Berg och dalbana med Gustav Mahler

altMahler älskade att vandra i det österrikiska alplandskapet, ge sig ut på långpromenader, ensam eller i sällskap med sin älskade Alma. Hans scenograf på Wienoperan, där han chefade och dirigerade under flera, stormiga år, Alfred Roller, beskriver honom som en frisksportarnatur, kraftig och välbyggd. På dessa promenader syresatte han sitt blod och hämtade inspiration till sina symfonier, vilka i ytterst rudimentär form, som idéutkast och tematiska skisser, fyllde det medhavda anteckningshäftet. Som han sedan i sin kompositionshydda invid en närbelägen sjö, där han gärna tog långa och stärkande simturer, omarbetade till stor och skön symfonisk konst, på tvärs mot publik och kritik. Att han framhärdade, viss om, även om tvivlet ibland ansatte honom, sin gudagåva, det ska vi vara honom innerligt tacksamma för. "Men min tid ska komma", lär han ha sagt. Och det har den sannerligen gjort. Sedan början av sextiotalet, då den stora Mahler-renässansen satte in, talar alla betydande symfoniorkestrar flytande mahlerska.

Mahler-cykler med samtliga av hans symfonier och sångcykler tillhör inte längre ovanligheterna. För tre år sedan i Berlin tog sig Staatskapelle Berlin och dirigenterna Daniel Barenboim och Pierre Boulez an dem (utom den ofullbordade tian) och satte ribban högt, särskilt Barenboims tolkningar är i mina öron fortfarande oöverträffade, möjligen med undantag för några inspelningar och konserter med Mariss Jansons och Bernard Haitink.

Det var inte utan en viss bävan som jag bänkade mig i Stockholms konserthus för den stora Mahler-satsning som avslutades i helgen efter tolv dagar med samtliga symfonier, inklusive tian, och sångcykler (här för röst och piano) och "Das Lied von der Erde" för kammarensemble (och som bonus Ken Russells klassiska film "Mahler"). I Berlin var det en orkester - men vilken orkester! - och två dirigenter som delade på symfonierna, som jag i en anmälan i TK kallade för "Den stora Mahler-matchen", även om man naturligtvis inte kan tävla i konst. På konserthuset var det något av en nordisk mönstring med åtta orkestrar och åtta dirigenter, lite av, om sportmetaforen tillåts, nordiska mästerskapen i Mahlerspel, låt vara att göteborgarna saknades liksom Oslosymfonikerna, vilka båda två mycket väl hade kunnat hamna på prispallen. De förra under Gustavo Dudamel gjorde en vidunderlig Mahler-femma för några år sedan i konserthuset. Och Oslosymfonikernas Mahler-trea under Manfred Honeck efter Mariss Jansons instudering, på samma plats under kulturhuvudstadsåret, klingar fortfarande i mitt huvud.

Men det ska sägas först som sist, konserthuset ska ha stort beröm för sin gedigna satsning, väl genomförd ut i minsta detalj, och det var nästan så att man kände närvaron av Gustav själv, när han blickade ned från de uppförstorade fotografierna i foajén eller de mindre i den rekonstruerade kompositionshyddan, som placerats mitt i entréhallen. Atmosfären var mahlersk. Han ägde huset. Den förnämliga programboken, där man bland annat kan ta del av Alfred Rollers hela vänporträtt, som har en livslängd långt utöver konsertdagarna, skäms inte heller för sig.

Musikaliskt var det lite av berg och dalbana, vilket inte borde vara främmande för Mahler, även om han föredrog att fotvandra. Åtta dirigenter och åtta orkestrar - vad annat var egentligen att vänta? Några framföranden hade inte där att göra, de höll inte måttet. Gilbert Kaplans tvåa med Hovkapellet, John Storgårds femma med Helsingfors stadsorkester och Alan Buribayevs sjua med Norrköpings symfoniorkester. Till största del beroende på dirigenterna, som saknade riktig kontakt med musiken, vilket är märkligt i Kaplans fall som inte gjort annat de senaste femton åren än att dirigera tvåan, och hans förra framförande i konserthuset var betydligt bättre. Men han är ingen musiker. För de andra två verkade Mahler vara en helt ny bekantskap, som de försökte få på plats med hårdföra piskrapp. De slog närmast sönder musiken. Men ingen av de tre orkestrarna hade någon hellyckad dag. Jag nöjer mig med detta och konstaterar att de helt enkelt inte talade mahlerska, allraminst en flytande sådan (jag var på samtliga konserter utom den sista med tionde symfonin).

Det gjorde däremot Sakari Omaro och de två orkestrar han gjorde fyra konserter med, Kungliga Filharmonikerna och Finska radions symfoniorkester, ettan och åttan respektive trean och fyran. Och frågan är om vi inte fick vara med om födelsen av en ny Mahler-dirigent av yppersta internationella klass. Hans lätta, luftiga och stundtals lekfulla handlag med Mahlers ofta komplicerade orkestersats var något nytt, särskilt gäller det för åttan som jag aldrig upplevt så levande och frimodigt gestaltad. Det kompakta och tungfotade och något överdimensionerade var som bortblåst, som om de närmare fyra hundra medverkande (körer, solister och orkester) var ute på grönbete och mumsade i sig av livets goda. Det formligen gnistrade om framförandet. Det trodde inte jag var möjligt.

Sakari Oramo har en förmåga, som inte tillhör vanligheterna, och det är att få återhämtningspassagerna, där musiken liksom trevar sig fram, trampar vatten och inte riktigt har bestämt sig för vilken väg den ska välja, särskilt uttalat i första symfonin, att låta både lätt förstrött och ytterst meningsfullt, som kraftsamlingar inför vad som komma skall. I trean, Mahlers längsta, här med en speltid på närmare två timmar, som är hans stora natursymfoni, även om jag inte hör eller ser en enda buske eller alptopp, hanterade han med samma klangliga transparens (som om Debussy haft ett finger med i spelet) och lätthet, kanske än mer påtagligt här än i ettan, och orkestern följde honom ut i minsta fingerrörelse i ett fullödigt Mahler-spel som kulminerade i den undersköna, långsamma sista satsen. Fyran var som en fortsättning på trean, där det wienska och dansanta parades med en närmast Barenboimsk känsla för valörer och detaljer. Lägg därtill ytterligt välunderbyggda crescendon och den mahlerska vokabulären med alla dess vokaler och konsonanter var på plats.

En annan lysande Mahler-dirigent äntrade pulten i sjätte symfonin, Thomas Dausgaard, och en orkester som definitivt hamnade på prispallen, Danmarks radios symfoniorkester, kanske rent av överst. Han har en annan dirigentstil än Sakari Oramo, mer samstämmigt koreograferad med själva orkestersatsen, hela kroppen är med på noterna, inte bara överkroppen och armarna. Det är naturligtvis inte på något sätt avgörande för slutresultatet, även om det överensstämde med den perfektion och finess som präglade framförandet. Sexan och sjuan är rent instrumentala symfonier i ordets alla bemärkelser, täta, komplexa och aningen brassiga, särskilt gäller det för sjuan, utan långa, vilsamma adagion, men med en massa högoktanig Mahler för det. I Thomas Dausgaards händer (och till och med fötter) med en tydlighet och stringens som gjorde musiken fullständig rättvisa. Som illavarslande tecken på vad som komma skulle, förlusten av sin älskade dotter och beskedet om en allvarlig hjärtåkomma, har de två hammarslag - här utförda av en jättelik träklubba på huggkubbe - i slutet av symfonin tolkats (i en närgången biografisk läsart, vilket närmast är legio i Mahlers fall) och kanske är det därför som den fått benämningen "den tragiska". Men de energier och de instrumentala landvinningar som här utvecklas behöver inga etiketter. De har en egen lyster och styrfart.

"Das Lied von der Erde", som han skrev istället för den nionde symfonin, skrockfull inför vad som hade hänt med Beethoven och Bruckner efter deras nior, framförs mestadels med stor orkester och två solister. Här höll man sig till den kammarversion som Schönberg och Webern färdigställt, vilket innebär lite väl mycket av dessa herrar i de inledande fem satserna, där man har vissa svårigheter att underordna sig den mahlerska paletten, vilket inte är anmärkningsvärt på något sätt, det är deras version. I sista satsen däremot, "Der Abschied, som kanske är det mest gripande och vackra som Mahler skrivit, och som Anna Larssons alt och B Tommy Andersson och ett antal musiker ur filharmonikerna fick att vibrera och skälva i minsta vokal och konsonant, höll de sig på mattan och följde närmast kongenialt den mahlerska prosodin ända ut i det försvinnande morendot ... "ewig ... ewig ... ewig". Anna Larsson var gudomlig, med en svärta och intensitet som borrade sig djupt ner i musiken. Jag förväntar mig att hon återkommer med full orkester, gärna med B Tommy Andersson och Kungliga Filharmonikerna.

Så var det dags för nian, hans absoluta mästerverk, om man nu ska rangordna symfonierna, med den väldelige - i ordets alla bemärkelser - Leif Segerstam och Malmö symfoniorkester och allt föll på plats. Första satsens lite speciella dramaturgi med dess klingande ut- och inandningar, återhämtningspassager och urladdningar, de något vildvuxna och vildsinta mellansatsernas integrering och sista satsens svindlande skönhet, den mahlerska vokabulärens (och symfonikonstens) fullkomning. Och berg och dalbanan slutar på en alptopp.

Ulf Stenberg