Kommissariens sista bok

Henning MankellHenning Mankell, en av vår tids författare  som lästs av så många människor med sina böcker om kommissarie Kurt Wallander, höll ett seminarium på årets bokmässa i Göteborg. Under seminariets gång berättar Mankell om sin sista bok, Den orolige mannen, tankarna bakom Wallanderserien, fördjupar sig om boken som aldrig blev klar och om sin framtid. En författare med halva sitt hjärta i Härjedalens mörkaste skogar och andra halvan i Afrika.

-Det första jag skall prata om är Universums födelse när allting utav ingenting var komprimerad till en oerhörd liten intensiv massa, och så frigjordes på något sätt energi och så exploderade allting ut i det universum som idag fortfarande håller på att expandera. När energi frigörs, när det smäller då blir det ett ljud, pang så smäller det och ljud leder förr eller senare alltid till musik. Några amerikanska forskare har  undersökt det här med ljudet och de har kommit fram till följande underbara sanning. Att universum föddes i B-Dur. Inte i F-moll, inte i Giss-moll, C-dur utan i B-Dur. Och det tycker jag är en underbar tanke att man kan gå hem till sitt lilla piano, sitt dragspel och sin mandolin eller något liknande och så kan man slå an ett B-Dur ackord, och tänka så lät det när universum skapades. En vacker bild. Jag tror att ni kommer att bära den med er som något ganska fascinerande.

Så inleder allas vår Mankell sitt föredrag i den stora aula som utgör Svenska Mässan i Göteborg, salen är halvfull, fast stor, en hel del människor har stannat för att lyssnat på det sista seminariet på bokmässans näst sista dag. Mankell med sin berättarröst, underhåller och upplyser sina åhörare under dryga fyrtiofem minuter. Seminariet ger en inblick i ett författarskap som började redan 1972 då Mankell gav ut sin första roman Bergsprängaren. Efter detta har författaren skrivit ett fyrtiotal antal böcker, deckarhistorier blandat med ungdomsböcker, berättelser om kvinnor efter andra världskriget och levnadsöden från människor i Afrika. Just denna kontinent har inneburit en stor betydelse för Mankells skrivande då han spenderat halva sitt liv där. En kontinent så annorlunda mot västvärldens leverne och som gett honom ett annorlunda perspektiv på tillvaron.

För ungefär 20 år sedan, en majdag 1989, bestämde sig Mankell för att skriva boken Mördare utan ansikte. Enligt honom föddes embryot den dagen till det som skulle bli kommissarie Kurt Wallander. En man som enligt Mankell är en utav världens mest kändaste svenskar, mer känd än Ingmar Stenmark och Björn Borg. Den som han tampas med skulle kunna vara Abba. Namnet Kurt Wallander hämtades effektivt från telefonkatalogen över Malmö. Tanken var inte från början att det skulle bli en serie, Mankell kände att han ville skriva ett visst antal berättelser, och den första boken kom till 1989, när han efter ett visst antal år vistats i Afrika och kom tillbaka till Sverige.

Mankell kunde märka av rasistiska tendenser i dåtidens Sverige och detta var något som för honom själv klassificerades som en kriminell åtbörd, vilket gjorde att han kände en oerhörd drivkraft till att skriva. Mankell ville skildra brottet rasism som en skildring av verkligheten, och ur detta kom behovet av Wallander. Mankell berättar historier om samtiden och Sverige, skildrar demokratin mot rättsväsendet, och detta följer som ett ledmotiv i alla böcker i serien. Kommissarie Wallander föddes ur detta behov.  

När rättsamhället börjar brista, brister vårt förtroende för demokratin, demokrati och rättsamhälle är beroende av varandra, enligt Mankell. Han tror därför att många läser böckerna om Wallander för att Sverige är ett så starkt demokratiskt land till skillnad från så många andra länder i världen och att böckerna om Wallander kommer att överleva länge, som en tidsbild över vårt nittiotal.

För tretton år sedan började Mankell skriva på en bok med Wallander som aldrig blev klar. Han slutade plötsligt skriva efter 200 sidor och brände sedan upp alltihop. Varför skrev han aldrig klart boken? För honom kändes det för svårt. Boken handlade om överfall mot barn, han blev så illa berörd, att han hade svårigheter med att skriva om ämnet och valde istället att avsluta. Idag kan han ångra sig lite. Berättelsen försvann. Mankell hade bara tänkt skriva nio böcker om Wallander. Det som han trodde skulle bli den sista skrevs för tio år sedan. De följande fem åren tänkte han inte på Wallander utan stängde av. Men fem år tillbaka från idag kom han på andra tankar. Vad Mankell slutligen ville göra var att skriva en bok om Wallander som handlade om honom själv och hans åldrande. I den sista boken, Den orolige mannen, får Wallander konfronteras med sitt eget åldrande. I boken börjar Wallander långsamt att förändras, han glömmer saker, han glömmer sitt vapen och går in i ett djupt mörker.

Mankell var på den tiden han skrev boken upprörd över hur man behandlade äldre människor, vilket gav honom inspiration till ledmotivet i boken.

-Ledmotivet till boken var Wallanders åldrande, jag skräms lite över hur det är i Europa idag, att vara ung är bra, att vara lite äldre är dåligt, att vara gammal är jättedåligt, det är ungefär så vår verklighet ser ut. Jag upprörs när jag tänker på hur allt är fixerat omkring en slags ungdomsattityd i Sverige idag. Och det här blir på något sätt vår olycka. Jag som bott halva mitt liv i Afrika vet att på den afrikanska kontinenten både traditionellt och kulturellt så lyssnar man mer på äldre människor, man uppfattar äldre människor med respekt och vördnad och att man lyssnar på att dem faktiskt har något vettigt att säga. Vi har tappat något av det här i Sverige och det är något som vi alla kommer att förlora på, allra minst ungdomar. 

Wallander skildras som en vanlig människa. En människa som förändras och inte är samma person dag efter dag. Wallander är inte uppbyggd kring en stereotyp som är väldigt vanlig i filmer eller böcker utan är i ständig rörelse, enligt Mankell. I boken får Wallander även veta att han har diabetes. Människor ute i dagens verklighet får diabetes. Mankell tror att Wallander blev ännu mer populär, när han fick sin diagnos, för att han blir mer lik oss, vanliga människor. Mannen på gatan eller tjejen i affären kan känna igen sig i Wallander.

Boken den orolige mannen konfronterar en av Sveriges värsta politiska skandaler, ubåtshärvan på 80-talet. Skandalen fick sitt utlopp politiskt och medialt, där allting var en enda stor röra och ingen kunde lita på någon. Det var väldigt meningsfullt för Mankell att skriva den sista boken om Wallander, och efter den romanen blir det inga fler. Det var den sista och det blir ingen fortsättning, men han kommer definitivt att fortsätta skriva. Under reflekterandet av ifall han kommer att sakna Wallander säger Mankell:

-Det är inte jag som skall sakna Wallander det är ni.

Mankell har sedan ett tidigt 70-tal kombinerat sitt skrivande av romaner till att regissera på olika teatrar. Innan dess, runt 1968 skrev han sin första pjäs, Nöjesparken, som behandlar svenska koloniala intressen i Sydamerika under 1800-talet. Mankell har spenderat en stor del av sitt liv i Afrika, en plats som framkallar känslan "att komma hem". 1986 erbjöds Mankell att driva Teatro Avenida, som ligger i Maputo, huvudstaden i Moçambique. I dagens nuläge fungerar han som konstnärlig ledare för teatern. Hans sista bok, Den orolige mannen har även lett till att han skrivit en pjäs om Olof Palme, som skall spelas på Stockholms stadsteater, nästa år. 

Efter otaliga år av brottskildringar och människoöden från andra kontinenter vill Mankell slutligen hem, till det djupaste av Sverige, sitt Härjedalen. De kommande åren har han planerat skriva romaner om sin hembygd, om den tiden han har levt, från slutet av andra världskriget till och med idag. Han skall porträttera sig själv som en bygdefotograf, i ett litet småsamhälle, arbetandes i en liten fotoateljé med en liten kodakskylt hängandes utanför. Många romaner väntar framöver. Mankell säger:

-Och för att citera Sara Lidman: Jag skall inte dra trälocket över mig riktigt än, det finns fortfarande en hel del böcker jag vill skriva. Men sagan om Wallander, jag använder ordet saga medvetet. Är slut.

Linda Johansson, Text och bild