Pride: En längtan över gränserna

altPride är inte bara parad och glitter. Även själen ska ha sitt. På lördagskvällen introducerade Dramaten för första gången en föreställning byggd på dramatik, prosa och poesi, Dramaten efter paraden i samband med prideveckan.

Flirten med grannlandet Finland med Seppo Laukkanen som producent och ansvarig för satsningen, Tiina Rosenberg, Stina Ekblad och texter av de finländska författarna Tove Jansson och Sofi Oksanen gav den en extra spänst. Med tanke på publikreaktionerna kan den gärna få bli ett stående inslag i pridefestivalen och till och med utvidgas som motvikt till en allt mer överkommersialiserad värld med skral eftertanke.

Dramatikern Sara Stridsbergs monolog Ökenblomman framfördes av Sheraye

Esfandyari:

-Ökenblomman min. Jag skriver till dig för att det här inte är en värld som jag vill leva i, för att molnen störtar fram på himlen här utanför mitt hus och för att jag vet att du tänker på mig nästan jämt. Och jag skriver till dig, och för att jag står här med brinnande hjärta och en trasig guldhandväska och det där löjliga sjörövarsvärdet jag hade köpt till festen...

Det blev scener ur William Shakespeares Trettondagsafton, Lars Noréns Sommar och Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt annars var det mest damernas afton.

Konsten och kulturen skulle inte hålla sin nivå om det inte vore för alla homosexuella konstnärer genom århundraden, sa Tiina Rosenberg och rabblade i en katalogaria upp en radda namn ur queerhistorien, från Michelangelo till Greta Garbo. Människor som med framgång trotsat konventionen såväl yrkesmässigt som privat och visat på alternativ.

Stina Ekblad intog Stora scenen, stolt och dramatisk som få, med två fantastiska tolkningar av sånger ur Marlene Dietrichs repertoar. Honframförde Sapfo och Andrew Holleran med drottninglik prakt.

Julia Dufvenius tronade i den kungliga logen iklädd prinsesskrona såklart och läste ur Sofi Oksanens roman Baby Jane. Sofi Oksanen är en författare som väcker debatt i hemlandet med sin råa frispråkighet:

-Piki var helt klart stans coolaste flata när jag som ung flicka kom till Helsingfors och var helt oerfaren i fråga om kvinnor. Piki var tio år äldre än jag och hade avverkat alla bardiskar i de numera nedlagda gaybarerna och fläckat dem än med kullslagna ölglas, än med sina egna spyor, än med näsblodet från någon uppkäftig ärkeflata.

Bäst var Rebecka Hemse och Elin Klinga i en scen ur Bent, två kvinnliga fångar i ett koncentrationsläger som älskar varandra. En pjäs som visar på förföljelserna av homosexuella i Nazityskland. Elin Klingas gestaltning andades en vemodig längtan och innerlighet som slog över i triumf då hon överlistat lägervakten för att ta sig till sin älskade.

Rosa eller gul stjärna? So what! Är kärleken tillräcklig stark överbemannar den allt.

Skådespelarna hade avbrutit sin semester för att kunna spela på Stora scenen. Ovationerna efteråt ville aldrig ta slut och ensemblen ropades in flera gånger. Publiken ställde sig upp och stampade. Fördämningar brast. Bara en gång till!

Då Tove Janssons Höstvisan, Skynda att älska, skynda att älska, framfördes sjönk budskapet djupt in i hjärtat. För en dag kan allting vara försent.

Lilian Andersson

Plats: Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm
Tid: 1 augusti 2009
Titel: Dramaten efter paraden, från Stridsberg till Sapfo
Medverkande: Filip Alexanderson, Malin Arvidsson, Julia Dufvenius, Stina Ekblad, Sheraye Esfandyari, Björn Granath, Rebecka Hemse, Elin Klinga, Seppo Laukkanen, Göran Martling, Filip Pachucki, Tiina Rosenberg, Christoffer Svensson och Christopher Wollter