Kitty Crowther till bokmässan i Göteborg

Kitty CrowtherALMA-vinnare för 2010, Kitty Crowther, kommer till Bok & Bibliotek torsdagen den 23 september. I seminarieprogrammet till bokmässan finns en bild ur hennes "Sov gott, lilla groda". Den föreställer en grodpappa och hans lille grodpojke Jonas.

Denna lilla grodunge blir lika rädd varje kväll när mörkret "kommer över dammen" där han bor med sina grodföräldrar. I programmet finns en bild av Jonas och man kan se på hans ögon och mun, även om bilden är liten, hur olycklig han är. Pappa däremot utstrålar trygghet, förstås på grund av att han är stor men framför allt hur Kitty Crowther tecknar hans ögon och med ett pennstreck hans vänliga mun. "Linjens mästare" har man kallat henne.

Jonas sköter sin "munborstning" (tänder har han ju inga) tidigare på kvällen och fixar det sista toalettbesöket som en duktig liten grodpojke. Mamma och pappa är hur snälla som helst och läser godnattsaga och stoppar om honom så han borde ju känna sig trygg. Men det gör han inte och det är denna vår rädsla som boken handlar om. Man behöver inte vara en liten groda för att känna sig rädd fast alla säger att man inte ska oroa sig. Vi gör det ändå. I Kitty Crowters bok blir det ingen riktig ro förrän Jonas och hans pappa tillsammans tar reda på vad det är som kan skrämma en liten grodpojke. Och så somnar de båda två tillsammans på ett näckrosblad, mitt i den damm där det hemska mörkret skrämde Jonas förut.

Övertolkar jag Kitty Crowters berättelse? Jag tror inte det. Att lägga in ett mänskligt beteende i djurens värld är ett mycket gammalt grepp. Likväl blir det aldrig för gammalt. Här fungerar det utmärkt. Kitty Crowther ritar sina bilder över större delen av sidan med några rader text längst ned. Med två undantag - och det görs med avsikt - dels sidan med förberedelserna för natten som har fyra mindre bilder med text, dels de sex bildrutorna på en sida med nattandet - som Jonas naturligtvis drar ut på så länge han kan. Som två miniserier.

Lasse Åberg visade en gång i ett teveprogram hur Walt Disney ritade Musse Piggs ögon. Man kan se dem som ett stekt ägg där gulan utgör pupillen i ögat. Därefter kan man flytta den lilla rundeln och få fram olika uttryck. Kitty Crowther använder just "stekt-ägg-metoden" men förstärker den med att grodornas ögon står ut från huvudet som kulor. Grodor har ju utstående ögon. På omslagsbilden, som också finns inne i boken, sitter Jonas tryggt i pappas knä medan han läser en saga. Sängen står i vatten till ett stycke upp på sängbenen som det ska vara i en amfibievärld. Jonas små kulögon uttrycker både ro och inlevelse när pappa läser. Han ser inte på pappa, han lever sig in i sagan. Pappas gröna fötter med simhud mellan tårna sticker fram under byxbenen på hans rutiga kostym. Jag tror minsann att han har slips också.

Astrid Lindgren har sagt att barn tycker om att förskräckas och bli rädda, bara det hela slutar lyckligt. Det är det som är sagans innersta och det som Bruno Bettelheims bok "Sagans förtrollade väsen" handlar om. Där berättar prinsessan Scheherezade sagor för den kärleksbesvikne sultanen tills han åter blir en lycklig man och god härskare. Riktiga sagor slutar bra därför att de goda personerna är påhittiga, modiga och fantasifulla.

Från början var inte sagorna i Tusen och en natt avsedda för barn, något som man strax märker när man läser i en ocensurerad utgåva. Jag har dock alltid undrat över hur sultanen kunde vara så förstockad att det tog tusen och en natt innan han fattade att det vore dumt att hugga huvudet av en så klok person som prinsessan Scheherezade. Men då hade det förstås inte blivit så många sagor som Tusen och en natt.

Bettelheim hyllar det muntliga berättandet, det som fanns allra först.

Birgitta Milits