Sture Linnér är död

Sture Linnér Foto Fredrik PosseDet är en tidig förmiddag i Gamla Stan. Det är senvår, men kylan dröjer kvar i luften. Gränderna är ännu tomma. Turisterna och besökarna har inte påbörjat den eviga marschen utmed Västerlånggatan. Jag går nerför Tyska Brinken till Stortorget och viker runt hörnet. På Nobelbiblioteket, inne i det pampiga Börshuset på Källargränd, härskar tystnaden. Vi är enbart två besökare. Efter att jag lämnat in min bokbeställning går jag in i tidskriftsrummet där det ligger parallellt med korridoren som rymmer arbetsrummen för Svenska Akademiens ledamöter.

Och där vid det ena fönstret står han som så många gånger förr. Hans klädsel bär alltid den lätta elegansen särtecken; den talar ett eget språk. Den signalerar korrekthet och medvetenhet om dekorum, men markerar samtidigt att detta är en man höjd över tidens krav och dess nyckfulla förändringar.

Kläderna förmår på ett fascinerande sätt spegla Sture Linnérs på en gång avslappnade och milt otadliga framträdande. Och runt halsen, under den uppknäppta ljusa skjortan, alltid en stilenlig sidenkravatt nonchalant nerstoppad, ofta skvallrande om orientens myllrande färgprakt.

Rak i ryggen som en gammal militär och med ett belevat och lättsamt sätt som för tankarna till forna tiders engelska gentlemän, en sann kosmopolit, står han där vid fönstret och skummar igenom en artikel.

Nu är Sture Linnér borta. Dagen före dödsbudet låg boken om den store poeten Pindaros och idrottens framväxt i den antika grekiska kulturen i min brevlåda. En rysning kröp utmed nacken, inte minst med tanke på titeln, "Solglitter över svarta djup", som kunde stå som sammanfattning över Sture Linnérs livsgärning.

Men där, i det tomma tidskriftsrummet, i de bekväma stolarna förde vi artiga samtal. Han kunde med nyfikenhetens glittrande blick luta sig fram och visa fram en artikel i någon av de internationella tidskrifterna - som han systematiskt gick igenom under sina besök - och säga: "Har du noterat denna utomordentliga essä?"

Vi bytte alltid, som alla svenskar, inledningsvis några ord om vädret. Men efter en kort ordväxling om regn eller solsken dök Sture Linnér ner i ett lättsamt samtal som ständigt pendlade mellan dagsaktualiteternas grymheter och historiens händelser. Ett krig kunde genast jämföras med till exempel några rader av Homeros eller ett citat ur Julius Caesars "Kommentarer om Inbördeskriget". Eller så berättande han något minne, en roande anekdot.

Idag, när döden till sist hunnit upp den ständigt aktive forskaren och vetgirige resenären, slår det mig att han mitt i sin blixtrande charm, som inte helt saknade drag av självironiskt koketteri, var en människa som bar på en tung börda. Men detta mörker - vittnets plåga - dolde han väl. Få samtida svenskar har tvingats att själva se och på nära håll bevittna så mycket mänskligt lidande, elände och groteska utslag av den obegränsade grymhet människan är förmögen att utöva mot sina likar i namn av nationen, religionen eller av ren brutal makthunger.

Det slår mig plötsligt att Sture Linnér föddes mitt under kriget - Första världskriget, vill säga. Han föddes två år före Weimarrepubliken och några månader före den ryska revolutionen utbrott. Han har levt igenom och bevittnat hela det blodiga och obarmhärtiga europeiska nittonhundratalet som först sveptes in i senapsgas och därefter av stanken av bränt människokött från de tyska skorstenarna.

Åren inom Röda Korset och senare som diplomat vid FN, och tiden som generalsekreteraren Dag Hammarskjölds högra hand och närmsta medarbetare, förde honom till den ena konflikthärden efter den andra. Från koncentrationslägren i Thessaloniki där han tvingades bevittna hur såväl barn som åldring drevs in i gaskamrarna till hur han en gång såg hur en hund hetsades till att bita ihjäl en försvarslös kvinna. Under Andra världskriget var han starkt engagerad i gruppen "Vita Rosen", syskonen Sophie och Hans Scholls antinazistiska arbete och verksamhet i Tyskland.

Och det finns ett foto där Linnér står med en fot på första trappsteget på väg uppför trapprampen till det flygplan, en DC 6:a, med vilket Dag Hammarskjöld och han skulle flyga från Kinshasa till Nordrhodesia (idag Zambia). Det var den 17 september 1961. Linnér satt redan inne i planet när Hammarskjöld vände sig till honom och sade: "En av oss måste stanna, om något skulle hända." Linnér klev motvilligt av planet. På natten störtade - eller sköts - planet ned. Hammarskjöld och femton andra delagater och besättning dog i kraschen.

Professor Sture Linnér, en av landets ledande kännare av grekisk kultur, släppte aldrig sina historiska och vetenskapliga intresseområden; dessa hans livslånga passioner är nog rätt benämning. Det har genom åren blivit en diger mängd lärda och i bästa mening medryckande och folkbildande böcker om olika aspekter av den grekiska antiken. Och dessutom flera översättningar från såväl grekiskan som latinet. Under flera decennier bodde han också mer eller mindre permanent i Grekland varifrån även hans hustru kom.

Det är en händelse som ser ut som en medveten handling att den bok som nu blev hans sista handlar om Pindaros (levde cirka 522 f. Kr till 446 f. Kr), en bekantskap han med jämna mellanrum odlat under sjuttio år, ända sedan dess han som student i Uppsala kom i kontakt med dessa dikter under ledning av grekprofessorn Gunnar Rudberg. År 1943 disputerade Linnér och blev docent i ämnet.

I "Solglitter över svarta djup" tecknar Linnér en bred bakgrund - historiskt, litterärt och socialt - till Pindaros för att komma fram till tio närläsningar av segerdikterna, dessa hyllningar till idrottsinsatser (epinikier). Pindaros var sin samtids mest hyllade och framburne författare. Han var för antikens Grekland vad Horatius senare blev för den romerska litteraturen. Han var ytterst flitig - och skrev mest beställningsdikter - och hans samlade verk omfattade under antiken sjutton volymer. Idag återstår cirka 1 300 tydbara ord.

Vid sin sida, som hängiven läsare av Pindaros, hade Linnér livet igenom Vilhelm Ekelunds förtätade böcker, likt en ledsagare i metaforernas och metafysikens snårskog. Boken avrundas följdriktligt med ett kapitel om Ekelund.

När Pindaros poem beskrivits har de flesta genom historiens gång valt ord som örnlik, fritt seglande som Ikaros, hans dikter har liknats vid vingarnas kraftiga slag från en majestätiskt flygande svan. Sanningen är att flera av dem är ytterst svårtolkade, ibland intill det kryptiska. Sture Linnér lyckas, ledigt och kunnigt, att avlocka nya innebörder ur de tio dikter han valt att analysera grundligare.

Ändå blir det inte lärdomstorrt. Han är medryckande i sin smittsamma entusiasm, sin lidelse. Linnér sammanfattar själv sina sju decennier av läsning av Pindaros dikter genom att säga, "att varje gång jag återvänder till dem känns det som om en ny värld öppnar sig för mig, en värld av hisnande skönhet, av vemodigt förtröstansfull insikt om livets storhet och förgänglighet... Dikterna har skänkt mig många stunder av lycka, och av tröst i svåra stunder."

Sture Linnér var en av de sista stora humanisterna - i ordets ursprungliga och mer vittfamnande betydelse. Han bar med sig det mäktiga kulturarvet, en enorm lärdom, på samma lätta sätt som han bar upp sin kavaj. Hans livsåskådning genomsyrades också helt av världsresenärens utblick, tolerans och frisinnade människosyn. Sture Linnér fördömde ingen - förutom tidens tyranner och de som svikit sin mänsklighet. Han var kliniskt befriad från fördomar och bigott trångsynthet.

Sture Linnér var inte enbart lärd och vittberest som få. Han ägde en hjärtats och humanismens intelligens.

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den