Revolutionen i litteraturen och i sovrummet

Erica JongTK:s Pernilla Andersson besökte tre seminarier på bokmässan med gästerna Erica Jong, Ebba Witt-Brattström, Pia Ingström, Maria Sveland och Katarina Wennstam.

När Erica Jongs roman "Rädd att flyga" kom ut första gången 1973 resulterade den i en stormvind av intresse för kvinnors liv. Den var en öppning för revolution, lika mycket sexuell som identitetsbetonad: kvinnor måste få vara som de är på egna villkor, utan anpassning till en andra part, en man. Riktigt så dramatisk är inte feminismen idag, när jämställdhet tycks handla mer om huruvida vi ska fördela föräldraförsäkringen jämnt på föräldrarna eller inte. När Erica Jong ställer diagnosen "backlash" på feminismen nickar många instämmande.

Det allmänna intresset verkar svalnat, vi "lever i ett jämställt land". Kanske finner vi trygghet i gamla invanda mönster eller snarare individuell utveckling. Aktivismen tillhörde 70-talet. När Ebba Witt-Brattströms "Å alla kära systrar", om den andra vågens svenska kvinnorörelse, kom i våras kände nog många ett stråk av värme och tacksamhet.

De gjorde ju faktiskt skillnad. Men är drömmen om kvinnans fullständiga frigörelse en romantiserad tillbakablick för dem som var med när det begav sig?

Erica Jong gästar Göteborgs bokmässa, dubbelt aktuell med "Förföra demonen "och en nyutgåva av "Rädd att flyga". Det berömda "knapplösa knullet" är fortfarande en omöjlig utopi eftersom "kärlek och sex alltid skapar hinder", som hon själv uttrycker det. Jong har skrivit för att tackla svårigheter i livet. Blottat sina svagheter och tillkortakommanden, inte minst sexuella. En rattfylla och dotterns drogmissbruk finns nedpräntade för en stor del av världen att läsa.

Hon anser att alla författare blottar sig själva, att all skönlitteratur i någon mening är självbiografisk. Enligt henne har kvinnliga författare samma problem idag. De utsätts fortfarande för marginalisering och döms hårdare än män. Men motståndet ser hon också som en drivkraft: hon hade inte kunnat vara pionjär och älskad av alla, att bli attackerad är ett gott betyg. "Förr var det kvinnors sexualitet som var tabu, idag är det äldres." Så det skriver hon om nu.

Katarina Wennstam använder sig av sina kunskaper om mäns våld mot kvinnor i sina romaner. Maria Sveland skildrar övergrepp i det tysta i sin nya bok "Att springa". De har båda funderat kring sitt skrivande i förhållande till behovet att privatisera kvinnors litteratur. Många frågar om deras böcker är självupplevda eller om de hatar män. Wennstam exemplifierar: "Ingen frågar Leif GW Persson om han hatar män trots att han behandlar samma ämnen."

Maria Sveland och Katarina Wennstam är huvudpersoner i bokmässans seminarium "Driva debatt i romanform". Svelands jämställdhetsuppgörelse "Bitterfittan" resulterade i en glödande debatt om jämställdhet när den kom för några år sedan och Wennstams "Alfahannar", om sexuella trakasserier i filmbranschen, sammanföll tidsmässigt med Ekots granskning av sexuella trakasserier inom scenkonsten i vintras. Maria Sveland säger att hon kände att frågorna som brände i henne behövde ett längre format än journalistiken och hittade det utrymmet i skönlitteraturen. Den fria formen gjorde att det gick att skildra ämnen som var svåra att föra fram journalistiskt. Wennstam, som även hon har journalistisk bakgrund, tröttnade på neutralitetskravet och ville kunna reagera på orättvisor.

Maria Sveland poängterar att kvinnor har fått offra mycket för att kunna skriva. Äldre generationers kvinnliga författare fick sitta undanskuffade och arbeta och skrev sent om kvällarna. De tog ansvar för barn och hushåll medan deras män skrev under dagtid, i ett eget arbetsrum. Det egna rummet, som i Virginia Woolfs essä publicerad för nästan 100 år sedan, är en stark symbol. Det verkar som att kvinnor fortfarande får försvara sig när de skriver om sina specifika erfarenheter och sin vilja att förändra. När Maria Sveland skrev "Bitterfittan" hoppades hon att den skulle få folk att tänka efter. Men viktigast för henne var inte den mediala debatten utan att revolutionen började hemma i sovrummet.

Precis som att läsa "Å alla kära systrar" är det att lyssna på Ebba Witt-Brattström. Som en slags hyllning till aktivistlivet. Hon säger själv att hon "valt gladsidan" i boken och just så ska den kanske läsas. På bokmässan talar hon och den finlandssvenska författaren Pia Ingström om sina böcker, sina kvinnorörelser och sina ungdomsår. Witt-Brattström har en akademisk bakgrund och var som ung orubbligt politiskt engagerad och obrydd. Ingström kommer från arbetarklass, var mer introvert och började se ljust på livet först efter ungdomsåren när hon började se sig om i världen. Behovet av att bottna i sitt arv resulterade i boken "Inte utan min mamma". Trots olikheterna i uppväxt och livssyn har Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström gemensamt att skönlitteraturen betytt mycket i deras projekt. Ebba Witt-Brattström slår fast att den litterära institutionen skambelagt litterära klassiker skrivna av kvinnor genom att kalla dem "bekännelselitteratur".

Innan Ebba Witt-Brattström skrev sin bok hade hon nästan glömt Grupp 8, Kvinnobulletinen och det andra som hörde kvinnorörelsen till, erkänner hon. Men medan hon bläddrade i Kvinnobulletinen och letade bland undangömda minnen grät och skrattade hon om vartannat. Under arbetet med boken blev hon "aktivisten"; minnet av perioden satt i kroppen. Hon gick med stora steg och talade med hög röst. Ett projekt för 70-talsfeministerna kunde handla om att reformera mannen, med varierande resultat. Ett annat var kulturområdet: böcker, teater, forskning om kvinnolitteratur. "Aktivistebbas" kalendrar och dagböcker var fullklottrade . Ibland visste hon inte riktigt om det var politiskt korrekt att bli uppbjuden, berättar hon, och seminariepubliken skrattar igenkännande åt den sortens misstänksamhet som i stunden verkar vara en förenande länk mellan äldre och yngre feminister.

Erica Jong har på sitt håll också behovet att klottra ned sina tankar och erfarenheter. I början av karriären i form av poesi. Hennes debut var en diktsamling. Frågorna om den frigjorda Isadora Wing, huvudperson i flera av hennes romaner, rullar in från journalister i en aldrig sinande ström. Hon svarar vant på dem - hennes roll i media är en del av spelet. Men till poesin återvänder hon alltid vid kriser i livet.

Pernilla Andersson