Fint väder på invigning av Umedalens 12 nya skulpturer

Nostros, av Jaume Plensa, 2008Sedan 1994 har området kring det gamla mentalsjukhuset på Umedalen i Umeå utvecklats till en skulpturpark. Vartannat år invigs nya konstverk, i år var det 12 stycken. Under första timmen hölls tal av bland andra Umeås kommuns kulturchef Fredrik Lindegren, samt att Olle Hemmingsons trio fanns på plats redan halvtimmen innan, spelande gamla godingar som Bob Dylan's Blowing in the wind.

Det var vackert väder och många besökare dansade med i musiken och följde sedan med på rundvandringar som hölls i av Ivar Torneus och Gunilla Samberg. På området finns 33 permanenta verk, man får vandra mellan de många rosa stenbyggnaderna som bär namn som M8. Den kusliga känslan är som bortblåst. Förutom att BUP har lokaler i byggnaderna, har också Umeå Konstskola sin verksamhet här, och Galleri Andersson Sandström, som tillsammans med Balticgruppen står bakom hela parkprojektet. I närheten finns ett spa, och restaurangen Garaget. Umedalen är ett av områdena som expanderar mest. Det var min hemvist i många år, jag bodde på Grubbe, men flera av mina klasskompisar bodde här. Då, när jag gick på lågstadiet, var det fortfarande ett mentalsjukhus, och höljt i tabun.

Särskilt minns jag hur en farbror som låg i skogsdungen utanför skolan sa att han skulle spränga Umedalen. Detta satte sedan spår i mig som en mardröm, där jag och min bror blev påkomna med att spionera på ett par skäggiga farbröder som la ut spränglinor. Resultatet blir i min dröm att jag utsätts för ett antal mordförsök. En annan gång utanför skolgården visade en äldre kvinna brösten för de killar i klassen som hade vanan att skrika "visa pattarna!" åt folk som gick förbi. Inget obehagligt, det ger bara en bild av hur vi som barn uppfattade att bo i närheten av detta jättestora mentalsjukhus. Minnena får lite av ett slut då jag, tillsammans med massvis med människor, står i "Gropen", en fördjupning där invigningen hålls. Umedalen är inte bara ett dårhus, sägs det skämtsamt. Och jag tål skämten, jag blir lycklig av denna cirkel som sluts.

Arch, av Claes Hake. Grå granit, 1995De första verken blir det svårt att höra vad guiden har att säga, gruppen är alltför stor. Men när vi stannar inför Michael Johanssons Self-contained, blir jag delaktig. "Det är killen med kepsen därborta som har gjort den", säger guiden och pekar mot en man som står lutad mot ett träd. Skulpturen är elva meter hög och är gjord av containrar, en bil en traktor och en husvagn som tillsammans formats till en fyrkant. Det känns som om den hamnat på rätt plats. Sedan fortsätter vandringen...Nosotros, av Jaume Plensa, är ett stort skal av en människa, uppbyggt av olika språkliga symboler. Den sitter med uppdragna knän. Lite som en Buddha-staty.

Vid Omphalos av Tommi Grönlund och Petteri Nisunen, en rund metall-"knapp" som döljer sig halvt i gräset, berättar Ivar Torneus om idén om en Jordens mitt, och att de flesta kulturer har föreställningar som denna. Inne i Galleri Andersson-Sandströms egna lokaler, i det största rummet finns Jacob Dahlgrens The wonderful world of abstraction, 32000 silkesband i olika färger, fastsatta i ett galler i metall som hänger från taket. Bredvid har vi Oscillatorer, Grönlund-Nisunen, som  består av stål-cylindrar i linor som glider fram och tillbaka i harmoni. Ett lugn infinner sig. En barack utanför har gjorts till mörkrum, och längst fram står en modell av en upplyst bensinmack: Exit road av Magnus Petersson.

Jag måste säga att jag känner en otrolig kärlek för människorna, vare sig de har liknande erfarenheter som jag, eller bara utövar sin konst för att hjälpa andra eller vad som helst. Det här är healing, läkning, på högsta nivå.

Erika Chotai, text och bilder