Festivalsommaren 2009, del 1: Det är nu det börjar

Nöjd publik på festivalen Siesta. Foto: Anton Svensson"Det är nu, det är nu det börjar
Somliga människor sover på marken.
Dagar och vissa nätter..."

Så sjöng bob hund en gång i tiden, och som vanligt passar textraderna in på festivalen Siesta i Hässleholm. Även i år tjuvstartar de nämligen sommaren sista helgen i maj med lite härlig musik. I år stod bland annat Sonic Youth, Navid Modiri, Placebo och Markus Krunegård på programmet. Dessutom: oj vilket väder de har lyckats pricka in. Folket som sover på marken behöver inte oroa sig för väta. Festivaler handlar om musik, men även om fest och ohälsa. Ohälsa i form av dålig hygien, alldeles för lite sömn, kalla nätter i kalla tält, fet mat, alkohol, tobak, narkotika (på vissa ställen känner man den där söta doften i luften) och det faktum att det alltid är lerigt på festivalkampingar, även när det inte regnar (det kanske inte heller räknas som nyttigt att inandas lerdamm under konserterna?). Att festivaler inte enbart handlar om musik märks bland annat av följande två exempel:

Efter att Siesta nått sitt klimax redan på torsdagskvällen, då Sonic Youth avslutat sin spelning med dryga tjugo minuters himmelsk rundgång, kommer denna kommentar från en i publiken:

- Ska det där kallas musik?

Markus Krunegård spelar på festivalens största scen, inför en relativt stor publik. Men efter att han spelat sin största hit, "Jag är en vampyr", så är plötsligt publiken betydligt mindre. Folk ville tydligen bara höra den.

Inget av dessa scenarion hade inträffat på en vanlig konsert, dit folk kommer för att se ett speciellt band. Men det är också en del av charmen; att man får se sådant man annars inte hade sett. Så låt oss för en liten stund prata musik.

Efter lite regn och två spelningar som är helt okej, men inte mycket mer än så, är det dags för Sonic Youth: Det kränger och skriker och låter alldeles underbart. Gamlingarna kan fortfarande! Kim Gordon bjuder till och med på en liten dans. Men som sagt: crescendot kommer först i extranumret "Expressway To Yr Skull", där bandets samtliga strängbändare börjar framkalla vackra oljud och rundgångar. Thurston Moore gnider sin gitarr mot scengolvet, scentaket, förstärkare, publiken och en lycklig arrangör. Hon säger efteråt att det var en konstig känsla. En förbipasserande festivalbesökare tillägger:

- Nu blir det aldrig bättre än såhär.

Han kan mena både rent musikaliskt på denna festival, och för arrangören, som nog aldrig kommer skada sina tassar på ett mer välljudande sätt. Och där slutar Siesta-festivalens första dag. I alla fall rent musikaliskt. Än är det många timmar tills det är dags att sova.

På något konstigt sätt utvilad, blir det morgonpunk med Tysta Mari och morgondepp med Frida Hyvönen. Fast dagen börjar väl ändå inte på riktigt förrän det blir eftermiddagshybris med herr Krunegård?

För visst gör han en grym spelning i sommarsolen? Och de nya låtarna är stundtals klockrena. Men bäst blir det ändå när hybrisen kommer in i  bilden:

- Det här är andra sommaren jag spelar med samma skiva. Det är fan större än Guns'n'Roses! utbrister Krunegård från scenen. Ett uttalande som kommer att diskuteras av festivalpubliken; vad är störst - Markus Krunegård eller Guns'n'Roses?

Resten av dagens spelschema är rätt magert. Kvällen avslutas med två överskattade spelningar; Placebo och Cult of Luna.

Jag frågar en festivalbesökare vad han ska titta på under lördagen och han svarar:

- Folk som snubblar.

Och där är festivalens sista dag igång. Den kännetecknas av sväng.

Timbuktus band är bättre än vad Timbuktu är. De svänger ju nästan lika mycket som Navid Modiris spelning tidigare under dagen. En spelning det råder väldigt delade meningar om på festivalen. Trots allt negativt som sägs om den under dagen, står jag fast vid att det är festivalens näst bästa konsert (det är svårt att överglänsa Sonic Youth).

Vidare svänger Parken med sitt blanka huvud och sina två saxofoner, David Sandström med festivalens största skägg, Fatboys sköna rockabilly och Hoffmeistro & Chraas svettiga gung. Anna Ternheim och Phoenix svänger inte, men det är skönt avspänt.

Kombinationen alkohol och för lite sömn kan ibland ha positiva effekter. Det märkte jag sista morgonen på festivalen, bärandes en annan tröja och en annan palestinaschal än de jag kom dit i. Swapping kallas det och det är miljömedvetet.

Nu börjar tröttheten ta övertaget mer än vad den gjort tidigare och jag somnar medan jag äter en macka. Var och varannan festivalbesökare är förkyld. Och urinoarerna börjar svämma över. Det är dags att åka hem och jag längtar redan till nästa festival i sommar.

 Rasmus Thedin