Svenska Akademien har gjort ett utmärkt val, närmast oklanderligt

Nobelpristagaren i litteratur 2009 Herta MüllerHerta Müller tillhör de författare som under de senaste åren har ansetts vara en såväl trolig som högst värdig kandidat till Nobelpriset i litteratur. Hennes bakgrund i diktaturens Rumänien, sin uppväxt under Ceauşescus skräckvälde, där hon levde tills hon flydde 1987 - två år före murens fall - till Tyskland. Att hon på grund av sitt författarskap utsattes för ständiga trakasserier av Securitate, den hemliga polisen, tvingade henne till slut att fly. I sina böcker bildar denna tid av terror och förtryck en självklar fond.

Starkast tycker jag att hon skildrar förtryckets mekanismer som de tar sig uttryck i vardagslivet, mitt i den förvridna normaliteten, i romanen "Hjärtdjur" från 1996, som handlar om en grupp med studenter. För att undvika upptäckt arbetar de med olika kodsystem. En stor roll spelar ett hårstrå. Låg hårstrået kvar i brevet de skickat så var det inte öppnat av censuren. Tragiken är uppenbar. Deras hemlighetsmakeri, alla deras ansträngningar, tjänade ingenting till.

Erfarenheterna av barbariet, den dagliga rädslan och känslan av att leva ett ofritt liv, har format hennes författarskap som tar upp frågeställningar - ofta med existentiella och moraliska undertoner - som rör sig mellan makt och värnlöshet, desperation och frihetslängtan. Där finns också ständigt frågan om varför hon, och inte hennes vänner, överlevde? Varför klarade hon sig när så många andra fick sätta livet till?

Skuldkänslorna har blivit en andra natur för Herta Müller, en svart följeslagare i friheten.

Att hennes far dessutom under krigsåren var övertygad anhängare till den tyska nazismen har självfallet spelat en stor och smärtsam roll för Herta Müller. "Det är en sak om man är sjutton år", sade hon nyligen i intervju, "och av dumhet blir förbländad av Hitler, söker sig till kriget och nazismen, men om man femton år efter kriget sitter asfull och sjunger nazisånger som min far gjorde, då går det inte att förlåta. Det var helt enkelt svårt att älska honom, men han var ju min far och jag hade alltid den falska förhoppningen att han skulle ändra sig. Men det var mer ett problem för mig än för honom - han ändrade sig aldrig."

Herta Müller är ingen alldeles lätt författare. Hennes stil är personlig, omisskännlig. Det krävs inte många meningar för att man ska känna igen hennes texter. En förtätad rytm som är mycket suggestiv, påträngande, svärtat poetisk. Men flera av hennes romaner öppnar sig, de stänger sig inte. Därigenom är hon inte någon "svår" författare, vilket man ju ofta beskyller Svenska Akademien för att föredra.

Häromåret kom på svenska "Kungen bugar och dödar", en samling essäer och föredrag som i viss mån kan läsas som ett slags facit till de händelser hon tidigare skildrat i sina romaner. Där skriver Herta Müller: "Man måste slå sönder verklighetsmakeriet hos det upplevda för att kunna skriva om det, vika av från varje verklig gata till en uppfunnen, eftersom endast den kan likna den verkliga igen." Bättre kan berättandets kärna - dess magi - knappast beskrivas.

När nu Peter Englund  tillkännagav att Herta Müller är årets litteraturpristagare är det bara att konstatera. Svenska Akademien har gjort ett utmärkt val, närmast oklanderligt. Invändningarna kommer att bli få - om ens några.

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den