Kvinnliga författare av mod

Nawal El SaadawiDet anses starkt att med det skrivna ordet föra en aktiv politisk kamp mot en korrupt styrande regim, och det är vågat att stå för demokratiska åsikter i länder där styrande regering och den religion som har majoritet, inte arbetar mot den typen av politik. Det är modigt att som författare stå upp för sin åsikt och med marginella medel, långsamt skapa en förändring i en opinion. Det är ännu starkare att göra det som författarinna.

Kvinnliga författarinnor i den västra delen av världen vilka ifrågasätter religion, etiska frågor, sociala frågor och som fundamentalt vill ifrågasätta sin värld, lever farligt. De förföljs, trakasseras och utsätts dagligen för hot. Men i deras sociala omgivning och krets finns ändå en majoritet av likasinnade, vilka delar deras åsikter, eftersom kvinnan i väst ses som jämställd med mannen. Hon får lov att ha tankar, åsikter, en utbildning, resa på egen hand, drömmar, ett mål mot självförverkligande och till och med hur många sexuella partners hon vill.

Ingen ifrågasätter hennes status och roll, då hon som självständig kvinna förväntas axla alla roller som mor, älskarinna, professionell, städerska i hemmet och så vidare. Kanske är alla dessa roller också kravbildande och på många sätt nedslitande, men i djupet finns ändå en mångfald och en möjlighet att välja.

Nawal El Saadawi, Egyptisk författarinna, gästade årets bokmässa i Göteborg. Tillsammans med den nigerianska författarinnan Sefi Atta samtalade de om frågor kring det kvinnliga författarskapet i dagens Afrika. De båda har sitt ursprung i en kontinent där kvinnans roll står underlägsen mannen i de flesta frågor. Där kvinnan inte förväntas ha känslor eller politiska åsikter. Där deras huvudsakliga syssla fördrivs i hemmet, där matlagning, städning och barn måste tas om hand. Finns det utrymme för tankar och känslor, när man lever som förtryckt, när man tilldelas en roll och inte under några omständigheter kan bryta den? Kan det ur detta skapas kreativitet?

Sefi Attas debutnovell Everything Good Will Come skrevs i ett skede då Atta insåg att hon aldrig hade läst en bok om en nigeriansk kvinna, som hon själv, i trettioårsåldern. Hur många av er, frågar Atta publiken, har någonsin hamnat i en situation då ni inte kan finna en bok som handlar om en kvinna i samma livssituation som er själva?

Bokens handling utspelar sig i Lagos, en farlig stad. En stad Atta känner sig manad att porträttera från en invånares synvinkel. Skönheten och komplikationerna i staden finner sin balans, då Atta använder sig av teman som tystnad och emotionellt våld i boken. Vad hon pekar på är tystnaden hos kvinnor. Den enda gång de har en röst är i köket, i hemmets inhägnad men aldrig utanför. Politik och ifrågasättandet av regimen i landet hör till männen.

Sefi AttaTystnaden. Aldrig ifrågasätta, bara fortsätta och låtsas som att ingenting händer, tills allt emotionellt och själsligt långsamt bryts ner. När Atta skrev sin historia, beskriver hon det som att sätta ihop ett halsband. Långsamt, bit för bit, växte en historia fram, som utgår ifrån tystnaden och vad som anses accepterat i livet hos en ung flicka i Afrika. Atta växte upp i ett hem, där både islam och kristendom fanns representerat men sällan kolliderade. Enligt Atta lyckades familjen att fira de olika högtiderna om vartannat och det sågs aldrig som ett problem..  

- Det var viktigt för mig att skriva boken, för att symbolisera en tid i Nigeria, som inte förut funnits representerad. Det var viktigt för mig att porträttera en kvinna, att jag sedan porträtterade henne och hennes olika utvecklingar i livet, skedde av en slump, det var inte planerat, säger Atta.

Nawal El Saadawi skriver i likhet med Atta om tabubelagda frågor, kontroversiella frågor i sina böcker. Frågor som ifrågasätter samhället och dess olika normer. I sin senaste bok Den stulna romanen porträtterar Saadawi gatuflickan Zina, en dansare och sångerska med drömmar om karriär, men som tragiskt skjuts ner på gatan där hon en gång lämnades av sin mor.

Zina var en fattig flicka, men en fighter, en kreativ drömmare, och Saadawi attraherades av hennes karaktär, för hon ser sig själv som en kämpe. Hon växte upp i en fattig by i Egypten och har fått kämpa för att nå till var hon är idag. Zina var en gatflicka, som så många andra unga i Egypten, i miljontals lever de på gatorna, utsatta för våldtäkter och övergrepp som en ständig vardag.

Zina är enligt Saadawi kreativ, vilket leder till att fler människor är emot henne, även det rådande samhällssystemet. Det politiska systemet är emot henne, det ekonomiska systemet är emot henne, hon utnyttjas sexuellt och hennes religion är emot henne. Alla dessa fyra faktorer stötte ut Zina ur samhället.

Zina har inget skydd. De fundamentalistiska grupperna och de kristna grupperna, avskydde båda det kreativa. I sin bok beskriver Saadawi ingående familjesituationen och ett tyst, outtalat problem, vilket utgår ifrån fadern, där fadern har den starkaste rollen, vilket skapar incest. Fadern våldtar dottern eller sonen. Faderns bröder våldtar barnen. Ingen säger något. Det är ett stort, utbrett problem men behandlas med tystnad. I boken blir Zina ett flertal gånger våldtagen av sin far.

- När jag skriver så är det som en dröm. Jag lämnar mina känslor och ställer mig utanför min kropp. Jag bara skriver, tills jag gråter, då jag uppnår ett ögonblick av sanning, säger Saadawi.

Vad som binder Saadawi och Atta tillsammans är deras mod. Mod att stå upp för sina åsikter och berätta historier baserad på sanning i deras respektive kulturer. Mod att ifrågasätta problem och frågor vilka anses kontroversiella, där kvinnan anses svag och mannen är hennes överhuvud. Mod att bryta barriärer och starta debatter om kvinnans utanförskap och hennes kamp mot överlevnad, socialt och själsligt.

Kvinnor vilka lever på den ockuperade delen av västbanken, som varje gång, de vill röra sig utanför den inhägnade muren vilken omger Gaza, måste passera genom israels gränskontroller. De går med nedsänkt huvud, de tvingas stryka längs med muren, en och en bakom varandra, fastän de är tiotusentals. I deras blick finns inget hopp. Det är tomt. När de kommer längre fram, upprättar de israeliska soldaterna en barriär, ett stängsel, vilket klämmer kvinnorna, de äldsta faller ihop, soldaterna hoppar på de hopfallande kvinnorna och spottar på dem.

Bredvid går en israelisk kvinna från organisationen Womens- Right -Watch, hon arbetar varje dag vid gränspassagerna för att hjälpa det palestinska folket, hjälpa dem så att förbipasseringen kan göras humanare. Kvinnorna i kön blänger på henne först, men efter ett tag förstår dem att hon är på deras sida, och plötsligt börjar de skoja med den israeliska kvinnan. De haglar skämt om vartannat, om ålder och om framtiden.

Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, tur är det, eftersom kvinnorna om det ställs mot ett val om sin framtid eller att avsluta den, borde välja det sistnämnda. Förtryckta och med spottloskor haglandes slingrar de sig mot den iskalla muren. I alla bor en människa, med känslor, tankar och drömmar om framtiden. Det är få som får möjlighet att släppa fram henne.

Linda Johansson