FN och Afghanistan på seminariet

altFN-dagen den 24 oktober tillkom år 1945. Det var den dag då ett tillräckligt antal stater i världen ratificerade FN:s grundläggande stadga. Jag försöker att varje år uppmärksamma dagen på något sätt. Det gick bra när jag var lärare på mellanstadiet för då kunde vi samlas alla i gymnastiksalen i vår lilla skola med fyra klasser. Svårare blev det på till exempel gymnasiet då rektorerna inte var lika positivt inställda till att manifestera något i vår tusenhövdade gymnasieskola. Ett år ordnade jag det i alla fall så att vi firade dagen tillsammans med ett daghem. I min gymnasieklass fanns det nämligen en elev vars mamma arbetade på ett dagis. Barnen skulle gå upp på en liten kulle för att släppa upp ballonger. Även jag och min klass gick dit och vi fick vara med om inte bara ballongsläppet utan även sång och allmän glädje. Efter det visste alla där, äldre som yngre, vad det är för särskilt med den 24 oktober.

År 2009 hade jag fått inbjudan till Svenska FN-förbundets traditionella seminarium inför FN-dagen. Temat detta år var FN och Afghanistan. Seminariet hölls i Konserthuset i Stockholm i den vackra sal som fått namn av konstnären Isaac Grünewald som smyckat den. Även den stora mattan i foajén utanför är av hans design. (Men den behöver tvättas).

Staffan Dopping var dagens moderator och han genomförde sin uppgift med den äran. Eftersom så mycket politiskt pågick i Stockholm samtidigt blev ett par delegater försenade men det löste Dopping elegant genom att göra ett avbrott i paneldebatten och låta kabinettssekreterare Frank Belfrage tala i mitten i stället för att inleda. Han betonade i sitt tal hur viktigt det är med att vi samordnar våra krafter. Det finns inget utrymme för nationella preferenser.

Från klockan halv elva till ett - utan paus - då seminariet avslutades, hade jag inte tråkigt en minut.

Jag väljer att förbigå programmet i stort och koncentrera mig på paneldebatten. Medverkande var i följande ordning på scenen vid de två borden räknat från moderatorn: Allan Widman, ledamot av Försvarsutskottet från Folkpartiet, en lugn och samlad byråkrat och Ann Wilkens, ordförande i Svenska Afghanistankommittén (SAK). Hon imponerade med sin vänliga saklighet. Hon är så kort till växten att hon bara nådde upp till axeln på Widman och näste man vid hennes bord, överste Håkan Hedlund, dagen till ära iförd uniform. Till sina tidigare meriter kunde han räkna tjänstgöring Balkan och att ha varit chef för den svenska styrkan i Afghanistan.

Vid nästa bord stod Gudrun Schyman som var med som talesperson för Feministiskt initiativ.  Hon stod avslappnat med armbågen på bordet eller med hakan lutad i handen, de långbyxklädda benen i kors eller med ena foten på ett stöd under bordet. Då och då satte hon högra handen i sidan när hon uttalade sig. Ett elegant grepp för att fånga vår uppmärksamhet. Hon är en verklig estradör! Till höger om henne stod Alexander Gabelic, som är ordförande i Svenska FN-förbundet. Han hade tidigare hållit ett tal. På tal om bland annat klimattoppmötet i Köpenhamn citerade han FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon som nyss varit i Sverige. Han har sagt: "Det är bättre att simma än att sjunka." Vidare talade Gabelic om hur stor fattigdomen och analfabetismen fortfarande är i världen men även om det faktum att statistiskt sett den svenska FN-styrkan i Afghanistan är liten.   

I paneldebatten var alla utom Schyman i stort sett överens om att Sverige måste ha soldater i FN-tjänst i Afghanistan. Naturligtvis inte hur länge som helst men tills afghanerna själva kan svara för lugn och ordning i sitt land. Jag har fått intrycket genom svenska medier att Sverige medverkar i en Natostyrd insats. Detta dementerades med kraft under seminariet. Sverige verkar i FN:s regi. Tillsammans med finländare är svenskarna kända för att föra vänskapliga samtal med folk i byarna.

Schyman vände sig med kraft mot att ha utländska trupper i Afghanistan. Det trappar upp våldet och gör att man är mindre benägen att söka andra och fredliga vägar. Hon har en poäng där och blev flera gånger belönad med skratt och applåder av publiken. Hon var rätt och slätt strålande i sin argumentation. Hon höll en tydlig linje. Och det kan hon lugnt göra eftersom varken vänsterpartiet som hon tidigare ledde, och det nuvarande Feministiskt Initiativ riskerar att komma i regeringsställning och tvingas fatta de riktigt svåra besluten.  

Varför får hon då inte ännu fler anhängare när hon talar så bra? Kan det vara för att vi sett hur det eländigt det blir för invånarna i de socialistiska staterna? De ska ju egentligen bygga på kamratskap och jämlikhet. Varför flydde folk i båtar rätt ut mot öppna havet från Nordkorea efter Koreakrigen på 1950-talet? Varför svälter folket där? Varför vågade folk livet för att forcera Berlinmuren innan den revs 1989? Varför ger sig tusentals kubaner illegalt från sitt hemland mot något som de inte kan vara säkra på att bli bättre? Varför kollapsade Sovjetunionen? Var enda skälet att deras ekonomi var så eländig att inte staten höll ihop längre? Många dissidenter tror kanske att det var deras insats som gjorde skillnad men då skulle inte så mycket i Putins Ryssland gå tillbaka till det gamla, där de rika är rikare än någonsin och många fortfarande har det dåligt när det gäller bostäder och hälsovård.

Någon gång under 1987 hörde jag Doris Lessing tala i Kulturhuset om Afghanistan, som då var invaderat av Sovjetunionen. Hennes bok "Våra ord blåser bort med vinden" med underrubriken "Rapportbok från Afghanistan" kom ut 1987 på förlaget Trevi. Den har inte getts ut på nytt sedan dess. Hon berättade om hur barnen hade det i flyktinglägren, om bristen på rent vatten och om bomber som var kamouflerade till leksaker. Särskilt illa tyckte hon om att folk inte ville lyssna på henne när hon berättade om lägren. Man ville i stället höra om hennes andra böcker. År 2007 vann hon nobelpriset i litteratur.

9 januari 2001 publicerade Skånska Dagbladet i Malmö en artikel som jag skrev med utgångspunkt från böcker av Ahmed Rashid från Pakistan. Han berättade på ett seminarium på hösten i Medborgarhuset i Stockholm om hur staterna runt Afghanistan hade enklaver med sina landsmän inne i Afghanistan och som samtidigt var utgångspunkter för den omfattande narkotikahandeln. Det är likadant i dag. Rashid har varit i Sverige igen. Hans senaste bok på svenska är "Vägen mot kaos" (2008) med undertiteln "USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien". Det var före Barrack Obama.

Birgitta Milits