Frysta ögonblick på Moderna

Foto: Bill Owens och Larry ClarkDen stora fotografiska utställningen
" Åter till verkligheten"  på Moderna Museet handlar om en tid av frigörelse och uppriktighet. Här är 1960- och 70-talens fotografers syn på den vardagliga verkligheten, och den visar sig innehålla både det självupplevda och det som var mera främmande. Tiden var fylld av nya ideal, både politiska och sociala. Bilderna kunde avslöja.
Vad skulle man då kunna skildra med en portion sanning kvar i bilderna?

När nu Moderna Museet visar foto från denna period är det ett erkännande av fotografiets betydelse. De dokumentära bilderna har sin plats, både i historieskildringen och i konstens finrum. Men då är det inte vilka fotografier som helst som intendent Anna Tellgren plockat fram ur samlingarna. De tidstypiska bilderna ger oss en oväntat god koll på vad de två årtiondena innebar, vad vi diskuterade, vad vi försökte förstå, och vad vi helst inte ville se.

Det är svärta, svärta och återigen svärta i bilderna; inte bara tekniskt, utan också i motiven. Utställningen visar människor och miljöer i en tid då upproret var angeläget. Fotograferna närmade sig samma planhalva som andra s.k. kulturarbetare, tiden vävde samman alla utmaningar, och uttrycken var många. Christer Strömholms drabbande bilder från udda miljöer hade länge fascinerat de svenska fotograferna. James Joyces öppna, frispråkiga vardagsskildring Ulysses filmades 1967 och den internationella censuren ryckte ut. Så naket kunde alltså livet skildras. Vietnamrörelsen växte och studentrevolten hettade till i hela Europa. Då, om inte förr, packade fotograferna in sin svartvita tri-x film, sina Leicor och sina teleobjektiv och såg sig om. Hur kunde de bidra till uppriktigheten?

Foto: Anders Petersen,Arthur Tress, och Larry ClarkRunt 100 fotografer är representerade i utställningen som fått namnet "Åter till verkligheten". Drygt 30 är svenskar. Många är från USA, andra från de baltiska länderna och övriga Europa. Några kan nämnas här.

Hasse Persson är den mest utpräglade nyhetsfotografen. Hans amerikabilder från 1967 är mästerverk i sin journalistiska genre. Walter Hirsch samlar i stället vandrarens snapshots från en aprildag i London samma år och kopplar dem två och två till ett alldagligt myller av människor och möten. Det är avspänt, utan pekpinnar. Ann Christine Eek dokumenterar i antropologisk anda seder och interiörer i Albanien. Det är välgjort, men det är hennes storslagna mörka landskapsbilder som stannar på näthinnan.

Några fotografer visar sin egen välkända miljö, och genast får dokumentationen speciella muskler. Drabbande är Milton Rogovins serie okonstlade porträtt från 70-talets New York. Antanas Sutkus från Litauen redovisar sitt hemlands människor utan sentimentalitet. Hans bilder "Pionjär" och "Far och son på gatan" från 1966 är påträngande, sorgliga och vackra, något påminner de om Sune Jonssons Västerbottensbilder från samma tid. En annan skildrare vars bilder biter sig fast är amerikanen Bill Owens. Hans serie Suburbia från 1968 med egna kommentarer är obetalbara tidsdokument, jag minns särskilt hans "Tupperware party". Uppradade sitter damerna och begrundar det moderna burkutbudet.

Utställningen har också ett antal experimentella bilder, några rent surrealistiska, andra ytliga lekar med bildkomponenter. De representerar en diametralt annan fotografi än den dokumentära, och motiverar därför sin plats i utställningen - fotot stannade inte 1975 i samma fåra. Men utställningens nod är 60-och 70talens sökande tid, då allt troddes kunna förändras till det bättre och då man reste ut för första gången med kameran i högsta hugg. När jag söker efter en bild som bryter mot svärtan hittar jag den till slut; det är amerikanen Duane Michals kvinnoporträtt från 1975. Ett somrigt kvinnoporträtt, blicken rakt in i kameran, och fotografens text på samma bildyta "It was the happiest day of her entire life". Rent ut sagt vackert, litegrand som Povels visa "Underbart är kort", med det oundvikliga vemodet på lut.

Jag bryr mig inte om huruvida fotografin betraktas som konst eller inte. Det är en berättigad skildringsmetod, subjektiv ibland, objektiv oftare. Moderna Museets vidsynte chef under den visade perioden, Pontus Hultén, tog fotografiet till sig, låt vara med ett litet finurligt leende. För honom var det bilden, inte framställningsmetoden, som betydde något. Den bedömningen visar sig hålla, också i den pågående utställningen. Dessa bilder har haft - och har fortfarande - sin betydelse.

Annagreta Dyring