Festivalsommaren 2009, del 3: Det känns som 2009... i Emmaboda

altPå höger smalben finns ett skrapsår efter en sten som stod i vägen när Boys Noize spelade. På vänster smalben finns ett annat skrapsår efter alla hoppande människor på bob hund. På vänster vad finns ett tredje skrapsår - denna gång efter konserten med Baboon Show. Armarna pryds av blåmärken efter röjet på Körsbärsfettera. Magen pryds av texten "Kom och dansa med oss" som någon skrev dit när Navid Modiri skulle spela. En spelning där även stora delar av min röst försvann. Sist, men inte minst så kan man nog fortfarande se spåren efter det löjligt stora leende som prydde mitt ansikte under hela den tid Pains of Being Pure at Heart spelade. Sveriges gemytligaste festival är slut, återigen med nytt publikrekord (det talas om 7500 sålda biljetter). Festivalen gör skäl för sitt namn; alla dessa skavanker känns - och kommer alltid att kännas - som 2009.

Klockan är fyra, det är torsdag och det spöregnar inte längre. Gamlingarna i Liptones går på scenen. Publiken dansar tills sanden framför scenen blir till en rök som färgar dem och deras kläder gula. Någon i publiken utbrister:

- Mer ska till Emmaboda!

En och en halv timme senare: du tar en brustablett - du stoppar in den i örat. Du tar en brustablett - du stoppar in den i hjärtat. För den sorts brus som består av distade gitarrer och syntar och som sköljer över en likt en flodvåg när Handsome Furs spelar sin eftermiddagspop, går rakt in i hjärtat. Och den kommer att göra det ännu starkare två dagar senare när att annat band entrar festivalens andra scen.

När folk fått i sig lite öl, lite smålandsrulle och kanske lite langos, går de som för många är festivalens höjdpunkt upp på scen; bob hund. Området framför scenen fylls och alla är nästan där. Under nittio minuter nuddar knappt fötterna marken. Under nittio minuter är det svårt att andas och glädjen är enorm. Under nittio minuter är Thomas Öberg fortfarande helt galen. Och under nittio minuter lyssnar publiken i hörlurar, skriker att det är revolution på gång och alla har tinnitus i hjärtat, för att citera tre av de låtar som avverkas.

Gräs- och grusplätten förvandlas senare under kvällen till ett enormt dansgolv, där flera tusen människor lyckligt dansar till 2manydjs dj-set. Trots att det knappt är torsdag längre, så har natten bara börjat.

Ärligt talat bjuder inte fredagen upp till så många minnesvärda spelningar. Joel Alme är så där småmysig. Florence Valentin och Markus Krunegård är som vanligt fast lite sämre. Late of The Pier är tråkiga och låter bara som dåliga kopior av andra band. The Wombats ger oss vad man kunnat vänta sig; dans. Ja, okej Wombats - eller indiekidsens egna The Killers - gör en jävligt bra spelning. Men den är inte så pass minnesvärd att jag kommer att komma ihåg den om ett år.

Annat är det med Navid Modiri och Gudarna. Som vanligt en massa dans till ett sjukt taggat band, som dagen till ära arrangerat om flera av låtarna. Trots att den givna avslutningslåten "Kom och dansa med oss" aldrig spelas så bjuds publiken på andra låtar som går minst lika bra att dansa till. Vad sägs om "Dags för slagsmål", "Skräcksvettsfläckar" och med "Socker på"? Navid gör att den sista juli 2009 också kommer att vara en dag man minns för att man fått bevista en så perfekt konsert.

Vad som händer mellan det att Körsbärsfettera går av scenen strax efter tre på festivalens sista dag och det The Pains of Being Pure At Heart går på densamma minns jag knappt. Detta beroende på den explosionsartade start lördagen bjuder på: reggae med Syster Sol, dansant folkpop med Monde Yeax och punk med Körsbärsfettera. Över två timmar av konstant dans. Timmarna därefter var jag helt utslagen. Förmodligen var det på grund av dessa timmar som jag nu sitter med enormt träningsverk i mina vader.

Men sen kom de; The Pains of Being Pure at Heart. De är kanske det perfekta bandet. Deras blandning av distade ljudväggar, ljuvliga melodier och sockersöt sång. Men även sättet de klär sig, att de knappt rör sig när de står på scenen och hur de utformar sina skivomslag. Perfektion. Trots att bandet hyllats enormt mycket i år och trots att de som är på Emmabodafestivalen är de människor som borde gilla det här är det oroväckande glest framför scenen. Men vad gör väl det, när konserten är så här bra? Jag kan bara inte sluta le. Synd bara att volymen inte var högre, det hade deras ljudbyggen förtjänat.

Man kan tycka att det borde ha slutat där - en perfekt avslutning på en perfekt festival. Men det gör det inte. Familjen spelar och området förvandlas till ett dansgolv igen. Felet med hans spelning är dock att han återvänder för ett extranummer efter hans storslagna "Det snurrar i min skalle".

Ännu mer dansant musik bjuder Den svenska björnstammen på. Trots att man tror att man inte orkar dansa mer, så står man trots allt där och tokdansar vid halv två på morgonen.

Det känns som en bra festival. Det känns som 2009.

Rasmus Thedin