Vanity fair i Göteborg fyller 25!

altNär bokmässan i Göteborg för 25:e gången slog upp portarna för bransch- och fackfolk är det som vanligt så att arrangörerna på presskonferensen stolt trumpetar ut: "All time high! Fler författare än förra året, fler seminarier, fler monterprogram, fler besökare ... "

Bokmässan är marknadsplats och katedral: en fest där man får närkontakt med sina favoritförfattare, där man möter nobelpristagare in spe, kan finna de många uppkäftiga mindre förlagen inkilade i små montrar vid sidan av de stora etablerade, här finner man de smala tidskrifterna och etermedier; de litterära sällskapen som ständigt tycks bli allt fler; de anspråkslösa och mer dominerande antikvariaten och naturligtvis de många människor som enbart kommer till mässan därför att de älskar litteratur.

I år är Spanien och den spanskspråkiga litteraturen i centrum och programmet toppas av  Isabel Allende, Bernardo Atxaga, Rosa Montero, Javier Marías och många fler som tar temperaturen på var spansk och latinamerikansk litteratur står i dag.

Totalt hålls 442 längre och kortare seminarier och 785 författare och andra intellektuella framträder på de många scenerna, i seminarielokalerna och i montrarna.

Bland de många programpunkter på mässans första dag finns ett seminarium med TV-journalisten och producenten Elisabeth Åström och Uppsala Stadsteaters chef Linus Tunström, som har den kittlande rubriken "Konsten och det onda", ett seminarium i samarbete med Natur och Kultur.

Som de flesta kanske minns utlöste Lars Noréns och Riksteaterns pjäs 7:3 och dess efterverkningar i och med morden i Malexander ett av största mediapådragen någonsin. Det blev en debatt som engagerade såväl kultur- som samhällsdebattörer, tidigare kulturradikaler som konverterat till förespråkare för en hårdare efterföljd för grova förbrytare. Där fanns antinazister och intellektuella med judisk bakgrund samt inte minst de vanliga människorna på gator och i fikarum.

Alla hade en åsikt om 7:3, trots att det var ytterst få som egentligen hade sett den föreställning som Lars Norén skrev och satte upp tillsammans med tre grova brottslingar på väg ut i samhället: Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson samt skådespelaren Reine Brynolfsson - Lars Noréns alter ego John i pjäsen.

Elisabeth Åsbrink undersöker i sin nyutkomna bok "Smärtpunkten" (Natur och kultur) sambanden mellan Norén, pjäsen 7:3 och morden i Malexander. Vad var det som egentligen hände bakom kulisserna; vilket är de medverkandes skuld och ansvar? Vilket ansvar faller på kriminalvården och rättsväsendet? Vilka drivkrafter hade författaren Lars Norén och hans producent Isa Stenberg?

Till grund för boken finns ett stort antal intervjuer med de tre fångarna och Jackie Arklöf liksom med Lars Norén, Isa Stenberg och representanter för kriminalvården. Elisabeth Åström intervjuar också författare som engagerade sig i den efterföljande debatten bland dem Anita Goldman.

Till sitt förfogande har Elisabeth Åsbrink också haft exklusivt arbetsmaterial från Lars Noréns privata arkiv, liksom opublicerade dagboksanteckningar som strukits från Noréns egen uppgörelse med 7:3  - i hans kolossala försvarsskrift "En dramatikers dagbok".

Rättsväsendet har också ställt hemligstämplade dokument till Elisabeths Åströms förfogande och flera ansvariga inom kriminalvården har gett sin syn på Lars Norén och projektet 7:3, där åtskilliga beklagar den naivitet och brist på kontroll som omgav projektet.

Den fråga som är i fokus för Elisabeth Åsbrinks undersökning är "Vad var Lars Noréns pjäs Sju tre? Ett konstnärligt projekt? Ett rehabiliteringsprojekt? Eller: En katastrofal sammanblandning av de två?"

- Självfallet hade projektet båda aspekterna, säger Elisabeth Åström, men tyngdpunkten förskjuts beroende på vem som diskuterar frågan: dvs. upphovsmännen eller de ansvariga inom kriminalvården.

Hon ger en bakgrund: I mars 1998 träffades för första gången de tre långtidsdömda fångarna, Lars Norén och Isa Stenberg på Tidaholmsanstalten. 7:3 hade sin urpremiär i Umeå 6 februari 1999. Bankrånet i Kisa och de efterföljande morden på polismännen ägde rum den 28 maj samma år.

Men man bör ha klart för sig att initiativet faktiskt inte kom från Lars Norén, utan från regissören Birgitta Palme och den intagne Carl Thunberg som kring sig samlat en krets av fångar som tillsammans ville genomföra ett teaterprojekt. Lars Norén involverades efter att man enats om att ta kontakt med "Sveriges främste dramatiker" för att han skulle skriva en originalpjäs för dem, som byggde på deras ord och utgick från deras liv.

Vidare att det faktiskt inte finns ett direkt orsakssamband mellan teaterprojektet rånet i Kisa som urartade i de fruktansvärda polismorden i Malexander, att det istället handlar om två parallella skeenden där delvis samma personer deltog.

Liksom att Kriminalvården har det hela och fulla ansvaret för beviljandet av de permissioner som en av de skådespelande fångarna gavs under teaterarbetets gång, vilka han missbrukade och utnyttjade till bankrån.

Likaså bör man ha klart för sig att det bakom projektet fanns en uppriktig önskan hos dem som sanktionerade projektet om att utöva humanare fångvård och att denna också borde omfatta de fångar som hade det tyngsta brottsregistret.

En annan av Elisabeth Åströms frågor är: Hade de två av fångarna en dold agenda? Vid sidan av teaterarbetet var de upptagna med att bygga upp ett nazistiskt nätverk som skulle finansieras genom väpnade rån.

Elisabeth Åsbrink undersöker i första hand Lars Noréns ansvar - och här finns åtskilliga divergerande åsikter.

Var Lars Norén i första hand fascinerad av ondskan och den kriminella världen?  Utövade dessa fysiskt utagerande män som demonstrerar sin råa styrka genom att på scenen lyfta skrot och göra hundra situps utan paus en dragningskraft på den lille klene skrivbordsradikalen? Fann hos honom en lika dold som bortträngd homosexuell lockelse inför deras tatuerade och vältränade kroppar täckta av fascistsymboler?

Stärkte arbetet med föreställningen det psykopatiska draget genom att framhäva fångarnas grandiositet? I så fall måste man se Lars Noréns agerande som ett svek - ytterst sett emot de människor som han hävdade att han ville återupprätta.

Många frågor men få egentliga svar.

Det finns ett outtalat axiom som Elisabeth Åström hela tiden refererar till: att konsten ska företräda det goda - och att konstnären är en kraft i det godas tjänst.

Men konsten har ju mer än villigt lånat sig till alla slags politiska yttringar - inte minst hos Norges störste författare Knud Hamsun som lånade sitt författarskap och namn åt de nazistiska ockupanterna under andra världskriget vilket jag ska återkomma till i en senare betraktelse.

Man kan också med Elisabeth Åström fråga sig: Kunde Lars Norén verkligen hävda att föreställningen 7.3 var konst? Två av fångarna kallade sig öppet för nationalsocialister och det var deras åsikter om invandrare, judar och homosexuella som kom att ligga till grund för den skandalösa scen 9 där dessa åsikter framfördes och som fick stå oemotsagda. Är det inte så att pjäsen som artefakt bryts sönder när den konfronteras med en konkret verklighet som de två nazistiska fångarna för in i projektet?

Elisabeth Åström talar också om Lars Noréns svek, direkt efter premiär flydde Lars Norén fältet och gick in i period av skrivande där ingen, inte ens Isa Stenberg, som fick ett orimligt stort ansvar för de tre, vågade störa den sakrosankte författaren.

Till syvende och sist blir domen hård över Lars Norén. Elisabeth beskriver honom som en kannibal, en person som hänsynslöst utnyttjar de människor som han omger sig med. Men senare modererar hon: förmildrande omständigheter fanns.

Vad är sant och vad är falskt?

Bevisligen lät Lars Norén fångarna få vetorätt över vad som skulle framföras på scenen och i den dokumentation som låg till grund för filmen "Repetitioner". Alldeles avgjort hade Lars Norén ansvaret för att pjäsen kom att spelas som en ordinarie produktion för betalande publik och att den blev recenserad som vilket annat teaterstycke som helst, även om Lars Norén senare offentligt har medgivit att det var ett misstag att ta Sju tre ut ur fängelset.

Men min fråga när jag lämnar seminarierummet är: Kan man avkräva intellektuella ett ansvar. Otvivelaktigt ja. Men konsten blir konst enbart på kvalitativa grunder. Var Lars Norén 7:3 hamnar här kan jag bara gissa. Pjäsen kommer aldrig att framföras igen och manuset är inte längre tillgängligt för läsning.
Elisabeth Åström konstaterar att pjäsen i sig är en skandal. Kan Lars Norén reduceras till en kalkylerande sensationsmakare? Det ser inte bättre ut - även om syftet från början var ett helt annat.

Lena S. Karlsson
Termen 7:3:or användes för fångar som ansågs farliga och rymningsbenägna och därför levde under särskilt hårda restriktioner. Denna paragraf existerar inte längre.