När Actionman gifter sig med Barbie

Eva Engberg, Foto: Kajsa AronssonTill tonerna av Aquas superhit "I'm a Barbiegirl" från 1990-talet inleder Eva Engberg sitt föredrag på Mölndals Museum. Föredraget ska behandla genusperspektivet i barnens lekar och hålls i samband med en utställning av Barbiedockor.

Evas karriär började tidigare än många andras då hon på små ben "nästan lekte ihjäl sig" tillsammans med syskon och vänner. Leken har sedan funnits med henne genom utbildningar och arbeten och idag har hon nått fram till benämningen socialpedagog.

Hennes föredrag tar sitt uttryck redan i början på 1700-talet då Rousseau ansåg att barnet och naturen hörde samman. På den tiden skulle barnen lära sig att förstå lekens konsekvenser, fast flickan skulle självklart avbryta sin lek när det behövdes och tjäna mannen. Därefter fortsätter Eva med att behandla Ellen Key som genom sin bok Barnets århundrade gav en annan bild av barnet som individ, en person som ska respekteras i allt hon eller han gör.

Vygotskij och Myrdal hävdar att barnet utvecklas genom leken, i ett samspel med sin omgivning och då är vi plötsligt framme vid dagens synpunkter och åsikter. Hur ska man uppfostra sina barn idag? Hur ska man ge dem största möjliga utrymme och hur kommer man undan könsrollerna som fortfarande sitter så djupt i oss alla?

Här har Eva Engberg många tankar och erfarenheter. Med bilder och exempel öppnar hon våra ögon för hur inrutade könsrollerna fortfarande är i vårt samhälle. Detta visar sig i leksaksaffärernas hyllor där bilar och Star Wars dominerar på ena sidan medan resten av affären är rosa och fylld av dockor och mjuka djur. Här menar Eva att föräldrarnas roll är avgörande. För visst blir man lite rädd när ens eget barn inte tänker som alla andra? Kanske vill han ha en rosa sjömanskostym istället för en blå, kanske vill hon leka med Actionman istället för med Barbie. Kommer de andra barnen att acceptera det? Kommer mitt barn att klara av utmaningen som det annorlunda skapar?

Män och kvinnors könsroller är starkt stereotypiska.  Det är inte många som leker bil och brummar med en flicka på skötbordet och vem kallar en pojke för omtänksam? Det säger man hellre till en flicka som däremot sällan får höra att hon är stark och har muskler.

Genom små antydningar och val skapar vi en skillnad på blått och rosa.

Leken för barnen närmare varandra, den är ett uttrycksmedel som också kan leda till jämförelse och utanförskap. Men med samma aktiviteter kan det dåliga också motverkas. Lägger man barbiedockorna tillsammans med byggklossarna kanske en pojke får för sig att bygga ett hus åt dockan. Och vem har sagt att Actionman inte kan gifta sig med Barbie?

Eva Engberg har spenderat många timmar i livet tillsammans med barn vilket märks på hennes milda tonläge och ordförråd. Hon förklarar gärna allt en extra gång, vill försäkra sig om att vi förstår. Ett minus i föredraget är bristen på perspektiv. Eva hänger sig mest åt egna erfarenheter och upplevelser och möjligen kan man sakna mer hänvisningar till annan aktuell forskning i ämnet. Hon förespråkar öppenhet och mod att tänja på gränserna. Min fundering blir genast om det traditionella också kan vara bra. En pojke måste väl få lov att älska bilar lika mycket som han får lov att leka med Barbie?

Under föreläsningen ler många igenkännande åt Evas söta berättelser men mot slutet tar luften slut  i det fullsatta rummet. Trots det är frågorna är många och med publiken som stöd avslutar Eva med att självkänslan är den bästa grunden som föräldrar kan ge sina barn. Självkänslan skapar öppenhet och styrka nog att klara av att sticka ut, att klara av utmaningen som det annorlunda kräver. Då kan Actionman få sin Barbie.

Kajsa Aronsson Text och bild