Jubilerande kammarmusikfestival i Sandviken - med förhinder

altEfter 25 år borde man sitta rätt säkert i sadeln, men icke kammarmusikfestivalen i Sandviken. Förra gången jag var där, 2008, berättade Mats Widlund, konstnärlig ledare tillsammans med Tobias Carron, att kommunen halverat sitt anslag, och när jag träffade honom i år fick jag veta att kommunen hade för avsikt att helt stryka anslaget på ett hundra tusen. Det stämde inte med de nya kulturpolitiska riktlinjerna.

Däremot så stämde det tydligen med riktlinjerna att bidra med en miljon kronor till en kvaltävling i Melodifestivalen, men det kanske inte hade med kulturpolitik att göra eller också var det just det som var fallet. Man tror inte sina öron, vilket man tyvärr tvingas göra om man (av misstag) råkar konfronteras med något av de alster som flyter omkring i denna kommersiella soppa. Nu är sista ordet inte sagt och det är möjligt att det löser sig i slutändan (det vore förstås en nesa av stora mått för politikerna om kammarmusikfestivalen hamnade i Gävle eller någon annanstans). Men hanteringen är förödmjukande och skamlig och har inget med kulturpolitiskt ansvarstagande att göra.

Tro sina öron skall man däremot göra på kammarmusikfestivalen. Jag var där två dagar under fyra konserter i slutet av förra veckan. Jag tar fasta några höjdpunkter. Som Quiroga-kvartetten vilken jag minns från förra gången då man bl a tog sig an Beethoven på ett delvis annorlunda sätt, nyktert och sakligt men med en närvaro och ett utspel som det slog gnistor om. Denna gång fortsatte man på samma väg, men valde att också lämna huvudstråken i kvartettlitteraturen för några avstickare, där det ena, Alban Bergs kvartett, spelas mycket sällan medan Anton Weberns Fem satser för stråkkvartett op. 5 numera ingår i repertoaren för de flesta kvartetter.

Det är båda tidiga verk, där Berg ännu inte skaffat sig en tydlig profil som tonsättare (vilket han gjorde i sin andra stråkkvartett, "Den lyriska sviten", som kom långt senare) medan Webern redan filtrerat fram sin korthuggna, koncentrerade och oerhört uttrycksfulla kvartettsats, där varje not vägts på guldvåg. Bergs kvartett är skriven i en senromantisk, expressionistisk stil som påminner om läraren Arnold Shönbergs stråksextett "Verklärte Nacht" med sin närmast överspända gestik och sina tvära kast. I Quiroga-kvartettens mästerliga tolkning en musik som närmar sig kokpunkten.

Deras lätt koreograferade spelstil, som stundtals kan verka lite manierad, bidrar med ytterligare bränsle. Så drar de efter sista tonen blixtsnabbt sina stråkar likt de tre musketörerna (som ju var fyra) och sammanför dem i mitten i den klassiska gesten "en för alla och alla för en", vilket naturligtvis också är en stråkkvartetts modus vivendi. Men det märkliga och smått mirakulösa med denna kvartett, vilket också kom till uttryck i Brahms a-moll kvartett, är att man samtidigt individualiserar ensemblespelet, att det finns en transparens i framförandet som synliggör de enskilda stämmorna. Särskilt gäller detta för Brahms som ibland kan bli alltför kompakt.

Som en vilsam efterklang, även om den tillkom långt före ovan nämnda herrars bitvis explosiva aktstycken, spelades Mozarts underbara oboekvartett, med oboisten Mårten Larsson, som förutom att han spelade mycket vackert hade en rund och skönt klingande, inte fullt så nasal ton i sitt instrument, påminnande om klarinettens, och återigen var det  transparensen hos tre av Quiroga-kvartettens medlemmar som "släppte in" eller snarare integrerade oboen på ett föredömligt sätt.

Schumann fyller 200 år, vilket kom till uttryck i ett fullödigt framförande av hans sångcykel Dichterliebe med barytonen Olle Persson och ackompanjatören Mats Widlund till text av Heinrich Heine. Tidstypiskt (jämför med Schuberts sångcykler) om olycklig kärlek, hjärta och smärta och om den ensamme ynglingen som slår natten följe. Perssons skönt klingande, inlevelsefulla och dramatiskt kraftfulla stämma och Widlunds ytterst säkra och följsamma pianospel gjorde detta mästerverk full rättvisa. Romanskonsten lever.

Det får vi hoppas festivalen också gör flera år framöver.

Ulf Stenberg