Festivalsommaren 2009, Del 2: Regn på Where The Action Is

Perssons Pack"Artister brukar fråga publiken: Hur är läget? Men det blir ju så dumt när det är så många i publiken. Då sitter det någon som under veckan har blivit dumpad och ska dra hela den storyn. Och så sitter det någon som har fått sparken, och vill berätta det. Eller ännu värre: fått en ny arbetskamrat som den stör sig på och så drar han den historien. Och så blir vi sittande här hela natten för att alla ska berätta hur de mår. Så det slutar alltid med att publiken brukar ljuga artisterna rakt upp i ansiktet: alla skriker 'bra!'. Fast det är ju helt omöjligt."
Orden ovan är artisten/poeten Emil Jensens. Fast jag tror att han har fel. För en riktigt bra konsert kan få en att må bra. Få en att glömma allt det där. Kanske är det därför vi har fått en sådan konsertboom nu på sistone i och med lågkonjunkturen? Därmed inte sagt att andra känslor än glädje inte får finnas under de riktigt bra konserterna. För visst blir att och annat öga vått när Perssons Pack spelar "Stenad i Stockholm" och därmed levererar ett av festivalens finaste ögonblick?

Tyvärr är det under helgen inte bara fantastiska låtar som gör festivalbesökarna blöta. Nej, helgen kännetecknas av ett nästintill oavbrutet regn. Det är faktiskt bara på fredagskvällen, efter att Perssons Pack avslutat sin spelning som det inte regnar.

De lyckliga få som trotsat regnet redan på fredagseftermiddagen får se Christopher Sanders konsert.

De olyckliga få som trotsat regnet får dock också se Miss Li och Sonjagon. Den förstnämnda har en översittare som sångerska och det sistnämnda en sångare som kan få vem som helst att somna när som helst.

Det är inte samma typ av människor på den här sortens festival som på andra festivaler. Här är man mer bekväm av sig. Och det kryllar av äldre män. Ändå överraskas man av alla kala skallar med gubbkeps som dyker upp när Per Persson och hans Pack ska spela. Jag har redan sagt det, men det tål att nämnas igen; Sveriges svar på The Pogues levererar verkligen i afton. Framåt slutet av konserten börjar gitarristen Love Antell att se lite osäker ut. Då frågar Per:

- Är du ur form Love?

Men icke. Senare under kvällen spelar Loves andra band - Florence Valentin - och det drag de ger oss gör att man när dagen är slut snarare minns denna spelning än spelningen med Pixies som följer därpå. Konserten präglas av igenkänning och när Love tar av sig skjortan och blottar ett The Clash-linne faller bitarna på plats: de låter som ett The Clash från vår tid - med blås. Föga originellt, men det svänger ju.

Ny scen, nytt band. I allt tumult får jag ett knytnävsslag i magen och blodsmak tränger upp i munnen. Munnen som sedan öppnar sig för att sjunga med i låtar som "Monkey Gone To Heaven" och "Dig For Fire". Det ryktas om att Pixies ska splittras för åtminstone tredje gången. De känns inte så viktiga längre. De spelar alla sina fantastiska hits, men känslan finns där inte, trots att Kim Deal skrattar sig igenom nästan hela spelningen.

Senare på kvällen beträder en annan legend samma scen. Gillar du Neil Young hade du gillat spelningen. Gör du det inte så hade du inte uppskattat den för mer än att det är just en legend som står på scenen.

Första dagen är slut. Stockholmarna kryper ner under jorden för att spridas över stan och återkomma nästa dag, då Markus Krunegård entrar scenen.

Det blir en typisk Krunegård-spelning, vilket innebär känsla, närvaro och hybris:

- På en vecka har ni stockholmare fått se först Bruce Springsteen, sedan Neil Young och nu oss...

Bakom scenen står Romeo Stodart, sångare i Magic Numbers, och gungar med till musiken. Undrar om Krunegård gör detsamma när det är Stodarts gäng som står på scen? Det förtjänar de.

När deras spelning börjar lida mot sitt slut spelar de "Mornings Eleven" och jag tänker: "Kan det bli bättre än så här?" Ja, tydligen, för direkt därpå spelar de "The Beard" och hela publiken dansar lyriskt.

Moneybrother bjuder oss på ös, men alldeles för många ballader och avbrott. Hello Saferides musik borde tjäna på regnet, men trots detta gör hon en - med Hello Saferide-mått mätt - dålig spelning. Därefter går Duffy på scen, och festivalkänslan försvinner totalt. Man börjar märka hur mycket man fryser...

Men ett rosa trumset, en violinist som ser ut som Hin Håle och spelar på sin fiol som vore den en elgitarr möter snart publiken när det är dags för Nick Cave. Trots att han numera ser musiken som ett vanligt jobb, spöar han allt annat på festivalen. Och regnet, Duffy och alla andra skavanker är förlåtna. För när en man som fortfarande ser helt galen ut ger oss låtar som "Mercy Seat", "Stagger Lee" och "Get Ready For Love" förvandlas kylan till värme och alla sura miner vänds uppochned.

Kungens jaktmarker är nu förvandlade till lera. Nick Caves väckelsemöte är över och stockholmarna kryper ner under jorden och sprids över stan. Nu är de fria att tänka på nya störande arbetskamrater igen.

 Rasmus Thedin, terxt och bild