Steve Sem-Sandbergs språkliga labyrinter

Steve Sem-Sandberg foto Pieter ten Hoopen

Crister Enander om Augustpriset 2009:s vinnare Steve Sem-Sandberg

I år har man delat ut Augustpriset för tjugoförsta gången. Det har - till slut - blivit den succé som Svenska förläggarföreningen, som ligger bakom priset, en gång ville, trodde och innerligt hoppades på. I början gick det rätt rejält trögt. Pressens intresse var ljummet, kritiken från kultursidorna var hård och obeveklig: detta är ingenting annat än ett kommersiellt jippo, löd det då unisona fördömandet.

Det som idag - pampigt och flott och påkostat - kallas för Augustgalan var då en högst luguber tillställning. Jag var där andra året, första Augustpriset gick till en fackbok (det fanns bara en kategori de första åren) - Cecilia Lindqvists "Tecknens rike".

Prisutdelningen på den tiden präglades av en viss återhållen entusiasm parad med en inte så liten dos klumpig amatörism. Uttryckt på annat, rakare sätt: det var allt annat än glamoröst, det var tafatt taffligt på ett ganska charmigt sätt. Vingliga plaststolar, sunkiga bord, öl och vin i pappmuggar, en taskigt riggad scen och en - i det längsta - frånvarande vinnare. Det var Lars Ahlin som erövrade statyetten det året. Romanen hette "De sotarna! De sotarna" och efter en lång och ganska förvirrad väntan kom den store Lars Ahlin - med åldrad möda och tungt vilande på käppen - instegande i lokalen, ilkörd hemifrån direkt till tillställningen.

När årets pristagare i den skönlitterära klassen tillkännagavs i Konserthuset under ledning av Kattis Ahlström (vad hon - av alla människor - nu har med det här att göra?) var det en medial begivenhet; en nyhet som genast kablades ut på tidningarnas hemsidor, dessutom sändes på teve. Augustpriset har erövrat en självklar plats i det litterära kretsloppet. Vinnarens försäljningssiffror stiger markant, ibland har de skjutit raketartat i höjden. Svenska förläggarföreningen kan vara nöjd. De har lyckats.

Juryn, som nominerar de sex titlarna som sedan ligger till grund för omröstningen, har i år gjort ett utomordentligt arbete. De har inte ängsligt sneglat på presumtiva försäljningssiffror eller tagit taktiska hänsyn till den sortens böcker - vilket man sade förr - som "går hem i stugorna". Deras arbete har uppenbart styrts av kvalitetskriterier. Att nominera Aris Fioretos "Den siste greken", Per Agne Erkelius "Hotel Galicja", Eva Adolfssons "En liten historia" och Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Łódź" (jag återkommer till lyriken) tyder på osedvanlig självständighet och integritet.

Detta kan - om följande års juryer låter sig inspireras - innebära att Augustpriset framöver inte enbart är en del av bokförsäljningskampanjen inför den hetsiga julhandeln, utan även blir ett viktigt och tungt vägande litterärt pris.

Det råder heller ingen tvekan om att Steve Sem-Sandberg är en värdig vinnare, även om min personliga favorit i år var Aris Fioretos märkliga och intelligenta roman. Genom sin - vad han brukar benämna - "Europatrilogi" tog Steve Sem-Sandbergs författarskap ett påtagligt och entydigt kvalitativt språng. Med de tre dokumentärt inspirerade romanerna "Therese" (1996), "Allt förgängligt är bara en bild" (1999) och "Ravensbrück" (2003) blev han en av sin generations viktigaste och mest angelägna författare.

Det är numera få som vet att Steve Sem-Sandberg inledde sitt författarskap med att skriva science fiction. Av någon anledning tar han aldrig med dessa böcker i sin verkförteckning utan daterar sin egentliga debut till den nästintill oläsliga romanen "De ansiktslösa" från 1987. Sedan dess har mycket förändrats i Steve Sem-Sandbergs författarskap. Det har mognat och klarnat.

"De fattiga i Łódź" är en bok skriven mitt i den centraleuropeiska traditionen, som öppnar romanformen bortom det enbart snävt gestaltande och bekräftande och som ger författaren stor frihet att röra sig mellan olika skrivsätt och nivåer. Den är också redan såld till arton länder.

Att Steve Sem-Sandbergs nu två decennier långa halvexil - först bodde han i Prag, numera Wien - haft ett avgörande inflytande är uppenbart. Det var tydligt redan i romanen om Ulrike Meinhof - " Therese".

"De fattiga i Łódź" är en form av kollektivroman - som en mörkrets mosaik av olika människor, röster, kvalfyllda livsöden - även om ledaren för gettot i Łódź, juderådets äldste Chaim Rumkowski, är centralgestalten.

Det material som ligger till grund för romanen är helt unikt i sitt slag. Den så kallade "Gettokrönikan", som nedtecknades av olika anställda på gettots arkivavdelning, omfattar i tryckt form över tretusen sidor. Därigenom är de flesta av romanens gestalter verkliga. Men det är inte enbart autenticiteten, de döda som ännu en gång träder fram ur det mänskliga helvetets allra innersta, rakt ur barbariets grymma tid, som gör "De fattiga i Łódź" till en smärtsam - ibland outhärdlig - läsning.

Det är en bok som saknar barmhärtighet. Här finns ingen nåd, ingen estetisk befrielse - ingen katharsis. Steve Sem-Sandberg erbjuder ingen väg ut ur detta Inferno - av den enkla anledningen att det fanns ingen väg ut. Det är ett faktum. Det är den olidliga sanning, den skuldbörda, vi måste leva med - ännu idag. Han undviker medvetet att skriva om de som mirakulöst lyckades överleva, eller skapa en befriande känsla genom att ta fasta på de heroiska handlingarna i en omöjlig verklighet. Steve Sem-Sandberg skriver en form av osminkad sanning. Romanen handlar - ytterst - om makt, om den makt som döljer sig bortom de givna rollerna offer eller bödel.

Det är en grym bok. Det är en omskakande skildring som gräver sig in i medvetandet, in i hela ens existens, för att sedan stanna där.

"För egen del", har Sem-Sandberg formulerat det, "vill jag inte att litteraturen ska visa upp något, jag vill att romanen ska göra något. Jag vill inte att romanen ska vara som ett fönster man bara passivt kikar in i eller ut genom, jag vill att den ska öppna sig som en värld kring läsaren och att läsaren så fort som möjligt ska bli delaktig i vad som sker i den världen." Med "De fattiga i Łódź" har han lyckats i sin föresats, och tveklöst är den värd Augustpriset.

Även två diktsamlingar var nominerade till årets pris - Ann Jäderlunds " Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar " och Johannes Anyurus "Städerna inuti Hall". Och det är bara att konstatera. Diktsamlingarna tas med som en sorts korrekthetens polityr, av ren plikt och för att slippa kritik. De har liten - för att inte säga ingen - chans att bli utvalda i slutrundan. Så slutsatsen är självklar. Det måste inrättas ett eget Augustpris i lyrik. Gör det nu, redan till nästa år!

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den