Stockholms Filmfestival 2009- reflektioner

altI år var det jubileumsdags med pompa och ståt, 20 år gammal men fortfarande känns Stockholms filmfestival ung och oerfaren, den vill vara gammal och vis men upplevs mest som en trotsig och morgontrött tonåring. Det måste vara jobbigt att vara så beroende av kvaliteten på varje års världsliga filmproduktion för att kunna göra ett bra jobb. 180 filmer stor och tolv dagar lång känns lite i största laget, finns det verkligen så många intressanta filmer att tillgå? Njae, det har definitivt visats några glädjande måste-ses-filmer men det har också funnits gott om minor som förhoppningsvis inte alltför många lyckades gå och se, filmer som endast kan ha fungerat som utfyllnad.

Susan Sarandon var här för att ta emot Stockholm Lifetime Achievement Award, någon som brydde sig? Luc Besson var här och mottog Stockholm Visionary Award, någon som kan förklara varför? Båda de prisade stjärnorna är torftiga val och av snacket på stan att döma är det många som tror att de endast fick priset på grund av att det var så många som tackade nej, vilket mest troligt inte är sant, dock skulle det förklara Bessons närvaro...

Festivalens mest själadödande alster var "Locked Out" och "Haeundae", även om det finns fler som borde nämnas i samma kategori. "Locked Out" vill framstå som tuff och nyskapande, genom flashbacks och ett alter ego, men är bara en kopia på den grymma "Paris, Texas", fast på det sämsta tänkbara sättet. "Haeundae" är en katastroffilm med porrfilmsskådespeleri, usel story och regi och katastrofalt värdelösa specialeffekter. Tiden slösad på att betrakta de två går aldrig att få tillbaka och det är något du kan skylla på festivalens outsagda motto, kvantitet framför kvalitet.

Allt det sagt så har det varit en bra festival med intressanta seminarier, mycket spännande regissörer på plats och, som tidigare nämnt, några underbara filmer. De mest relevanta seminarierna var "Future on Demand" och "Word of Mouth, sociala medier och modern filmkommunikation". De behandlade den nya teknologins möjligheter till spridning av mindre etablerade filmer och de marknadsmässiga fördelar som konvergens kan medföra.

Av de mer sevärda filmerna är det tre som sticker ut, "Dogtooth" (Yorgos Lanthimos, 2009), "Fish Tank" (Andrea Arnold, 2009) och "Mother" (Bong Joon-Ho, 2009).  Alla tre regissörerna av festivalens bästa filmer var i Stockholm och svarade på frågor under varsitt Face2Face, något som måste ses som en liten fjäder i hatten för arrangörerna. Om det ska gissas en vinnare av vardera bästa film och publikens pris får det mer bli en önskan än en gissning. "Mother", som inte är med i tävlan men var festivalens bästa film, vinner publikens pris och "Fish Tank" vinner juryns pris för bästa film. Hoppas, hoppas!

Det kanske borde ha sagts något om svensk film men förutom dokumentären "Hemligheten" (Pontus Hjortén, Martin Jönsson, 2009) var ingen av de svenska filmer som medverkade, tyvärr, tillräckligt bra för att nämnas annat än i nationalistiskt syfte. Men om man ser bortom filmfestivalen så har hösten varit en framgångssaga, om inte publikmässigt så åtminstone kvalitetsmässigt, för svensk film. Vi får hoppas att Stockholms filmfestival till nästa år tar åt sig av höstens svenska film och satsar lite mer på kvalitet framför kvantitet. Ge oss fler tillfällen att se de bra filmerna istället för att fylla ut tablån med tvivelaktiga verk bara för att kunna stoltsera med hur stor festivalen är.

Jonas Wennberg