Lars Lerin, okonstlad konstnär

Lars Lerin och katten LutherReserapporter verkar vara en färdigstöpt genre. De brukar berömma resmålet, lovsjunga dess mat och folk, prisa ljuset och dagrarna. Skribenterna brukar också skryta med att ha fått värdefulla kontakter och träffat underbara personligheter. Men det finns undantag, så långt från det politiskt korrekta som man kan komma. En sådan reseberättelse har konstnären Lars Lerin skrivit.

Denne Lerin, vår fenomenale akvarellist, reste till Omsk som stipendiat. Han guidades av en tålamodskrävande rysk dam. Ideligen drack han kaffe ur guldkoppar och längtade hem. Det var kallt ute och varmt inne.

Väl hemma igen förväntades han naturligtvis avrapportera det hela. Rapporten som kom heter ”Ljus i Öster” (Syntryck, 2005). Det är en osminkad redovisning. Han börjar med att berätta hur en grupp karlar från norra Värmland ger sig iväg till Sibirien på studieresa. De vill se hur fångstmän, skogsarbetare och vanligt folk har det ute på taigan, ”periferins landskap”. Länsstyrelsen i Värmland har hakat på och givit dem ett litet stöd.

Det är vårvinter, kylan behärskar Omsk. Gruppen består förutom Lerin av ett par författare och en fotograf. De har inbjudits av en teaterchef i östra Ryssland som heter Olga. Hon ska visa sig vara en bestämd och inte så lite beskäftig guide.

Denna nyfikna och mestadels artigt lyssnande svenska mansgrupp slussas runt till museer och departement. Lerin återger glimtar ur besöksprogrammet med blandade känslor. Det blir helt enkelt lite väl många officiella besök, kan man utläsa. Mötena är färgstarka. Han skildrar hur de får träffa ”stirrögda män” från kulturdepartementet och ”en jättestor svettig skulptör med bröstet fullt av medaljer” alltmedan Olga sitter på helspänn, ”antagligen rädd för att någon skulle säga något opassande”. De dricker kaffe ur guldkoppar upprepade gånger och blir filmade. Olga har spökat ut sig i ett fisknät. ”Alla pratar i mun på varandra. Tolken översätter varenda jävla ord”.

Lars Lerin gillar inte kulturchefens skryt om de begåvade barnen och frågar sig hur de obegåvade barnen kan ha det. Gruppens digra program blir alltmer tröttsamt. Lars sjukanmäler sig till slut en dag för att få lite tid till egna intryck och eget tänkande. Då går han vilse i den grå staden.

Ibland oroar sig Olga för att stipendiaterna inte ska vara tillräckligt propert klädda när de ska visas upp på presskonferens.

- Lars! You must dress up. People may think you are poor.

Andra gånger får Olga hysteriska utbrott för att karlarna inte gör som hon säger. Hon betonar att hon arbetar för regeringen. Lars blir utmattad på Oljemuseet och skriver att han till slut ”hela tiden bara vill dö”.

Gruppens egna reflektioner kommer i brottstycken:

- … den spröda asiatiska bruden … hon har rest hundra mil för att träffa oss.

- Kulturministerns farsa var fiskare.
- De har det så hett i Sibirien. Inomhus alltså.

Under resan läser Lars Lerin Henry Landsdells ”Genom Sibirien” en reseberättelse från 1892. Han läser och tar intryck. Han ser de hundraåriga linjerna från då till nu, och ryser, inte bara av kylan som är genomträngande.

”Sibirierna äro rika på tid. Dagar betyda föga för dem, timmar ingenting alls. I intet annat land som jag besökt har jag sett tiondelen så mycket kortspel som i Sibirien. Det spelas med raseri.”

De tidiga resenärernas berättelser ger en historisk bakgrund till nuet, och bakgrunden är inte ljus. Ljusa är heller inte Lars Lerins egna illustrationer i boken.”Doppa penseln i en grå färgburk och kludda ihop en tafla som i flack enformighet och bedröflighet söker sin like, så har ni Omsk”, citerar han Landsdell. Hans egna bilder återger vintriga dagrar och glåmiga träkåkar i mörka toner. De vittnar om Lerins respekt för det allra mest vardagliga.  Noteringarna är korthuggna: ”Himlen är grön. Björkarna allvarsamma.”

Gruppen har alltså gjort en resa till Omsk och rapporten speglar Lerins upplevelser, rakt på sak. Det är ingen skönmålning. Andra får prestera de politiskt korrekta formuleringarna.

Den som vill studera Lars Lerins konstnärstemperament kan söka sig till en stor separatutställning som pågår i Borås Konstmuseum till 7 mars. Samtidigt kan man skaffa hans nypublicerade självbiografi ”En liten konstnär”.

AnnaGreta Dyring, Text
Lars Lerin, Bild