Ett femtioårsjubileum och en massa pianister - Sthlm Jazz Fest 09

Sonny Rollins, med ett spelhumör som det slog gnistorSom ett mantra upprepas det varje gång Sonny Rollins framträder att man ska sätta på plattan "Saxophone Colossus" från 1956 om man verkligen vill höra vad denne gigant går eller snarare gick för. Jag gör själv det. Den tillhör dessutom de tio bästa jazzskivorna överhuvud taget. Jag brukar dessutom understryka detta med att den konsert han gav på Nalen i Stockholm i mars 1959, med Henry Grimes på bas och Pete La Rocca på trummor, som jag minns som igår, även om det gått femtio år sedan dess, är en av de bästa konserter - alla kategorier - jag varit på. Men helt korrekt är det inte. För jag hörde honom trettio år senare i Rom, och då var han fortfarande på absolut toppnivå. Då stod han på scenen i tre timmar, den sista ensam och var sin egen rytmsektion. Hans frenetiskt pumpande saxofonspel rymde en hel värld.

Nu närmar han sig de åttio och mina förväntningar var något nerskruvade, särskilt efter den relativt bleka insats han gjorde för något år sedan i samband med Polar-priset. Men han överraskade. Med ett spelhumör som det slog gnistor om och med en kraft och ett utspel och en generositet, han höll igång i en och en halv timme, som kunde påminna om gångna tider, kommunicerade han med den flertusenhövdade publiken så det stod härliga till. Och hans unga medmusikanter gick sannerligen inte heller av för hackor. Ett storstilat avslut med andra ord på de tre första dagarna av Sthlm Jazz Fest 09, där de två resterande hade en mer popmusikaliskt fokus. Inte min tekopp.

Men denna uppdelning vann festivalen på, åtminstone inbillar jag mig att jazzvännerna tycker det. Jag begränsar mig hur som helst till jazzen - utan att påstå att jag sitter inne med den slutgiltiga definitionen - och till det jag fann av intresse. Det var en hel del, och som förra året handlade det också i år om ett antal pianister. Först ut var Erik Oscarsson, en särling från Östersund som gjort sina lärospår hos Lennart Nilsson i Västerås och hans "Nya Perspektiv", där den fria improvisationsmusiken fått något av ett hem i Sverige. Han hade en kvintett med sig, men det var han själv som tilldrog sig den största uppmärksamheten, med ett fullständigt ohämmat anslag och utspel, gärna i klaviaturets ytterlägen, som ett slags ackordmässiga blixtnedslag och piskrapp, eller i form av hisnande löpningar och kaskader. När kommer första soloskivan?

Jan Lundgren tog det betydligt försiktigare i sitt samarbete med basisten Lars Danielsson och Gustav Sjökvists kammarkör. Här handlade det om att försöka "docka" två rätt olika genrer, den klassiska musiken, åtminstone till rätt nyligen, och jazzen, som några emellertid försökt sig på under åren men där ingen egentligen lyckats, även om jazzen inte har monopol på eller ens uppfunnit improvisationen (Mozart var en mästare på detta). Gunther Schullers försök på femtio- och sextiotalen med symfonisk jazz förskräcker. Likaså den s k third-stream-musiken från samma tid. Lyckades man då denna gång? Både ja och nej. Jan Lundgren har arrangerat körsatser av komponister som Gabrieli, Byrd, di Lasso och Monteverdi och lagt till sitt pianospel och Lars Danielssons bas. Körsatserna bildade bakgrund och utgångspunkt för ett fritt musicerande som när det stilmässigt höll sig någorlunda nära utgångsmaterialet fungerade alldeles utmärkt men som när det förlorade sig i alltför anakronistiska formuleringar, i sig välfunna och välartikulerade som alltid när Jan Lundgren sitter vid klaveret, skevade något eller ska jag säga att de inte riktigt matchade förlagornas strama och sparsmakade skönhet. Hur som helst ett intressant experiment.

McCoy Tyner är ännu en gigant med ett långt jazzmusikaliskt förflutet, bl a med John Coltrane, och hans besök var inte heller det första. Jag minns gärna ett nattjam på Fasching i början av nittiotalet efter en konsert på Skeppsholmen. Han har ett närmast orkestralt sätt att angripa flygeln, med tjocka, tunga ackord som löses upp i högerhandskvintileringar i rapp takt, kommunikativt och hårdsvängande. Musik rakt på, likt Sonny Rollins.

Ytterligare en legend, som fick folk att köa i flera timmar men där långt ifrån alla kom in på Moderna Museets auditorium, som bara rymmer tre hundra platser, är den sydafrikanske pianisten och introduktören av jazz i Sydafrika på femtiotalet, Dollar Brand, som efter konvertering till islam lyssnar till namnet Abdullah Ibrahim. Det var nog festivalens stora besvikelse. Här handlade det inte om kommunikation, i vart fall inte med någon världslig publik, utan om ett förstrött och oengagerat pianoplockande som egentligen aldrig blev mer än det. Som ett timslångt intro till ingenting. Ett riktigt sömnpiller.

Då minns jag hellre Jacob Karlzons och Lars Janssons flyglar som sjöng och riste av infallsrik och obändig uttrycksvilja.

Ulf Stenberg