Taken by trees

alt
Det är söndag i december och blött och kyligt på Mosebacke Torg men desto varmare i Kägelbanan på Södra Teatern. Victoria Bergsmans pappa har bakat pepparkakor och det doftar av rökelse i lokalen. Motljusdokumentära bilder på sargade städer, fåglar och lekande barn visas till pakistanskt blås minuterna innan konserten börjar.

Victoria skrider in på scen under tystnad och öppnar spelningen med Anna från nya skivan East of Eden. Därefter en omregisserad, kraftfull version av Only Yesterday som givits ny karaktär av xylofon och percussion, uppföljd av mer nedtonade Greyest Love of All. Victorias röst är spröd och släpig men fyller upp rummet som ett instrument med den genomträngande motighet som kommit att bli hennes signum. Animal Collective-covern My Boys får ett varmt bemötande och känns ännu mer ingjuten i East of Edens musikaliska koncept på scen än på skiva. Med albumets öppningsspår To Lose Someone slås den orientaliska strängen an på riktigt och söndagskvällsstämningen blir tidlös och drömsk till ett stadigt tamburinbeat. Stundtals blir harmonierna euforiska i all lågmäldhet och när applåderna har lagt sig blir tystnaden så påtaglig att man kan höra ett vinglas falla till marken. Efter ytterligare ett par utflykter till förra skivans mer naturinspirerade uttryck, bland annat i Lost and Found, framförs svenskspråkiga Tidens Gång med mycket inlevelsefullt gitarrspel av multiinstrumentalisten Andreas Söderström.

När den språkliga muren mellan scenen och publiken rivs ned kommer orden ibland så nära att det gör ont. Bandanarockens anthem Sweet Child of Mine i sufitappning blir kvällens sista låt och lämnar efter sig en smak av Pakistan som jag tar med mig ut i stockholmskvällen.

Taken by Trees, Kägelbanan i Stockholm
Den 6 december 2009

Pontus Ahlkvist, Text