Fragmenterad musikalisk verksamhet i Europas framtida kulturhuvudstad

Tor Lundmark och Nerverna (Lars Gillén, Fredrik Ljungberg), Foto: Edith Björnberg KalénUmeå är utsedd till Europas kulturhuvudstad 2014. Umeå ämnar som framtida kulturhuvudstad betona sin kultur, som en utvecklingskraft för staden. Med detta vinnarkoncept vann staden flest röster och tog hem kulturhuvudstadspriset vid sidan om konkurrenten hack-i-häl, Lund. I olika steg, år för år kommer Umeå att stärka och utveckla stadens kulturella profil genom fler satsningar inom Umeås kulturella verksamheter, bland annat inom stadens musikliv. Staden har flera olika projekt rullande, ett projekt handlar om att främja lokala musiker och arrangörer i staden. Dessa skall få en vettig chans att komma fram, då satsningar görs för fler speltillfällen för lokala talanger och en större support till arrangörer engagerade i Umeås musikliv. Hur arbetar stadens redan verksamma musiker i Umeå och hur ser de på stadens satsningar inom musiklivet?

Kicki Fagerlund är musiker och verksam i Umeå. Jag träffar henne under lunchtid på humanistfiket på Umeå universitet. Hon bär en rosa stickad sjal och har ljust hår i en hästsvans. Hon har just avslutat sin lektion i Populärkultur, ett moment inom Etnologi.

"Precis vad jag sysslar med, egentligen", säger hon och hugger in på sin macka. Jag frågar hur hon definierar ordet pop, och hon svarar: "Ja, det handlar väl mycket om var pengarna ligger. Den klassiska musiken har fått stå som kontrast till populärmusiken, och den klassiska musiken; opera, balett och så vidare, stöttas av staten. Populärkulturen, däremot, lever på marknaden".

Kicki är ganska rutinerad i musikvärlden, som 15-åring började hon spela i ett band. Nu gör hon solo-karriär, under namnet Brita Kristina. Hon jobbar med att lyfta fram unga tjejer som vill syssla med musik. Det finns definitivt ett behov av detta, menar hon. Musikbranschen borde bli mer jämställd.

Sedan 2005 arrangerar en mindre grupp personer från musikföreningen She's got the beat ett popkollo , däribland Kicki, Tove Liliequist och Charlott Wikström. Det är för tjejer i åldrarna 12 till 18 år. Ursprungligen startades popkollo-lägren av Marit Bergman i Hultsfred. De finns nu på sex orter, Kickis grupper håller till på en folkhögskola utanför Robertsfors. "Det är väldigt mysigt", säger hon. Popkollo har på andra orter även utbildat i film, tv och ljudteknik, men här är det bara musiken. Kicki har bakom sig även arbete på Teatercentrum.

- Vi har nyss startat verksamhet för vuxna under namnet Popkollo Madame, berättar hon senare i ett mejl.

Tove Liliequist dyker upp och slår sig ner vid bordet hos oss. Tove är, liksom Kicki, medlem i bandet The Koo koo's, och även engagerad i projektet She's got the Beat, som för övrigt numera  har lånat ut sitt namn till ett projekt som ingår i kommunens kulturhuvudstadssatsning: ett av åtta teman.

- Tanken med det området var att lyfta in en genusmedvetenhet i olika kulturområden, att utgå från vårt sätt att jobba men det skulle inte bara handla om musik. I det fältet lyftes även queer-perspektivet in och även Umeås punkscen, förklarar Kicki.

- Det viktigaste för oss är att fortsätta göra bra grejer för tjejer som vill spela musik, oavsett kulturhuvudstad eller ej.

Föreningen har i år fått 200 000 kronor i verksamhetsbidrag från kulturnämnden. She's got the Beat har funnits sedan 1999 men var från början helt ideellt med bara fyra till fem tjejband, rep-lokal, workshops och en festival på Hamnmagasinet (som är en ungdomsgård och som ligger alldeles vid älven). Det är här nere som man planerar ett nytt Kulturhus, under parollen "Staden Mellan Broarna", också det som del av hela den fagra Kulturhuvudstad 2014-manteln.

Scharinska Villan, det etablerade musiklivet

Fredrik Fagerlund är en av krafterna bakom Scharinska Villan. Har annat att tänka på än genus-balansen bland de musiker som uppträder, säger han i en telefon-intervju.

- Vi vill ha det som är bra, helt enkelt. Och vi är väldigt nöjda med det vi gör.

Förutom live-banden och de DJ:s som spelar uppträder ibland Profilteatern. Det finns restaurang och bar.

Fredrik ger ett rubust intryck. Stället går runt och det är ett seriöst arbete. Mycket mer finns inte att säga.

Ett besök på Scharinska en onsdag-kväll, bekräftar att det inte finns så hemskt mycket mer att säga om stället än att det är trivsamt. Det ser ungefär likadant ur som det gjorde för femton år sedan. Pelarna, de runda fönstren som nästan gör en inomhus-balkong, mosaiken på väggarna i konsert-salen - allt i arkitekturen ger villan dess särskilda charm. Byggnaden är från 1905, men då hade den bland annat ett stall. Scharinska Villan tillhör ett område som fick ritas om efter att alltför mycket förstörts i den stora branden 1888. Det är från denna tid som Umeå fått heta "Björkarnas Stad", eftersom branden hejdades av björkar.

Konserten hålls av Tor Lundmark (TL) och Nerverna. Tor Lundmark, på sång och gitarr, spelade tidigare i Umeå-populära trion Trio Lligo tillsammans med Erik Dahlgren (även i the Wannadies) och Erik Josefsson. Nerverna består av trummis, Lars Gillén och saxofonist, Fredrik Ljungberg. De har på sig röd, gul och blå skjorta, i otroligt stark färg. "Dem har vi fått av mamma", säger Tor innan de börjar spela.

Sånger som framförs är dels Tor Lundmarks lite äldre, dels gemensamma från cdn "Tändstickor". Man känner ett gung, det är visor med lite jazziga element. Ljudet är bra, folk verkar nöjda.

Ord till musik, musik till orden

Tove Lilleqvist och Kicki Fagerlund, Foto: Erika ChotaiPå Littfest, Umeås internationella litteraturfestival, gör musikern Tor Lundmark och musikern Frida Selander en intressant grej. De tolkar varandras låtar - och en hel del kreativt kommer fram. Båda två bär kostym. De delar på en Apple-laptop som de spelar upp musiken med. Frida är en av personerna bakom Klubb Babylon, som är en Queer-klubb.

Fridas röst är djup, liknar aningen Janis Joplins. Vi får lyssna till tre av hennes sånger: Back-up, Lily och Be the song. Tor Lundmarks tre låtar som Frida analyserar heter Kvitto, Trollformel och Bara en värld. Ur varje sång lyfts tre ord fram, exempelvis väljer Frida orden "livet", "bara" och "snart" som tongivande i Tors "Bara en värld". Tor förklarar låten som en teckning: Bara en värld, en häst, en väg.

Sedan spelas Fridas sång om hennes mormor, Lily, upp. Där finns minnen, saknad och en drömsk och ålderdomlig känsla, tolkar Tor. Så här arbetar de. Publiken sitter tyst och upplever gemensamt och intimt det som hörs i högtalarna. Ibland applåderar vi.

Utanför konsert-salen trängs bok-borden och det hörs stillsamt sorl. Någon rap-artist uppträder på den öppna scenen. Det här är slutet på de två dagar som festivalen hållits igång. Allt tyder på att stämningen har varit god och att utbyte skett på många fronter.

Hos Tor Lundmark är melodierna ganska enkla, desto mer tyngd läggs på orden, och den poetiska samklang som en viss ton eller vändning, eller upprepad musikslinga ger dem. Det ger inte melodin ett lägre värde, men det hörs att dessa visor är av folkligt ursprung, att de bär på traditioner, såsom Cornelis Vreeswijk eller Evert Taubes tralliga och vemodiga bitar. Man skyndar sig inte, man tar det lugnt. Poesin har en viss komik i sig. Vardagen skildras alltid med en liten knorr. Det blir träffande.

Ur Tor Lundmarks diktsamling "Det räcker inte med rödbetor":

Känslan att vi inte är
i samma båt
sköt ut från land
och reste runt världen

Ur "Främmande" (2006):

Alla som bor på jorden
får inte följa med
till den nya planeten, bara
dom som har den rätta
tron.

Fredag förmiddag skall jag träffa Tor på kafé Mekka. När Tor dyker upp skakar vi hand, och han frågar: "Jaså, är du också en sådan som kommer lite tidigt?" "Ja", svarar jag. Han håller med om att man ofta missar något om man kommer för sent. "Jag har alltid varit så", säger han leende.

Han med sitt kaffe och jag med mitt Jasmin-te, pratar vi om vad han hunnit med och hur scenen ser ut. Jämfört med pop, beskriver Tor, så vill han att hans musik ska vara berättande. Det händer att han talar fram texten, som när man tonsätter poesi. Annars vill en musiker inte sätta etiketter på det de gör, förklarar han, men det han gjort har kallats folk-punk eller visor.

Den största upplevelsen måste ha varit att få spela med Symfoniorkestern på Norrlandsoperan förra året. "Det var som att få lön, tretton år efter Trio Lligo. Vi blev tillfrågade att göra det." Året innan skedde en annan liten återförening på Scharinska. "Sedan frågade folk vad som ska hända nu, men vi blev tillfrågade att spela ihop, därför gjorde vi det."

Tor Lundmark håller med  Kicki och Tove om att musiken som bransch är svår om du är en mindre artist idag. På nittiotalet hade bandet ett garanterat gage vid varje spelning. Nu är det så mycket svårare. Ibland när jag frågar om någon musik som han gjort vid något tillfälle, svarar Tor att "Ja...det finns nog på kassett", eller "Jag har det inspelat", men som han säger, mycket ligger under arbetsprocesser i en byrålåda, sedan produceras mycket själv. "Jag kan känna lite oro över vad kulturhuvudstads-satsningen innebär, menar Tor. Eftersom ibland händer det att man bara tar in mer och mer folk utifrån, men det är ju de lokala förmågorna som borde satsas på. Det är en tävling, så som jag ser det. Umeå har redan ett rikt internationellt kulturliv."

Mellan 1990 och 1994 var Trio Lligo och Umeå-bandet Komeda engagerade i ett gemensamt projekt som tonsatte stumfilm. Stumfilmsmusiken spelades live på filmfestivaler, till gamla stumfilmer under namnet Projektor 7. Även i Finland var de med på en sådan festival.

Komeda har arbetat mycket med teatermusik, och de har även gjort musiken till en Pettson och Findus-film. Tor avslöjar att han tillsammans med Nerverna ska uppträda på Sagateaterns scen i höst. "Det blir en mera intim stämning när besökarna sätter sig ner och lyssnar. Man behöver inte heller be dem att stänga av mobiltelefonerna, annars brukar det vara rätt svårt att skapa sig ett eget rum."

När Tors pappa hade gått bort, för tre år sedan, skrev han en radioteater, eller musikal, som hette Live i Ulambator. Den handlade om att förverkliga sina drömmar, och fick sitt namn efter ett ungdomsminne tillsammans med Projektor 7 då de var nära att spela i Mongoliet. "Men musikvärlden kan vara ganska flyktig, man får löften hit och dit, det är så svårt att förhålla sig till alla möjligheter som öppnar sig när man är ung. Vi turnerade i USA i två veckor."

När det gäller poesin säger han att den liknar låttexterna, men att musiken har en annan uppbyggnad, de har exempelvis vers och refräng. Sedan gäller det att själva musiken har samma uttryck som det den handlar om.

Kulturhuvudsatsning eller ej, Umeå och dess etablerade musikliv var levande och långt utvecklat innan satsningen gjordes. Umeå vill låta de lokala förmågorna komma fram och bestå. Förhoppningsvis kommer fler fram, och de som redan finns och är verksamma, hoppas de förblir orörda och genuina, som de är.

Erika Chotai