Festivalsommaren 2009, del 5 sista del : Med hippies i de småländska skogarna

Runt lägerelden på Säljerydsfestivalen. Bild: Anton Svensson"Det är fortfarande varmt i luften / Fast det är mörkt / Sommaren tog slut idag"

Ovanstående ord är Markus Krunegårds, en av sommarens flitigaste festivalartister. Denna helg avslutar han festivalsommaren på Popaganda i Stockholm. Själv avslutar jag min på en liten hippiefestival i Småland och överväldigas av vänligheten, musiken och stämningen. Melankolin ligger i luften när solen gör sitt för att hålla festivalbesökarna varma med sitt rödaktiga höstsken. Mycket har hänt den här sommaren. Det har som sagt varit svårt att undvika Markus Krunegård i sommar, men även Florence Valentin, Olle Ljungström, Parken och Navid Modiri har jag fått se på mer än en festival. Jag tror inte att det finns en millimeter av min kropp som någon gång under festivalsommaren inte varit täckt av lera, regnvatten eller svett. Inte en millimeter av min kropp som inte har haft ont. Men på festivaler ler man åt smärtan och har kul ändå. Tänk bara på alla människor man får möta.

Men nu är det alltså Säljerydsfestivalen som gäller och den är inte som någon annan av festivalerna tidigare under sommaren. Det talas om Sveriges största hippiefestival med några hundra besökare. När vi kommer dit på festivalens första kväll sätter vi upp tält nummer två på campingen. Det märks att skolor och jobb börjat igen - folk kan inte leva festivalliv på en onsdag så här års. Men några tält till kommer upp under kvällen. Och en husvagn. Den kör dock fast i en stenmur och samtliga festivalbesökare hjälper till att få loss den. Sådan är stämningen på Säljerydsfestivalen. Alla hjälper alla. Stämningen återfinns kring lägereldarna., inne i tälten som inhyser scener och uppe på loftet till en lada som även den har scen och en massa soffor.

Blandningen av besökare är också stor. Allt från spädbarn till pensionärer. Och hundar. Det som förenar dem är just den goda stämningen, och i många fall också att de vill att varje sommar ska vara 1967.

Maten är billig och vegetarisk, ölen likaså. Men stämning, människor och mat gör ingen festival - även om det är en stor del - musik vill vi ha med. Banden som uppträder är relativt okända och ofta blir man positivt överraskad.

Ett namn att lägga på minnet är Josef Söreke. Han uppträder på två av festivalens fyra dagar. Först med vad som en gång i tiden var ett punkband; Kennel och Kebab. Nu är musiken spretigare och mer flytande mellan genres och grepp. Kvällen till ära ger de en konceptkonsert om en cowboy och hans stövlar. Dagen efter står Josef också på scenen med singer-songwriterbandet José Soracha. De låter som Lars Winnerbäck hade kunnat låta om han utvecklats åt ett annat håll efter första plattan. Håll ögonen öppna för Josef Söreke i framtiden.

På festivalens sista dag smiter jag bort från lägereldar och tält och in i ett hönshus. Där inne är det alldeles mörkt och ett tiotal personer sitter längs med väggarna i soffor. Mitt på golvet står Trulls Wallin och gör ett Noise-performance, som han kallar det. Han skruvar på rattar och trycker på pedaler. Vackert oljud hörs mellan väggarna.

Bara minuter senare är det Göteborgsmusik som gäller. Skatan sitter inne i ett tält och spelar sin vemodspop. Vad hade kunnat passa bättre så här på sista kvällen av sommarens sista festival?

Ute ur tältet igen och något händer på en scen där. En ensam man står med en distad gitarr och datorloopar. Plus att han sjunger fina sånger. Lite som en småländsk Bubblegum Lemonade eller ett enmans Jesus and Mary Chain.

Konsertkvällen fortsätter långt in på småtimmarna med många bra konserter. Bland annat fortskrider kvällen med en oannonserad spelning av den unge reggaetalangen Toviga Love. Men den sista konserten som sätter sig direkt i hjärtat är det svårdefinierbara bandet Band of Joy. De spelar någon slags klezmer- och orientinspirerad instrumentalmusik som får hela ladans övervåning att gunga. Inte en själ som inte dansar. Jag får en oavsiktlig knuff bakåt in i en kille; istället för att bli arg bjuder han på öl. Det sammanfattar både Band of Joys musik, deras spelning och hela festivalen. Frågan är om ovationerna var störst efter bandets låtar eller när de ber om en applåd för festivalen?

Många oväntade höjdpunkter och väldigt blandad musik. Bland de mer udda inslagen måste nämnas en engelsman som för det mesta sålde langos, men vid flera tillfällen dök han upp på scenen i tältet bredvid langostältet när där erbjöds jam. När han var nykter bjöd han på festivalens mäktigaste bluesstämma.

Jag började sommaren med att citera bob hund, så därför slutar jag på samma sätt.

Vi ses på festivalerna nästa sommar!
"Nu är det slut, nu får det räcka"

Rasmus Thedin, text
Anton Svensson, bild