Dans och Teaterfestival i Göteborg: en fantastisk upplevelse

Cirque IciI dagarna inträffade för nionde gången en av Sveriges mest spännande scenkonsthändelser. I år inte riktigt lika stor på grund av minskade anslag men ändå 24 föreställningar och några filmer och workshops. Men varför har man valt att leva i en så tillbakadragen tillvaro? Det karaktäristiskt tråkiga krysset på vimplarna utmed stadens centrala gator upptäcks bara av dem som redan varit med förut. Med tanke på danstrenden som dragit fram över Sverige borde det var lätt att komma överens med en bredare publik. Kanske är det så att man inte vill att folk ska förstå vilken visuell, symbolisk och poetisk kraft dans kan ha. Åtminstone får man ingen känsla av det överhuvudtaget efter att ha tittat i det sterila beiga programmet helt utan bilder.

Som i alla andra konstformer, uttryck och subkulturer kan man urskilja saker som återkommer, de är som obligatoriska i nutiden. Jag ser två föreställningar på samma plats, Kronhuset, där detta blir uppenbart. Det ena framförandet gåtfullt och suggestivt, det andra irriterande och uppviglande vingligt.

Hooman Sharifi från Iran, men sedan länge norrman, har kommit till Göteborg med "Lingering of an earlier event" som fängslar mig. Scenljuset lågt ner på golvet utmed ena väggen av golvet och den samtidiga filmningen av golvet ovanifrån projicerat på väggen ger de fem svartklädda dansarna med vit ögonbindel ett livsutrymme som är begränsat. Som en containertillvaro rör de sig med djurliknande kämpande rörelser och klamrar sig fast vid varandra. Eftersom det är utan musik som i så mycket samtida dans lyssnar man intensivt på ljudet av ansträngningen som dansarna gör, en rytm av andning.

Till slut tar de av sig maskerna, vilket får mig att slappna av lite och går närmare varandra tills huvudena stångas samman i en cirkel. De sätter sig så och börjar trevande göra djurliknande ljud som stegras till en öronbedövande skrämmande kakofoni. Den sista fasen består av de underbara mönstrade tygstycken som dansarna omsorgsfullt bäddar golvet med, de överlappar varandra och på tre av dem står något på persiska och kurdiska. Sedan kryper de in under dem och rör sig så att tygen höjs och sänks, som de är dolda demonstranter ibland uppsträckta i sin fulla längd.

Ett vibrerande öronbedövande ljud blandas med orientalisk instrumentell musik som man tyvärr inte kan njuta av. Till slut läggs tygen på plats, det är uppenbart att det finns en inre ordning mellan dem och de tyg som har text på sig täcks över en gång till, som att budskapen finns där men måste gömmas. Sedan kommer likheten med den andra föreställningen. De klär av sig helt nakna framför publiken. Jag har själv varit krokimodell och vet att det jobbigaste med att vara naken inför andra är det ögonblick när kläderna faller. Som att övergången mellan ett tillstånd och ett annat är smärtsamt.

De lägger sig lugnt ner utspridda över tygstyckena, avslappnade som om de just älskat, och sjunger en vacker sång på persiska medan de ligger där. Det är uppenbart att Hooman Sharifi uttrycker instängdhet, förbud och människans djuriska sida. Det enda som lämnar mig otillfredsställd är att jag inte kan persiska!
I den andra föreställningen är det helt andra villkor som gäller. Rani Nair, Jassem Hindi och Mia Habib framför "We insist" i en punkarattityd. Anledningen till att jag ville se denna föreställning var en mening, de stod "Vi jobbar med identitet som kris."

Kanske har texten en viss släktskap med det första verket. Men här finns ingen rumslig tanke, det är tomt och några ljusriggar, ljudbord och all utrustning längst bak i salen syns. Om man inte sitter på kuddarna på golvet, som jag som tur var valt, kan man inte se något överhuvudtaget större delen av föreställningen då de två kvinnorna befinner sig nära golvet. Svartklädda kämpar, rullar och kryper de fram, trycker sig mot väggen. Allt ackompanjerat av det hemska ljudet av ljudstörningar som rundgång, det skulle ha varit obligatoriskt med öronproppar vid ingången. Sedan börjar Jassem Hindi att klä av sig, han gör det klumpigt snabbt som om han var blyg och kalsongerna fastnar på foten, han försöker lösgöra sig och sätter sig sedan vid ett litet ljudbord bortvänd från publiken på golvet. Rani Nair och Mia Habib klär också av sig och leker med långa sladdar där en ljudsensor sitter längst ut som de skrapar över kroppen, svingar över huvudet och trär genom håret. Det är just, som de skriver, ett sätt att tänja på gränserna för det tillåtna och uthärdliga. Jag ser åtminstone en person gå ut från rummet innan föreställningen är slut. Men jag lugnar ner mig och är inte lika irriterad längre i slutet ändå.

Så kan man aldrig säga att nycirkus befinner sig i relation till varandras uttryck. Nycirkusen Cirque Ici är den enda i sitt slag denna festival och det upphör aldrig att fascinera mig denna konstform som är så oförklarligt kroppslig och magisk i samma ögonblick. Föreställningen Secret som presenteras av Johann Le Guillerm som också är det världsberömda kompaniets grundare är en fysiklektion samtidigt som en poetiskt gastkramande thriller. Medan regnet slår mot tältduken utanför Lagerhuset kliver en osannolik figur ut ackompanjerad av lejonrytningar. Ilsken, smal, på gränsen till utmärglad med underliga plåtriddarskor och smala byxor under en röd trasig mantelrock rör han sig rastlöst runt med en lång piska.

Jag blir faktiskt rädd för figuren och tänker på att kanske har nycirkusen helt enkelt flyttat den traditionella cirkusens djur in i sig själva så att de inte behövs längre. Han vill liksom ha en utmaning och blir besviken när olika rullande pälsklädda grejer skickas in men inte ger sig på honom. Till slut kryper han in en pälspyramid och slåss med den där inne.

Jag skrattar så jag nästan trillar av bänken. I en stapel med huggkubbar svingar han sedan fast en köttyxa och genomhålet trär han en tråd som han ger till en man långt ner i publiken. Den andra änden ska tydligen till den vettskrämda tanten i raden precis bakom mig och medan han kliver närmare upp mot oss, böjd, suckande och frustande och levererar trådänden till tanten med ett ljud som liknar hur man talar till fåglar, slår mitt hjärta snabbare av någon sort rädsla igen. I den långa rad av fascinerande poetiska ögonblick som denne man presenterar, går mina känslor mellan skratt och rädsla hela tiden. Han avslutar med att bygga ett fågelbo av plankor och rep som han med hjälp av en scenarbetare surrar och vrider runt tills han kan stå på de sviktande träbitarna högt upp i luften. Vägande varje rörelse och testande gränsen för sitt bygge hela tiden. Helt oförglömligt.

Kettly Noël och Aly Karembé framför Ti Chelbè i Dansbyråns studio. Mot väggarna rostig korrugerad plåt och de är en man och en kvinna någonstans på den afrikanska kontinenten. Deras möte är traumatiskt och de använder växlande roller av offer och förövare. Våldet och ömheten är oerhört berörande när de berättar om en mänsklig kärleksrelation med två individer som varit med om mycket. Deras kroppar har ett minne som sitter på utsidan. Att se den lilla späda Kettly släpa och slå Aly med skjortan som en piska är grymt och absurt men trovärdigt. Jag vet hur nära fysiskt våld som kvinnor är, även om de inte visar det utåt. Kettly föddes på Haiti men flyttade 1999 till Mali i Afrika för att arbeta med modern afrikansk dans och hon har varit i Göteborg för ett internationellt dansresidens arrangerat av Konstnärsnämnden.

Detta arbete kommer att utmynna i att svenska konstnärer kommer till festivalen "Dense, Bamako Danse!" i Bamako, Mali 29 oktober - 5 november 2010. Jag tycker det är oerhört spännande när den västerländska danskonsten möter den afrikanska kontinenten och på något sätt förstår jag mer av alla de små rörelser som finns i den här föreställningen, trots att den utspelar sig helt utanför min verklighet.
Trots en fantastisk festivalupplevelse med de utdrag ur programmet som jag sett saknar jag internationell dans riktad till barn, traditionella dans- och teaterformer från andra världsdelar och såklart fler nycirkusföreställningar för att göra programmet mer varierat. Det skulle göra denna festival komplett.

Lena Lidén