Det är i år 20 år sedan Muren föll och de så kallade folkrepublikerna i Östeuropa imploderade som suffléer

Jáchym Topol Poet, rocktextförfattare, kultförfattare utgiven av ErsatzVem minns inte de hänryckta dagarna i Berlin november 1989 och händelserna i Tjeckoslovakien som gick till historien som Sammetsrevolutionen?
På Bokmässans andra dag hölls ett seminarium om litteraturen efter murens fall i Polen, Tjeckien och Rumänien. Det alerta bokförlaget Tranan ger påpassligt ut en novellantologi med författare från Tjeckien "I sammetens spår", där femton författare ingår, alla med noveller skrivna under 90-talet och framåt.

Vad skriver man om i det forna Östeuropa efter det att demokratiseringen är ett faktum och litteratur från yttervärlden inte längre måste smugglas in som kontraband och dissidenterna befriats från munkavlen? Finns en post-Östeuropalitteratur?

På den frågan finns inte något enkelt svar, visar det sig, även om sådana tendenser finns i de tre representerade länderna.
Tjeckien representeras på mässan av författaren Jáchym Topol, som är Sverigeaktuell med den nyutkomna romanen "Kallt land".

- Under kommunisterna var litteraturen delad i två: den officiella som sanktionerades av regimen och den underjordiska som kallades samizdat och som spreds via avskrifter, distribuerade i hemlighet. I och med frigörelsen 1989 trodde vi att en störtflod av epokgörande litteratur skulle komma ut - men när den första nyfikenheten var stillad visade det sig att författarna bedömdes utifrån helt nya kriterier. Vi konkurrerade om läsarna på en fri marknad, där högt och lågt blandades, vilket ledde till ett slags vakuum. Men efter en tid växte en ny, dynamisk generation av unga författare fram som experimenterar med språket och tänjer på dess gränser. Idag har en lika bred som uppkäftig skara författare initiativet.

Jana Jarsbo, översättare och hemmahörig i Rumänien ser i sitt hemland liknande tendenser.

-Friheten har gynnat sakprosan, men också här ges tidigare förbjudna böcker ut i en strid ström. Exilförfattarna har återvänt och rumänska författare har blivit synliga internationellt. Livet under kommunisteran är ett hett ämne, liksom förändringarna efter Ceaucescus fall, men paradoxalt nog finns viss nostalgi bland de författare som beskriver livet under den forna diktaturen.

En annan fråga är: Vad hände med litteraturen när gränsen mellan öst och väst luckrades upp? Av tradition har rumäner sett Paris som sitt litterära centrum, men idag riktas blickarna mot New York och framför allt Berlin, som blivit det nya Europas hotspot och som konkurrerat ut Paris som kulturellt centrum.

Anders Bodegård, översättare och slavist hävdar att Polen av historiska skäl i norr är mest orienterad mot Moskva och Berlin medan man i syd identifierar sig med det gamla Centraleuropa - mot enklaven Prag, Budapest och Wien.

- Den polska litteraturen har levt i exil de senaste 200 åren, landet har förändrats allt eftersom kartan ritats om under sin turbulenta historia. Men det har inte alltid varit en nackdel. Vissa författare hävdar att man måste lämna landet för att kunna skriva om det, att man bär med sig sitt land som en snigel sitt hus.
I Polen finns en nationalistisk litteratur men den syns inte på kultursidor. Det är påtagligt att här blåser högervindar och den katolska kyrkans grepp om landet är starkt vilket har haft som följd att feminister och hbt-personer förföljs och att många författare med den inriktningen idag söker sig till Berlin, där klimatet är annorlunda.

Alltså: Om man ska dra några slutsatser av detta seminarium bör den som vill hitta den nya litterära huvudstaden i det forna Östeuropa rikta blickarna mot Berlin, som kulturellt är den frizon och smältdegel som föder nya konstnärliga uttryck, både inom konsten och litteraturen.

Lena S. Karlsson