Arvika festival: Wermlands storhelg

Juliette LewisVänern är Värmlands sjö, över den susar Gösta Berling i sin släde, efter att förfört ännu en ung grevinna, där går Jan i Skrolycka till sin vattniga grav. Mitt i landskapet breder den ut sig, Sveriges största sjö, lätt att peka ut på kartan. Ett litet hav.

Men det finns andra sjöar; Glafsfjorden till exempel, och i slutet utav en av sjöns vikar, "Kyrkviken" kallad, ligger Arvika. En typisk Värmländsk stad, gammal bruksort och allt det där. Men det finns något som särskiljer den från Värmlands andra orter, nämligen Arvikafestivalen. Och att besöka den är att gästa Värmland, klampa rakt in i dess hjärta, eller i en Ulf Malmrosfilm.

Man går förbi Volvo Construction Equipment på vägen till Arvikas Folkets park, platsen där Arvikafestivalen hållits sedan nitton år tillbaka. Där det förr har dansats till dansband och orkesterpompa, svängs det nu på höfterna till synt- och rockmusik, och i år till en stor del svensk popmusik.

Nåväl. Volvofabriken var det ja, den tillverkar hjullastare. Utanför fabriken är svenska flaggan hissade på halv stång. En Arvikabo garanterar, på bred värmländska, att det inte rör sig om någon nedläggning, ingen fabriksdöd, tvärt om har de nyanställt under det senaste kvartalet.

Det går bra nu, men inte för festivalen. Femtonusen sålda biljetter, färre än i fjol. Men lika mycket folk som rör sig utanför området. Runt omkring festivalområdet, hela Arvika, kör värmländsk ungdom kring i sina bilar. Jänkare, eller bara en stajlad Volvo. Med snusdosor av silver, till bredden fyllda med fuktigt lössnus, och kylväskor med diverse starkdrycker, åker de runt och dunkar dunka-dunka-musik.

De ha vallfärdat hit, värmlänningarna. Ortens befolkningsmängd ökar med det dubbla för en helg, och det är inte illa.

Folkparken är festivalens krångliga mitt, här är tre av de fem scener lokaliserade, de lite mindre som inte är några tillfälliga byggen, utan tillhör folkparkens ordinarie byggen. En gammal dansbana med slitna plankor, här har mången dans ägt rum. Och så en modern form av dansbana; ett inomhusdisko, samt en fager byggnad med funktionell arkitektur just för den typen av konserter som spelades i det gamla Sverige. Då när man satt ner, inte diggade eller stampade takten, bara lyssnade och tittade. Allt målat i tjocka allmogefärger. Snirkligt måleri och snickarglädje.

"Four Tet", eller Kieran Hebden som mannen bakom projektet heter, står vid sina elektroniska manicker, med rökmaskinen drar halsbloss. Snirklande ljudslingor, och en samplad klassisk gitarrslinga i lång en loop gör det hela minnesvärt. För en lång tid.

Nu när solen äntligen tittar fram, då går den ner. Men det är fint just nu, visuellt vackert. Naturligt och artificiellt ljus. Hebdens är klädd en gul t-shirt, och då den konstgjorda belysningen passande nog är blå, så blir det en svensk flagga. Hissade högt, majestätiskt svajade på hel stång.

"And it breaks my heart, when it breaks my heart", sjunger Regina Spektor av gammal vana. Och till hennes spelning kommer ungdomar springande. Mest tjejer, nyblivna artonåringar. Hon låter som "On the radio", någon spännande liveshow är det inte att tala om. Felfri röst, om bara rösten kunde falla lite, om hon kunde visa sig mänsklig.

En uppenbarelse är hon likväl; vacker i en svart klänning, tunn, och böljande kolsvarta lockar, intensivt rött läppstift. Allt detta bakom en väldig flygel. Hennes fingrar framför en hitkavalkad. Och P3-lyssnarna ler belåtet.

Den svenska duon JJ, som gör en av sina få Sverigespelningar, visar bilder på pojktorsos medan munspel och Broder Danielslingor, litet modifierade, snurrar till ploppande ljudeffekter, piano, syntstråkar och fin sång.

Fagert, ett löfte. Göteborgare, Sincerely Yours, och så vidare till Secretly Canadian och ett bra snittbetyg på Pitchfork. Ett löfte.

"Å det gör för varje hjärtslag", sjunger Robyn, även hon slentrianmässigt. Och det är något som Fröding skulle kunna ha skrivit, då han gick runt på Karlstads gator och var kärlekskrank. Där gick Nils Ferlin också, han som står och röker på Klarabergsgatan i Stockholm. Värmlandspoeter.

Det har varit kvinnornas afton, resterande kvällar blir herrarnas. Men nästa år ska det bli ändring på det, då är nämligen festivalens mål att boka fifty-fifty, manlig och kvinnliga artister. Varannan damernas. Jämställt. Könskvotering.

Festivalen - Arvika Centrum, där pizzeriorna finns. Om man vill kan man gå längs med vattnet, slippa se industrierna och bensinstationerna. Och i strandkanten tvättar festivalbesökarna håret, schamposkummet ligger tjockt på Kyrkviken yta.

Arvika, denna centralort i den värmländska kommunen, är en trevlig liten uppväxthåla, här finns möjlighet att gå i exil, "2:a, centrala Arvika, 295 000:-", bara en av annonserna i Svensk Fastighetsförmedlings fönster, villor för under miljonen.

Många småbutiker kantar gatorna, bredvid mer etablerade butikskedjor. De säljer kuriosa och sånt, söta saker utan funktion. Ut från dessa kommer pussande festivalpar gående hand i hand, upp och ner för gatorna, kantade av hus med klängrosbeklädda träfasader, med regnjackorna käckt över axlarna, eller knutna kring trind midja. På väg för att se Mattias Alkberg och Hästpojken sjunga kärlekssånger

Utanför apoteket, där sitter ungdomar, och gud vet vad för sorts piller de införskaffar sig. Måhända sådana där man tar dagen efter, för att få huvudet att sluta göra ont.

alt"Jag är en vampyr..." och så vidare, sjunger Markus Krunegård, men står likväl kvar på scenen utan att brinna upp i ljuset från eftermiddagssolen. Och hur han kommer ihåg sina texter, är för mig en gåta. Han berättar slarvigt, om det rörde sig om litteratur skulle man väl säga att han "skriver som man pratar", och det skapar ju en viss autenticitet, men omöjligt är det att sjunga med, men det vägs upp med de där refrängerna - det enda man lär sig.

Lo-fi-nära bandet Dum Dum Girls, Sub Pop-signade, en riktigt frän bokning, öppnar med en cover av Rolling Stones "Play with fire", och det är sålunda storslaget, verserna mumlas förvisso fram, och publiken greppar först i refrängen vad det är för sång, gåshud. Resten av spelning är klanderfri, den värmländska solnedgången brinner upp i horisonten, medan Dee Dee trallar illavarslande men vackert.

Några som leker med elden, det är In Flames. Pyroteknik hör den folkliga hårdrocken till, starka ljus och ljud attraherar dess publik, som tar av sig tröjorna; pojkar såsom flickor, och barbröstade vrålar de sig hesa medan nyårsraketer exploderar ovan, och när fyrametershöga eldpelare skjuter upp på Vintergatan, då är det häftigt, då är det hårdrock.

Många är åskådarna på grusplanen, stort publikhav. Utanför södra entrén finns ännu ett publikhav, ett särskilt; det är de utan armband. Lokalbefolkningen som vet att man utanför entrén har god insikt på Vintergatan, festivalens allra största scen.

Ryktet om festivalens sista kväll når campingarna. Ragnarök. Laglöst land. Allt roligt nu. Ingen alkohol lämnas åt sitt öde. Och när den sista ölen har sänkts, magsäckarna slitits ut på lådvinerna och det ser ut som om det dricks ut katetrar, då börjar den sista marschen till festivalområdet, för att se Teddybears, respektive Babyshambles spela till själva slutet, likt orkestern på Titanic. Öde står kupoltälten i skogsranden, denna sista kväll. Och allt urin och all lera, omfamnar tusentals par gymnastikskor.

Norska fjällvindar blåser över Glafsfjorden, och svalkar de hundratals ungdomar som står och väntar på 09.41 tåget till Stockholm, festivalen är över, och synten tycks Arvika ha övergivet. Nitzer Ebb och Page får inga nya fans, deras publik är medelåldersminus, och festivalens besökare har i regel varit mycket unga.

Ungdomarna visar glada miner, trötta men glada. Flaggan utanför fabriken har hissats ner och vikts ihop, precis som festivalområdet, det är söndag och inga hjullastare ser dagens ljus i dag.

Tåget är långt, extravagnar har hackats på, perrongen är för liten. Långsamt suckar tåget, och alla är för trötta för att läsa medhavd lektyr. Men en hemvändare, som sedermera stiger av i Hallsberg, försöker om och om igen att börja läsa Erik Beckmans "Inlandsbanan", men utan att lyckas. Tappert. Och när tåget kommer in på Kristinehamns station, då sover hela vagnen. Och där börjar den ju; Inlandsbanan.

Viktor Andersson