Vital festival i Lund - trots mindre budget

altLund har länge ansetts vara den lilla staden med det stora kulturutbudet, ett rykte som har fått sig några törnar på sistone. Satsningen på att bli Europas Kulturhuvudstad 2014 gick inte särskilt bra. Lunds Filmstudio tvingades 2008 lägga ner sin verksamhet efter nästan hundra år av film. Spåren av anrika biografen Royal är så gott som borta: sedan sista föreställningen i april i år finns det inte längre några program eller filmaffischer i biografens montrar utan bara en dödsruna som läser "1919-2010". Med tanke på detta är det extra roligt att kunna konstatera att 2010 års upplaga av Fantastisk filmfestival kändes riktigt vital och levande.

Men det har inte varit ett lätt år för festivalen. Efter att 2009 ha firat femtonårsjubileum med pompa och ståt och anordnat en festival som i alla bemärkelser var fantastisk, så trodde festivalledningen att det bara skulle bli lättare med finansiering. Så blev dock inte fallet. Lunds kommun valde istället att strypa sitt ekonomiska bidrag till festivalen till en bråkdel och istället satsa pengar på en nystartad humorfestival. Ett märkligt drag kan tyckas, och ett drag som skulle stjälpa mången festival, dock inte Fantastisk filmfestival som tog det som ett incitament att skära ner på fläsket och återgå till sina rötter, inte minst signalerat genom den superbilliga och supersympatiska Ed Wood- pastischerande vinjettfilmen.

Så, 2010 såg inget filmtält på universitetsområdet som året före, en märkbart mindre budget för omkringevenemang och ett program som skurits ner från ca 50 långfilmer ifjol till ca 40 i år. Men vad som finns kvar, samma sak som sedan starten har utmärkt festivalen, är arrangörernas och publikens kärlek till genrefilm. En kärlek som inte går att ta miste på när man besöker evenemanget. Fantastisk filmfestival är ett sådant där kulturevenemang som fungerar oavsett innehåll. Det är arrangemanget i sig, en smal genrefestival som välkomnar alla, som blir det viktiga.

Festivalen visar filmer främst från genrer som science fiction, skräck och fantasy, filmer som kan sägas ha ett fantastiskt tema. Filmer tävlar i tre olika kategorier; Méliès competion där en långfilm och en kortfilm går vidare för att tävla om Guld-Mélièsen som delas ut av en sammanslagning av europeiska filmfestivaler med liknande tema som FFF, International competiton, där FFFs egna pris the Siren delas ut, samt publikens priser till bästa långfilm och bästa kortfilm.

Red White BlueVinnaren i Méliès-tävlingen blev engelska "Red, white & blue" regisserad av Simon Rumley, en värdig vinnare som utforskar det mänskliga psyket genom att ge oss en triptyk av skadade karaktärer vars öden flätas samman för att ge en becksvart bild av det mänskliga tillståndet. Rumleys klippteknik där han väljer att visa ögonblicken precis före och efter den handling (t.ex. sex eller våld) som normalt sätts i centrum i film är inspirerande och ger de tillfällen då han faktiskt visar dessa handlingar extra tyngd. Våldet i filmen blir på ett fördelaktigt sätt vidrigt och genuint jobbigt att titta på istället för underhållande och exploaterande i filmer som t.ex. Eli Roths "Hostel".
"Vampires" från Belgien var en annan film som övertygade med sin svart humoristiska vampyrberättelse i form av fejk-dokumentär. Lite som en blandning av the Office och Cristopher Guest ("A mighty wind", "Best in show", m.fl.) med vampyrer moraliskt långt ifrån "Twilights" vittvättade blodsugare.

Bra är inte ett omdöme som jag skulle ge "Glenn 3948" (nay, Glenn- the flying robot som den döpts om till efter programkatalogens tryckning). Redan när regissören Marc Goldstein före filmen berättade att han ändrat titeln och slutet efter råd av en försäljningsagent fick man en aning om vartåt det barkade. Om en film utlovar flygande robotar förväntar man sig något slags spektakulär luftfärd, Glenn nöjde sig dock med att flyga runt i en lägenhet och såg mest ut som en halvtaskig datoranimation på dekis. Att storyn sedan kändes som gjord för en dålig tv-thriller anno 1996 gjorde inte saken bättre. Handlingen om två rivaliserande pianospelare behövde egentligen inte några robotar och hela science fiction-dräkten kändes påklistrad (inte för att filmen hade blivit bättre utan robotar).

The Loved OnesGoldstein verkade också ha svårt att definiera vad som skilde hans människor från hans robotar på ett psykologiskt plan. En cameo från Gérard Depardieu kastades bort genom att dubba skådisen och använda honom endast för hans namn istället för att föra handlingen framåt. Festivalens handlingsmässigt mest inkompetenta film.

Den internationella tävlingen vanns, inte helt oförtjänt, av "The Loved Ones" från Australien som med en genremässigt innovativ handling mixar John Hughes "Pretty in pink" med "tortyporr"-genrens grafiska avbildning av, just det, tortyr i historien om en tjej som tar sin pappa till hjälp för att röva bort den kille som nekat hennes invit att eskortera henne till skoldansen. Regissören Sean Byrne kan sina influenser och är väl verserad i både skräck- och high school-genren och filmen sprakar av en färgsättning i dur som blir den perfekta kontrasten till filmens mörkare teman. Dock måste ett litet minus dela ut till den nästan perverst positivt iscensatta tortyren som definitivt är mer underhållande än skräckinjagande.

Filmen som borde vunnit det internationella priset är franska "Illusionisten", en av årets hittills bästa filmer från regissören Sylvain Chomet, som tidigare gett oss "Trion från Belleville". Att den inte gjorde så kan ha att göra med att den bara kan införlivas inom ramarna för festivalens inriktning om man tänjer lite på gränserna. Berättelsen, som är så gott som dialoglös, utspelar sig i slutet av Vaudeville-eran och ger oss en hjärtskärande historia om en trollkarl som inte kan förmå sig att avslöja för den lilla flicka som avgudar honom att han inte kan trolla på riktigt, att allt bara är en illusion.

Chomets animering är älskvärt gammaldags och regissörens omfamnande av det melankoliska är upplyftande anti-Disney (nej alla lever inte lyckliga i alla sina dar).
En besvikelse i den internationella tävlingen var Faye Jacksons hyllade "Strigoi" som vann Méliès-deltävlingen i Neuchâtel. Ansatserna att med vampyrtema konstruera en allegori över Rumäniens brokiga samtidshistoria färgad av kommunism och Ceausescu var lovande men resultatet blev en intetsägande Kusturica-punkgryta som är onödigt förvirrad, oengagerande och fylld av tveksamma skådespelarinsatser.

RobogeishaNär det gäller kortfilmspriserna så hade publiken helt rätt när de röstade fram "The horribly slow murderer with the extemly ineffcient weapon" till vinnare, filmen är en fejk-trailer för en nio timmar lång film om en mördare som använder det fruktade vapnet skeden för att väldigt sakta ha ihjäl sitt offer. En parodi som har tungan precis rätt i mun och bjuder på flertalet skratt. Kortfilmsjuryn valde istället "Out of a forest" som är en charmig dansk animation om en kanin. Filmen är bra men blir lite för mycket som en musikvideo till fantastiska låten "Slow show" av The National, filmen hade blivit betydligt sämre om regissören inte hade fått tillstånd att använda just denna musik.
Publikpriset för bästa långfilm gick föga oväntat till Edgar Wrights "Scott Pilgrim vs. the World" som passar festivalen som hand i handske och är en imponerande blandning av serietidningsnörderi och innovativt filmskapande.

Andra filmer, som visades utanför tävlan, värda att nämnas är: tyska framtidsdramat "Transfer" där rika, men sjukliga eller ålderdomliga, västerlänningar kan köpa rätten att använda fattigas kroppar tjugo timmar om dygnet, nästa steg för exploateringen av u-länder. "Mars" där mumblecore-ikonen Mark Duplass åker till Mars i en film med estetik som påminner om Richard Linklaters "Waking Life". Brittiska "Savage" som förtjänstfullt porträtterar det manliga psykets nedbrytning i en värld där "macho" anses var ett ledord. Den finstämda, om än något konventionella, dokumentären "Cameraman" om den Oscarsvinnande filmfotografen Jack Cardiff. Och, till sist, den Grekiska meta-zombiefilmen "Evil in the time of heroes".

När FFF tillslut avslutade sin tio dagar långa kavalkad av genrefilmer med den galna Robogeisha kan man bara konstatera att den sextonde upplagan av festivalen gav oss ett program fullt av filmkärlek. Till och med mitt kalla kritikerhjärta (wink, wink) smälter när jag t.ex. ser vuxna människor förvandlas till barn på julafton inför vetskapen om att de snart kommer att bli de första i Skandinavien som får se den skönt nördiga rollspelstragikomedin "The Willd Hunt". Det är vad Fantastisk filmfestival handlar om och det är härligt.

Martin Memet Könick