Ragnar Toursie har avlidit

Ragnar Thoursie Foto Ulla MontanSolitär är det ord som bäst passar Ragnar Thoursie. Han håller sig livet igenom längsmed egna vandringsstigar. Han återfinns inte bland några poetiska grupperingar eller litterära grupperingarna. Sparsmakad, tillbakadragen och utanför den litterära offentligheten för vilken han saknad allt intresse, skrev han sina diktverk och böcker på fritiden. Till yrket var han framgångsrik byråkrat, från 1945 anställd vid Riksförsäkringsanstalten som senare blev Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), där han var byråchef från 1972 till 1985 då han gick i pension.

Han ville ha ett yrke, en säker inkomst; den fattigdom som en gång präglades hans uppväxttid satte djupa spår. När han 1945, som tjugosexåring, debuterade med diktsamlingen "Emaljögat" räknades han i ett slag till en av fyrtiotalisternas viktigaste röster. Förväntningarna var höga, hans begåvning var uppenbar. Karl Vennberg avslutar till exempel sin recension i Stockholms-Tidningen på följande minst sagt erkännsamma sätt: "man får gå tillbaka till Ekelöfs Sent på jorden eller Lundkvists Glöd för att finna en lika enhetlig och särpräglad debutsamling."

Tonen är pessimistisk, eller snarare är det en sviken röst som hörs. Han känner sig övergiven av diktarna, av författarna; vardagslivet har blivit "fotografiskt dött och detaljerat". Till sveket återkommer Ragnar Thoursie senare, även om han länge tycks ha bevarat sin tro på välfärdsprojektet intakt. Olof Palme citerade ofta i sina politiska tal hans dikt Sundbybergsprologen: "En öppen stad, / ej befäst, bygger vi gemensamt / - Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Raderna är hämtade från Ragnar Thoursies diktsamling "Nya sidor och dagsljus" från 1951. Här skildras förortens vardagsliv, en grå vardag som likväl är full av möjligheter. Besvikelsen tycks ha avtagit, även om en kylig distans bildar själva utgångspunkten till de mer ljusa skildringarna. Han leker med konsumentupplysningens torra språk och andra folkhemska uttryckssätt: "i eldfast form / vårt samliv gratineras".

Efter denna sin andra diktsamling tystnade han. Han avsked till litteraturen jämfördes med geniet Rimbauds. Ändå kom Ragnar Toursie att påverka många lyriker. Tomas Tranströmer kallar honom för "min lärare". Det gör även Kjell Espmark som tidigt tar varaktiga intryck av Thoursies poesi. "När jag fann en besläktad lärare i författaren till Emaljögat", skriver Espmark i den nyligen utkomna självbiografiska "Minnena ljuger" och fortsätter, "var det i linje med detta surrealiserande filmintresse. För Ragnar Thoursie hade just filmen och dess visualitet varit viktig, och den 'synstränghet' som blev så betydelsefull för mig - liksom för Tomas Tranströmer och flera av våra jämnåriga - innebar att en bild utvecklades med en visuell logik, till skillnad från de icke-visuella bildkollisionerna hos Erik Lindegren. Denna starkt visuella karaktär har mina texter hållit fast vid." Vid ett tillfälle sade Kjell Espmark när han blickade tillbaka på sitt skrivande, att "Ekelöf, Kafka och Thoursie har präglat mig mest".

Per Wästberg skriver att "Emaljöga" - jämte Sven Alfons "Backspegel" - för honom blev "40-talspoesins höjdpunkt". Och på ett annat ställe i sina memoarer förtydligar Wästberg: "Jag strävade efter något som Ragnar Thoursie kallat 'exakthetens mystik'." Så trots sin offentliga tystnad - och fysiska frånvaro i det litterära rummet - var Ragnar Thhoursie ständigt närvarande i den poetiska ekokammare som formar nya diktares språk, motivval och infallsvinklar.

Några år efter pensioneringen från AMS återkom Thoursie, överraskande vital. Det är så här med facit i hand uppenbart att han fortsatt skriva i sina röda anteckningsböcker även under de år han avstod ifrån att sända ut sina iakttagelser, minnesbilder och dikter till offentligheten. Återkomstens till litteraturen - med alla erfarenheter av byråkrati och statligt smusslande i bagaget - skedde först med en diktsamling "Kråkorna skrattar" från 1989, därefter med minnesboken "Ditt ord är ljus" (2001). Det är en rad med bilder, situationer och stämningslägen, från uppväxtårens Katrineholm, där familjen tillhörde Jehovas vittne och fadern Johan Algot plikttroget och orubblig levde efter Bibeln och lokförarens manual.

Romanen "Elefantsjukan" från 2003, med starka drag av självbiografi, är en delvis satirisk uppgörelse med det själskvävande och personlighetsdränerande livet i byråkratins vindlande korridorer. Intressant, och en aning oväntad, är också den inträngande intervju som Anneli Jordahl gjorde i sin bok "Klass - är du fin nog", där Thoursie betraktar sitt liv med klassresenärens blick; lokeldarens son som blev byråchef.

Hans sista bok kom ut så sent som förra året, den prosalyriska "Sånger från äldreomsorgen". Där återvänder Ragnar Thoursie på nytt till sveket. De gamla har i vården och hemtjänstens kundorienterade effektivitet berövats sin värdighet - de är reducerade till opersonliga vårdpaket. Det samhälle som Ragnar Thoursie en gång - på sitt sakligt trotsiga sätt - trodde på, av det samhället finns ingenting kvar.

Från sitt fönster i tystnaden på hemmet blickar den åldrade mannen ut genom sitt fönster. Där låg nyss en skog, en sjö; men där "byggs nu höghus. Ett komplett / misstag för mig, den lilla människan ... Flytta in här själva, / herrar stadsplanerare och arkitekter! / Själv flyttar jag snart / till en bättre värld."

Ragnar Thoursie har, trots sitt byråkratiskt skolade ordningssinne, valt att inte inlämna någon eftersändningsadress.

Crister Enander

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den