Att vara två människor i en

Alexandra da Mata med sonenLinda Johanson har träffat Alexandra da Mata och intervjuad henne.
"Ifall du är ifrån ett land, och kommer till ett annat land, som är helt annorlunda, så är det som att du måste göra dig av med vem du var och bli en ny person för att passa in på det nya stället. Man föds som en viss människa, man har arv och olika saker som aldrig suddas ut. Man behöver veta vart man kommer ifrån, man behöver veta sin historia, man kan inte förneka den delen av sig själv. Jag tror man gör sig en otjänst ifall man förnekar sig själv. Det blir inte bra"

Känslan av att tillhöra två kulturer. Att vara två människor i en, där man å ena sidan känner till en kultur, dess språk och människor med ändå inte fullt passar in. Man ser annorlunda ut, och den yttre delen, som alla ser, är den som är okänd för en själv. Man vet ingenting om den människan, men andra människor uppfattar en som den personen. Den människan som man bäst känner till är den man förhåller sig till. Men det går ändå inte att leva fullt ut. Det går inte att bli hel. Något fattas.

Citatet och självreflektionen ovan tillhör Alexandra är adopterad. Hon var mindre än tre månader när hon adopterades till Sverige. Alexandras föräldrar flög över till Colombia för att hämta henne. Hon föddes på ett lokalt sjukhus i Bogotá, Colombia.

Alexandra anar att hennes adoption kanske var planerad, då hon fick komma till ett barnhem samma dag som hon föddes. Namnet hon fick där är Fabiola Pino. Nu är Alexandra 31 år. Hon lever i Göteborg med sin man, Joaquim da Mata, som ursprungligen är från Angola. Tillsammans har dem en son, Max William, som är sex månader.

Sammanfattningsvis ser Alexandra väldigt positivt på sitt liv. Hon har haft en väldigt bra uppväxt med få problem. Vad som har varit svårt att hantera är dock känslan av att vara annorlunda. Den har alltid funnits där, rotad, långt in i själen. Alexandra växte upp i Onsala, en förort vid havet, söder om Göteborg, där det lever få människor med invandrarbakgrund, de som är utländska i Onsala, är adopterade. Ifrån första klass till sjätte klass kunde Alexandra känna sig respekterad av sina klaskamrater. Det var okej att hon var annorlunda. Skolkamraterna omkring henne fungerade som ett skyddande nätverk och visste vad man fick eller inte säga. Fast någon gång kunde någon ändå säga något och de gångerna minns hon:

• - Jag har blivit retad några gånger, inte så många, men de gångerna kommer jag ihåg väldigt starkt. Jag kan fortfarande komma ihåg det idag, jag kanske inte kan komma ihåg vilka kläder jag hade på mig men jag kan se allting runtomkring.

Vad hon ändå kunde känna vara att hon fick en positiv känsla av att vara annorlunda under de tidiga skolåren. Hon fick mer uppmärksamhet, men på ett positivt sätt. Alla visste vem hon var. När hon sedan började högstadiet och gymnasiet, blev det annorlunda.

- Jag var okej att jag var annorlunda kändes det som i den åldern men sen när man började komma upp i sjunde klass, med ny skola och nya klasskamrater så blev det lite svårare. För varje steg man tog i livet, högstadiet och sen gymnasiet och sedan vidare till arbetslivet så blev det inte värre men det kändes som att man fick börja om från början.

Det var som att då visste ingen vem man var och då såg man utländsk ut och då är blev man utländsk på något vis.

Just gymnasietiden var den svåraste tiden för Alexandra gällande hennes självutveckling och att hitta sig själv. Hon tror på många sätt att det kan ha att göra med att hon var adopterad. Hon trivdes inte med sig själv, hon ville bort, inte vara där, hellre vara utomlands och komma iväg ifrån allting. Människor sa ingenting eller var elaka, men det kanske var just det, tystnaden, som kunde irritera Alexandra, ingen sa något, hon kände sig väldigt osynlig och otillräcklig. Att hon inte passade in.

• - Jag har känt mig utanför på ett väldigt annorlunda sätt, ett tyst sätt. Det var som att jag inte fanns bara, istället. Folk har inte sagt så mycket elaka saker till mig, men det har mera bara varit en tysthet. Man såg inte mig istället. Fast jag vet att jag syntes. Jag syntes ju för att jag stod ut men det har känts som att folk har ignorerat mig. Det kändes som en tysthet. Just adoption, det är tabu, det är inget som man pratar om. Det finns inget utrymme för det riktigt.

Gymnasietiden var svår för Alexandra. Men när hon relaterar tillbaka och ser det ur ett större perspektiv idag så förstår hon lite mer varför hon var deprimerad. Det var för att hon kände sig annorlunda och inte riktigt passade in. Hon var väldigt medveten om sitt yttre under den perioden.

Alexandra tror också att hon ibland har lagt över sina problem på just adoptionen. Ifall något har varit extra svårt i skolan och svårt att förstå så kunde hon skylla det på att hon var adopterad. Kanske var hon undernärd när hon var liten och därav hade sämre förutsättningar att lyckas i skolan, var tankar som kunde flyga upp.  

Alexandra ville helst fly ifrån allting när det var som svårast. Resor har på något sätt lindrat hennes identitetsproblem, då hon utomlands kunnat slappna av mer och lättare hitta sig själv. Alexandra har flygt och flängt runt hela jorden, pluggat ekonomi i USA, jobbat på Madeira, levt i Budapest i Ungern, rest själv genom Sydeuropa, och rest själv till Angola för att skriva sin c-uppsats i turism. Detta är bara några av Alexandras resor, fler är planerade. Alexandra mår bra när hon är utomlands. När hon relaterar till Sverige och just sin uppväxt känner hon sig kluven:

• - Det känns som att jag inte fått plats här riktigt, jag har inte passat in. Jag kan inte riktigt säga varför.

När vi pratar om just svensk mentalitet, så kan den svenska strukturen ibland bli hämmande, enligt Alexandra, då allting skall vara perfekt och problemen inte riktigt beröras. Alexandra har dock kunnat prata med sina föräldrar om adoptionen, mycket på senare år. Hon tror att hennes mamma förstår henne mer nu och varför hon känt sig utanför.

• - Jag tror att min mamma förstår mig mer nu, att det saknas någonting hos mig, i mitt liv, hon har förstått det också nu. Just detta med att jag har rest så mycket, att jag aldrig kan slå mig till ro någonstans. Man kan inte bara trivas, utan det måste hela tiden röras runt och provas nya situationer. Nu har min mamma förstått det också, att det fattas någonting och att jag inte riktigt kan bli hel. Jag kanske kan det sen men just nu kan jag inte det. Det fattas en bit.

Alexandra tror personligen att ett barn som blir adopterat förr eller senare hamnar i någon slags identitetskris. Det är oundvikligt. Sedan hur hårt denna person tar denna kris eller tar sig ur den kan variera från person till person. Men Alexandra tror inte att det går att komma ifrån det. Hon tror att adopterade försöker att hantera sin identitetskris på olika sätt. Vissa kanske försöker att förneka att de är adopterade och bara försöker smälta in i det svenska samhället på alla sätt de kan. Andra kanske gör tvärtemot, de vill bara vara utländska, de ändrar till sitt biologiska namn, umgås bara med utländska och reser tillbaka till sitt hemland. Enligt Alexandra är det svårt att utläsa vilken av dessa människor som mår bäst, men för henne själv är det väldigt viktigt att upprätta kontakt och information om sitt hemland.

• - För att kunna vad stolt över dig själv och vem du är så känns det som att du måste veta var du kommer ifrån. Hur kan jag annars vara stolt över mig själv?

Det kommer att vara väldigt viktigt för Alexandra att göra resor tillbaka till sitt hemland, hon vill veta vem hon är, vad hon kommer ifrån och hon vill att sin son också skall veta vem han är och vad som är hans ursprung och kultur. Något som också är väldigt viktigt för Alexandra är att det skapas bättre resurser för adopterade som mår dåligt. Att det skall finnas nätverk och organisationer som kan bistå som hjälp. Redan i skolor skall personal kunna informeras och lättare kunna stödja elever som behöver hjälp, och även föräldrar borde informeras så att man så tidigt som möjligt kan ta itu med problemen, prata om dem, inte låtsas om dem, för att det sedan är för sent.

Alexandra tycker att det är positivt med adoption och skulle själv kunna tänka sig att adoptera. Men hon tycker att det är en svår fråga att svara på:

- Om jag inte blivit adopterad, hur hade mitt liv sett ut då? Det finns ju hundra olika utvägar, det går ju aldrig att säga att mitt liv hade blivit bättre. Men det känns som att ifall jag skulle ha varit kvar i Colombia så kanske jag hade haft en bättre självkänsla. Men samtidigt kanske jag inte hade överlevt och blivit gatubarn, man vet inte. Jag kanske hade hamnat i fel händer, jag kanske hade fått bo kvar på barnhemmet tills jag var arton och sen försöka ta mig ut i livet. Det går aldrig att svara på. Det är klart att adoption är en bra grej, det handlar ju om ett barn som behöver föräldrar om man ser det i ett större perspektiv.  Men det är väldigt svårt att svara på. Jag skulle kunna tänka mig att adoptera själv, men samtidigt så är jag lite emot det för jag vet att det kan bli svårt utifrån forskning om adoption.

- Jag är adopterad, jag är från ett annat ställe, jag har en familj och släkt någon annanstans. Det är väldigt svårt att förneka.

Linda Johanson, Text och bild