevisas med all önskvärd tydlighet just nu på Galerie Aronowitsch i Stockholm.
Ur det glömda minnet kallas utställningen som nu visas (fram till den 31 oktober). Och lika lite nu som då, vill Ulrik Samuelson tolka sina bilder, han vill inte ens antyda tolkningar, inget av verken har någon titel. Allt han har att säga, finns i hans målningar. Det bekräftas på nytt när vi råkar träffas på galleriet ett par veckor efter vernissagen. Utanför lyser den klara höstsolen, silad genom trädstammar och gulnande lövverk i Humlegården. Naturupplevelsen har möjligen sin betydelse när jag blir helt knockad av målningen mitt emot fönstret ut mot Sturegatan. Det är en sådan kraft i det solgula, guldskimrande mittfältet, både inbäddat och delvis sprängt av svärta. Den rödtonade stenen som skjuter upp i den nedre delen av målningen gör att jag ser vattnet - som finns eller inte finns. Ett av mina glömda minnen som plötsligt tar gestalt?

Det korta samtal jag har med Ulrik Samuelson rör dock inte i första hand detta verk, utan en av de mindre målningarna. Den visar något som verkar vara ett hoptryckt rum, med en starkt lysande kristallkrona. Den är groteskt stor, den får väggarna att kännas påträngande, mattan ännu murrigare än den är, den gör hela rummet skrämmande och klaustrofobiskt. Säger jag och får ett leende till svar, tillsammans med en vänlig kommentar från konstnären: Jag har inget att tillägga.

Ulrik Samuelsson, 2010. Foto: Fredrik du RietzUtanför fönstret är himlen oskyldigt blå.
Eller är det att säga för mycket om något som må vara blått eller grått eller rentav svart - men oskyldigt blå? Kan en färg vara oskyldig?
Så där blir det lätt när man vistats ett tag bland Ulrik Samuelsons konstverk: man upptäcker att just ingenting rätt upp och ner bara är det ena eller andra, att gränser och material och innebörder är föränderliga, beroende på tid och plats och inte minst på vem du själv är.

För den som är nyfiken på Samuelson anno 2010, är utställningen "Ur det glömda minnet" på Galerie Aronowitsch ett måste. För den som missat en del av hans offentliga konst, rekommenderas en nedstigning till underjorden, närmare bestämt till T-banestation Kungsträdgården vid Arsenalsgatan. Där finns en gestaltning av en annan värld än den vi annars vistas i, med flera historiska lager i kreativ samexistens. Och nästa gång ni besöker Centralstationen i Stockholm, Stadsteatern, biografen Filmstaden Sergel eller Historiska Museet i samma stad, kan ni se hur Ulrik Samuelson har arbetat i offentliga rum.

Han finns på många håll och för den som vill veta mer om honom och hans verk, rekommenderas läsning av Ulrik Samuelson/Second Hand, utgiven av Moderna Museet i samarbete med en rad skribenter och med konstnären själv. Han räds nämligen inte alls orden. Det är bara det att han inte vill använda dem för att berätta vad hans konst handlar om.

Nancy Westman