Philoméne Grandin & Michelle Meadows om Johan Klings "Puss"

Michelle MeadowsJohan Klings "Darling" (2007) utnämndes nyligen av Dagens Nyheter till 00-talets bästa Stockholmsskildring. Med nya filmen "Puss" återvänder han till Stockholm med vad som i pressmaterialet kallas en fjäderlätt komedi om alkohol, sex, stöld och övervikt på en amatörteater. TK har träffat Philoméne Grandin och Michelle Meadows som utgör varsin del av filmens struliga ensemble.

Filmen hade smygpremiär inför 900 personer i tisdags. Hur var det att se den tillsammans med en stor publik?

- Häftigt! Det var andra gången gillt, och den här gången kunde jag verkligen se Johan Klings kärlek till karaktärerna, säger Philoméne Grandin som spelar Jessica. Hon är en tuff böna, en tjej med mycket attityd som råkar ut för något jobbigt. Långfilmsdebuterande Philoméne beskriver rollen som ganska långt ifrån henne som person, så det gällde att försöka hitta gemensamma erfarenheter inom sig själv för att få det att funka.

Michelle Meadows, som tillsammans med guldbaggebelönade Mikael Segerström återigen jobbar med Johan Kling, fyller i:

- Första gången såg vi filmen med hela casten, och då är man väldigt fokuserad på sig själv och hur man blev. Andra gången, tillsammans med en stor publik, kan man se helheten på ett annat sätt. Det var kul! Och alla var så snälla. Michelle beskriver sin karaktär som en slags fortsättning på sitt blasérade porträtt av Eva  i "Darling", med skillnaden att utrymmet som ges för rollen i "Puss" rör sig mer åt det komiska hållet. Hon minns särskilt en scen där hennes karaktär nappar på slentrianmässigt smicker från ensemblens casanova.

- När han påstår att mina ögon är fina, svarar jag något i stil med att "jag vet" och att det är en alldeles speciell grön färg som bara finns hos en viss sorts ungerska hundar... Hon fnissar: "Jag menar, vem säger så?" och fortsätter: "Repliken fortsatte i all evighet när vi spelade in, men tyvärr kortades den ned i filmen".

Johan Kling har beskrivit sig själv som en regissör med stora kontrollbehov, något som ledde till att han strax efter inspelningsstart gick in i väggen och var tvungen att sjukskriva sig. Gavs utrymme för improvisation med manuset?

- Inte under själva inspelningen. Däremot var det högt i tak under de inledande repetitionerna. Då kunde vi  vara kreativa med karaktärerna och komma med förslag på repliker och ändringar, menar Philoméne.

- Men visst fanns det enstaka gånger då replikändringar gick igenom, säger Michelle.

Efter succén med "Darling", och 2009 års roman "Människor helt utan betydelse", har Kling hyllats som en knivskarp betraktare av huvudstaden. Michelle tycker att "Puss" också kan räknas till kategorin Stockholmsfilmer, medan Philoméne är mer kluven.

Philoméne Grandin- Själva dramat som utspelar sig inne på teatern är nog inte typiskt "stockholmskt". Å andra sidan har ju alla de vackra miljöbilderna av Stockholms stad inverkan på stämningen.

Till skillnad från Darlings centrerade studie av två livsöden som oväntat korsas, brakar det större persongalleriet i "Puss" ihop på en mer daglig basis. Kan ni känna igen Klings karaktärer? Finns de i er umgängeskrets eller händer det att ni träffar dem på stan?

- Nja, egentligen inte. Grunddragen finns ju där från många människor man har runt omkring sig, men i "Puss" så är de mer uppskruvade och överdrivna, svarar Philoméne fundersamt.

- Jo men delvis, instämmer Michelle. Min karaktär stjäl grejer från medlemmarna i sällskapet och är ganska självupptagen, men man kan ju inte spela enbart åt ett håll, det finns ju alltid flera sidor och man måste söka sig in till det mänskliga. Jag har en kompis som är kleptoman, men hon är ju god ändå liksom.

Filmens dysfunktionella teaterensemble går igenom många förvecklingar och kriser, som otrohetsaffärer, skåpsupande och skenmord. Trots detta tror både Philoméne och Michelle på dem som grupp i slutändan.

- Det känns som att de är nära något positivt, säger Philoméne och ler.

Kim Fahlstedt