När Vargas Llosa kom till Stockholm

Mario Vargas Llosa signerarNär Mario Vargas Llosa möter sin publik på Kulturhusets Internationella Författarscen har hans framträdande varit utsålt i veckor, en extra lokal med video-länk har i hast gjorts i ordning. I dagarna medverkar han i ett unikt seminarium kring hans författarskap, ett samarbete mellan Lunds universitet och Cervantesinstitutet.

Han uppträder med latinamerikansk grandezza, en världsman i varje tum och han är på sprudlande gott humör, vid hans sida finns översättaren och diplomaten Peter Landelius.

Mario Vargas Llosa har många strängar på sin lyra: han är skönlitterär författare, dramatiker, journalist samt litteraturkritiker i världsklass. Utan tvekan är han idag en av de mest betydelsefulla författarna i den spanskspråkiga världen.

Han är en globetrotter och kosmopolit, hans liv har bestått av resor mellan många länder och kontinenter.  Under sitt verksamma liv har han har varit bosatt i Peru, Bolivia, USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien.

Redan tidigt under sin karriär kom Mario Vargas Llosa i kontakt med Europa. Samma år som han debuterade med novellsamlingen "Los Jefes" 1959 (Valparna i svensk översättning 1978) flyttade han första gången till Paris. Orsaken var att han trodde att detta skulle ge honom en möjlighet att leva på sitt författarskap. I Latinamerika var det hart när omöjligt, endast ett fåtal författare hade kommersiell framgång. Det skulle dröja ända till mitten av 70-talet innan han återvände till sitt hemland Peru, som just då behärskades av diktatorn general Francisco Morales Bermudez.

- Jag har pendlat mellan många länder och olika språk, det har berikat mitt liv att ständigt möta nya människor och kulturer.

Mario Vargas Llosa föddes i den vita staden Arequipa, Perus näst största stad i skuggan av vulkanen Misti. Till denna vackra stad, vars inre stadskärna finns med på Unescos världsarvslista, återvänder han bland annat i den senaste  översatta romanen "Paradiset ligger om hörnet".

Som barn bodde han  Cochabamba i Bolivia och några år senare kom hans familj till Piura i norra Peru.  I tonåren bodde han i Lima.

- Det som givit mig kontinuitet i livet är mitt författarskap och mitt arbete. Jag ser det som ett privilegium. Mitt resande har gjort mig till världsmedborgare, men  än viktigare - till motståndare till alla former av nationalism.

Landet som Mario Vargas Llosa alltid återvänt till är Peru, det ligger närmast hans hjärta.

- Det är huvudsakligen i Peru mina böcker utspelas, man skulle kunna kalla dem peruanska berättelser. Detta beror inte på att jag är patriot, de många år som jag bott i andra länder har gett mig ett annat perspektiv på Peru, jag kan se händelser utifrån, med ett kritiskt öga. Men eftersom jag levde i Peru under mina tonår, den känsligaste åldern i en människas liv lever Peru starkt i mig.

1990 kandiderade Mario Vargas Llosa  - till många människors stora förvåning - till presidentvalet som kandidat för det konservativa partiet Fredemo (Demokratiska fronten). Med ett litet försprång vann dock den japanskfödde  och helt otippade kandidaten Alberto Fujimoro, som efter några år blev en ny diktator i Peru. Fujimoro störtades efter en politisk skandal 2000.

Sin besvikelse över valresultatet gav Mario Vargas Llosa uttryck åt i den självbiografiska romanen "El Pez en el Agua" (Fisken i vattnet), där han å ena sidan skildrar sin barndom och de tre åren som han kandiderade till presidentposten. Efter nederlaget i presidentvalet valde han att lämna sitt hemland och istället bosätta sig i Madrid, han har numera dubbla medborgarskap.

Sedan 2001 är Peru en demokratisk stat, men på ganska bräcklig grund. Under de turbulenta 80- och 90-talen hotades landet av ett pågående krig mellan Sedero Luminoso (Den lysande stigen), en maoistiskt influerad rörelse och landets armé och poliskår.

1980 inledde Sedero Luminoso ett väpnat uppror i Peru, som skakade landet. "Ordförande Gonzalo" greps 1992 av regeringsstyrkor. Detta lågintensiva inbördeskrig resulterade i blodbad, minst 70 000 människor dog i striderna, bland dem många av den fattiga befolkningen i Anderna som Sedero Luminoso sa sig strida för. I dag finansieras rörelsen av narkotikahandel.

- Politiska utopier är farliga, vi har sett det upprepas i historien.

Orsaken till att han blev författare tillskriver han det faktum att han mycket tidigt lärde sig att läsa.

- Det är det bästa som hänt mig i livet. Jag lärde mig läsa vid fem års ålder, under tiden då vi bodde i Bolivia. Det förändrade och berikade mitt liv. Böckerna öppnade en helt ny värld för mig. Jag hoppade över serietidningar, som de flesta läste i min ungdom och gick direkt över till äventyrsromaner, som för mig blev mera verkliga än livet självt. Victor Hugo, Alexandre Dumas d ä och dy, Jules Verne - över huvud taget allt jag fick fatt i. Läsningen gjorde att jag fick  aptit på fantasin när jag insåg vad den kunde göra för människor.

Det faktum att älskade böcker tog slut plågade den unge Mario Vargas Llosa.

- Min mor har berättat att jag som barn fortsatte skriva vidare på boken jag just läst. Detta var mitt första steg mot författarskapet. En del böcker hade också slut som inte tilltalade mig, så jag skrev om dem för att de skulle bli som jag ville ha dem.

Han debuterade som romanförfattare, tjugosex år gammal, med La ciudad y los perros (Staden och hundarna), dessförinnan hade han skrivit dramatik, inspirerad av Arthur Millers "En handelsresandes död". Författare blev han trots att hans far hellre hade sett att han gjorde något annat - "nyttigt".

- Far såg till att jag blev antagen vid en militärakademi för att jag skulle lära mig hut och disciplin. Det skulle göra mig gott och ta bort alla författar- och konstnärsgriller, ansåg han.

Under tiden i militären blev han tvungen att förena den militära utbildningen med driften att skriva.

- Jag löste saken genom att skriva kärleksbrev åt mina kamrater, åt dem som inte kunde uttrycka sig tillräckligt väl och romantiskt, på samma sätt som Cyrano de Bergerac skrev kärlekspoesi åt sina mindre begåvade musketörbröder. Min verksamhet blev ganska framgångsrik och jag fick betalt i cigarretter, en ständig bristvara.

Åren på militärakademin blev till stoff i debutromanen "Staden och hundarna".

- Jag instämmer med Flaubert när han säger "att skriva är ett sätt att leva". När jag läste det insåg jag att det var en beskrivning av mitt liv, trots att jag ännu inte blivit författare på heltid. Författarskapet är ett kall, liv och dikt blir ett. Allt jag upplever är potentiellt arbetsmaterial.

Sedan debuten är han oavlåtligt verksam med att skriva och göra research för sina böcker som ofta innehåller dokumentärt material.

- Jag vet inte vad "fritid" är. Mitt skrivande gör att jag blir helt uppslukad, mitt skrivande är närmast extatiskt.  Personer som har trista och monotona jobb behöver säkert en välförtjänt vila. Min glädje finns i skrivandet och när jag av någon anledning måste avstå, känner jag oro och frustration.

Mario Vargos Llosa kom att bli en av dem som under 1960- och 70-talen kraftfullt förnyade den latinamerikanska romanen, vid sidan av författare som Carlos Fuentes och Gabriel Garcia Marquez.

Men det är inte med den magiska realismen han arbetar, någon har kallat honom hyperrealist. I mycket anknyter han till ett samhällskritiskt perspektiv, liksom många latinamerikanska författare i hans generation. I början av sin karriär stödde han revolutionen på Kuba och var personlig vän med Fidel Castro, en vänskap som lindrigt uttryckt har svalnat.

Mario Vargas Llosa är ingen vänsterman, även om hans böcker som gisslar maktfullkomlighet och maktmissbruk, antyder detta. Han  är marknadsliberal eller snarare en förespråkare av samma slags konservatism som Margret Thatcher. Ofta handlar hans böcker om politisk korruption, rasfördomar, machismo och våld.  Men i hans böcker finns också drag av sorg, över människans ofullkomlighet och tillkortakommanden.

- Det är omöjligt för en författare att se objektivt på sina verk. Jag tror att många av mina läsare och kritiker känner mina verk bättre än jag själv. Men jag är ingen pessimist, jag tror inte att läget är hopplöst och att människans livsvillkor inte går att förändra. Det finns mycket som är galet i världen, men människor kan lösa problem och konflikter - också om det rör sig om mycket komplicerade problem, jag tror på politiken och vetenskapen. Filosofen Karl Popper sa, strax innan sin död, att även om världens problem är kolossala så har vi aldrig haft så många instrument att lösa dem. Vi har tekniker, vetenskapsmän och intellektuella, som redskap att möta de demoner som plågar oss, jag tänker främst på fattigdom och hunger.

Under det senaste decenniet har flera latinamerikanska länder svepts med i en vänstervåg.

- En av orsakerna till att demokratin har kommit så sent till Latinamerika och att den har svaga rötter i kontinenten har berott på att de mäktiga vänsterrörelserna, liksom stora delar av högern inte tror på demokratin. Vänstern har av tradition förespråkat revolution och demokrati har, enligt deras sätt att se, varit ett sätt att maskera att bourgeoisien har makten. Högern har stått för diktatur, militärt förtryck, ordning och reda. Därför har alla demokratiska rörelser kommit kläm, de har blivit svaga i jämförelse. Inte sällan har de fallit ihop under trycket av vänster- och högerrörelser.

Att vi idag ser att flera länder i Latinamerika blivit demokratiska beror på att vänstern respektive högern accepterat folkstyre och de har accepterat demokratiska värderingar, menar Mario Vargas Llosa.

- Därför har vi till största delen demokratiska regeringar i Latinamerika för första gången i historien. En del i högerskepnad, andra i socialistisk. Det finns många exempel på hur höger och vänster samexisterar i parlament och i kommuner. Det är inte alls fråga om perfekta demokratier, men det är en påtaglig förbättring. Kontinenten domineras inte längre av inbördeskrig och militärkupper.

I Brasilien tillträdde vänsterkandidaten Luiz Inácio "Lula" da Silva presidentposten vid nyår 2003.

- Under sin presidentkampanj låg han väldigt långt till vänster, men då han tillträdde som president trodde man allmänt att han skulle förstatliga privata tillgångar, att han skulle föra en politik som lamslog marknadsekonomin men så har inte skett - tvärtom! Istället har han följt den chilenska vänsterns modell, som innebär solidaritet med landets fattiga samtidigt som man har fört en liberal politik.

Ett annat exempel är Uruguay, under valet 2004 lyckades  Encuentro Progresista-Frente Amplio-Nueva Mayoria, en vänster-koalition, ta makten. Man fick en majoritet i båda kamrarna och Tabaré Vázques Rosas tillträdde som president.

- Det är unikt att allt fler länder bekänner sig till demokratin och att dessa förefaller stabila. Undantaget är Kuba och Fidel Castro, som är den mest långlivade av alla diktatorer i världshistorien. Han har stöd av Hugo Chávez i Venezuela. Det finns en risk är att de får inflytande över vänstern i andra länder i Latinamerika, vilket vore djupt olyckligt. Det skulle kunna innebära en backlash och återgång till auktoritära stater utan demokrati.

Hemlandet Peru är idag ett mångkulturellt land, säger han.

- I Peru kan man finna alla slags eniska grupper. En peruan kan härstamma från indiankulturerna före spanjorernas välde, de kan vara ättlingar till de européer som kom till Peru på 1500-talet och förde med olika språk. Eller till de afrikaner som de vita förde med sig. Alla folk har satt sina spår och alla har berikat den peruanska kulturen.

Peru är ett mikrokosmos - en värld i miniatyr, vårt land har kontakt med hela världen, säger Mario Vargas Llosa.

- Att påstå att en viss grupp är äkta peruaner är rasism. Bland vissa indianska peruaner hävdas att enbart individer som tillhör "kopparrasen" är äkta peruaner, andra är mindre värda, ett slags andra klassens medborgare. Det är oacceptabelt, på samma sätt som Hitlertysklands dyrkan av arierna. Dessa strömningar kan bli farliga för hela Latinamerika om man inte får stopp på dem.

Den bok som kanske gett Vargas Llosa flest läsare på senare år är romanen "Bockfesten" som kom ut 2000. Boken, som innehåller politiskt sprängstoff, skildrar en mörk epok i Dominikanska republikens historia.

Diktatorn Rafael Leonidas Trujillo tog makten i Dominikanska Republiken 1930 och blev landets omstridde ledare tills han mördades i ett attentat 31 år senare. Attentatsmännen torterades och dödades - utom en handfull som kom undan.

Trujillo genomförde stora övertaganden av företag och mark. Nepotismen var allmän, till diktatorn närstående personer fick oinskränkt inflytande över den vacklande ekonomi och landet förblödde ekonomiskt. "Bockfesten" är stark och inträngande skildring av makt och korruption. Boken koncipierades 25 år innan den kom ut, då Mario Vargas Llosa följde en filminspelning av "Pantaleón och soldatbordellen" i Dominikanska republiken.

- Jag påbörjade min roman fjorton år efter Trujillos död. Men han förekom överallt: i samtal och diskussioner. Jag blev fascinerad av alla anekdoter och myter kring diktatorn. I sin gestalt var han emblematisk, han förkroppsligade alla Latinamerikas diktatorer och den terror som rådde då. Trujillo representerade galenskapen, hans överdrifter var herostratiska.

En kvinna framträder som en av huvudpersonerna, Mario Vargas Llosa anser att några av de som tog mest stryk under Trujillos terrorvälde var kvinnorna. Sex var en av diktatorns metoder att utöva makt. Hans underlydande och kollaboratörer ställde villigt upp med fruar och döttrar för att visa sin underdånighet och välvilja, ibland för att blidka diktatorn när de råkat i onåd. Kvinnorna tillfrågades naturligtvis inte. Är "Bockfesten" en renodlat politisk roman?

- Om man skriver en roman om en diktatur, så riktar den sig naturligtvis mot fenomenet. Diktatorer måste omge sig av ja-sägare och supporters av alla slag, vilket gör deras maktutövande möjligt, man kan inte se dem som naturkatastrofer.

I boken framträder Trujillo som en regissör som iscensätter sitt liv och Dominikanska republiken är hans eget verk. Vore inte historien så tragisk och grym så skulle det operettartade framträda tydligare. Efter attentatet förstatligade presidenten Balaguer Trujillos egendomar, och 40 % av landets tillgångar överfördes till det allmänna.

- Jag började göra anteckningar och fick med tiden ett stort antal vittnesmål som alla ligger till grund för romanen.

Som en studie i makt är denna roman en obestridd höjdpunkt. Mario Vargas Llosa visar på tyranniets mörka hjärta, dess hänsynslösa nepotism och hur diktatorn söndrar och härskar enligt ett välbekant recept från Machiavelli, ändamålet helgar medlen.

Intressantast av allt är egentligen den fruktansvärda förljugenhet som är maktmissbrukets andra sida. Trujillo och hans gelikar ser sig ingalunda som några fiender till det dominikanska folket - tvärtom är de landets välgörare och skyddspatron, en man som ser om de sina. Bokens figurer är delvis autentiska och för att skriva romanen arbetade Mario Vargas Llosa länge för att verkligen tränga in i vad som skedde: han redovisar detaljerat hur torterarna arbetar, hur människor försvinner i havet som rov för hajar. Grymmast av allt är hur en politisk före detta medlem, satt på undantag, offrar sin 14-åriga dotters oskuld för att fjäska in sig hos den skrupellöse Trujillo.

- Men en roman är inte en historieföreläsning, sanning och dikt finns här sida vid sida. En rent dokumentär roman skulle ingen läsare tro på, säger Mario Vargas Llosa.

Boken är spännande som en detektivroman: han låter verkliga och fiktiva personer uppträder vid sidan av varandra, flera berättelser skär in i varandra mot det oundvikliga och slutgiltiga attentatet, ett klassiskt tyrannmord. Han låter sina läsare följa attentatsmännens tankar och tvekan inför det avgörande.

I boken framträder även presidenten Balaguer, en mild eftersägare, som till skillnad från den sadistiske Trujillo framstod som litteratör, humanist, statsman och utomordentlig beskyddare av nationens historiska, kulturella, politiska, ekonomiska etc. värden.  Efter kuppen mot Trujillo flydde Balaguer till USA. Med hjälp från USA återtog han makten 1966.

En annorlunda roman är den till svenska senast översatta"Paradiset finns om hörnet". Boken kom ut med anledning av 100-årsminnet av Paul Gauguins dödsdag 2003. I den livfulla, mustiga romanen möter man å ena sidan målaren under hans vistelse på Tahiti där hans mogna måleri nådde nya höjdpunkter. Bilden av Paul Gauguin är allt annat än smickrande - i boken vältrar han sig i sänghalmen med mycket unga flickor, som han vällustigt deflorerar, trots sin syfilis.  En hjärtlös pedofil, men samtidigt en gudabenådad konstnär.

Romanens andra huvudperson är agitatorn Flora Tristán  som influerad av samtidens socialistiskt utopiska rörelse reser Frankrike runt för att väcka arbetarna och mana dem att ta upp kamp för bättre villkor. Flora blev en av feminismens frontfigurer och mödrar, trots att den som rörelse inte alls existerade då. Flora är bördig från Peru, dit hon reser för att få del av ett arv.

Mario Vargas Llosa skildrar Gauguin färgskimrande måleri från den jungfrueliga miljön på Söderhavets paradisöar, dit han flytt undan samtidens civilisation, dess förkonstling och konvenans.

Flora Tristán tillhörde de tidiga socialistiska rörelserna utopister som Charles Fouriers och Saint-Simon.

Romanen är karakteristiskt för Mario Vargas Llosas sätt att arbeta, här låter han de två huvudpersonernas berättelser flätas in i varandra.

- Det är alltid historien som väcker idéer, jag detaljplanerar aldrig mina romaner utan låter mig drivas med och så växer strukturen fram. Jag måste kunna övertyga läsaren. Det är alltid spännande att se hur olika delar i romanen ibland korsar sitt eget spår. Men detta hantverk är bara spännande för författaren. För läsaren är det osynligt - och så bör det vara, annars skulle läsaren inte längre tro på berättelsen.

2007 kommer hans senaste roman ut i svensk översättning, en helt nyskriven bok som ännu inte har publicerats ens på spanska. Den ska heta "Travesuras de la nina mala" - ungefär "Den stygga flickans rackartyg". Det är en kärlekshistoria som omspänner 40 år, den börjar på 1950-talets Lima, tar oss vidare till Paris på 1960-talet, därefter till London för att sluta i Madrid, städer som Mario Vargas Llosa känner väl efter att ha levt och arbetat i dem.

Mario Vargas Llosa har fyllt 70 år men han är trots det oavlåtligt verksam. Han planerar i dagarna två större projekt.

- Bland mina långsiktiga planer finns en roman som anknyter till ett erotiskt tema som jag hade i "Don Rigobertos anteckningsböcker". Samtidigt har jag börjat arbeta på en mera brett upplagd roman som handlar om en mörk tid i Afrikas historia och som kommer att kräva mera research. Den handlar om belgarnas framfart i Belgiska Kongo där de anställde stor skada. Boken ska utgå ifrån dokumentärt material, delvis samma källor som Joseph Conrad använt i "Mörkrets hjärta".

Mario Vargas Llosa brinner för teatern och berättandets konst. Han har i ett uppmärksammat samarbete med Allessandro Barrico gjort en föreställning där tre konstformer samsas: litteratur, teater och sagoberättande.

- Just nu förbereder jag en minimalistisk föreställning som bygger på Odyssén, där eposet tolkas och läses av två skådespelare. Det är något som jag skulle vilja göra med fler klassiska texter. Jag vill lyfta fram sagoberättandet, det är något som fascinerar mig och som jag använt i en av mina tidigare romaner "Berättaren". Det är ursprunglig tradition, som ligger mig varmt om hjärtat.

När timmen är slut och streck dragits för frågor väller en strid ström ur publiken fram mot det podium där Mario Vargas Llosa tålmodigt signerar.

Lena S. Karlsson