En flammande vädjan till jordbruksministern

altLilian O. Montmar har under faktainsamlingen för en dokumentärroman om den svenska kolonisationen hittat ett öppet brev med en flammande vädjan till jordbruksministern att hjälpa förtvivlade arbetslösa familjer i Mellansverige att få tak över huvudet.

Eskilstuna-Kuriren publicerade brevet i maj 1922.

"Vi äro en förening av femtio arbetslösa i Eskilstuna, vilka önska att få kolonisera i mellersta Sverige. Vi hade hoppats därpå och börjat göra oss beredda. Vi kunde väl ej tro annat, då regeringen hastigt började söka efter jord. Nu finna vi i Eskilstuna-Kuriren den 6 maj en uppgift, att fortsatt direkt kolonisering för de arbetslösa ej skulle förekomma vidare i år. Man vill endast förbereda kolonisering till ett följande år.

I anledning härav våga vi vördsammast göra en ny framställning till Herr Stadsrådet. Vi veta att Herr Stadsrådet på ett varmhjärtat sätt tillmötesgått de kamrater, som önskat komma till Norrland. Vi äro därför övertygade om, att Hr. Stadsrådet lyssnar även till oss i mån som vi framföra en förnuftig mening. Vi vända oss till en regering, som företräder arbetarna.  Vi hava själva genom våra val ägnat vårt förtroende åt denna regering. Vi hava senast vid vår majdemonstration förnyat detta förtroende. Öppet och tillitsfullt vilja vi nu tala, såsom det höves svenska män.Vi har gått arbetslösa ett år och längre än ett år. Den som icke varit med om något sådant kan svårligen fatta det... Vi äro unga och kraftiga män. Vår tillvaro har blivit fullkomligt ödelagd. För våra hustrur och våra barn saknar livet nu all mening och allt hopp. Halvsvältande få vi draga oss fram. Kläderna upplösas i trasor. Något nytt är aldrig att tänka på. Vi ha icke pengar till lyse. Då avstänger man elektriska ljuset och vi få sitta i mörker. Vi ha icke pengar till hyra. Då vräker man oss på gatan... Ett helt år ha vi dagligen drivit gata upp och ned bara för att få en stämpel i våra böcker. Varenda dag måste vi gå och stämpla! Vi säga högt och tydligt, att detta är vanvett.

Äro vi sjuka en dag, så att vi icke kunna gå ut, få vi ingenting för den dagen, ehuru vi då behöva hjälpen allra bäst. Vi trotsa vem som helst att visa, om detta är ett förnuftigt system.

Vi äro hindrade att under understödstiden bidraga till vårt uppehälle med produktivt arbete. Det var någon, som plockade tallkott i skogen för att få liten hjälp till sina nödvändigaste utgifter. Strax indrogs understödet för viss tid.

Nu hava emellertid flera grupper av arbetare I Eskilstuna sökt resa sig ur förnedringen. Offentligen ha de talat om, att de vilja rädda sina hustrur och barn. De hava visat på Sverges miljoner tunnland oodlad mark, samt begära att få gå dit. Man kunde då vänta att varje varmhjärtad och förnuftig människa i Sverges land skulle understödja och skynda på en sådan rörelse. Och Herr Stadsrådet har förstått oss förut, var den första bland de ledande, som förstod oss. Men hur har man uppfattat oss på annat håll?

Först utdömdes alldeles Norrlandstanken av somliga personer och myndigheter och nu vill man till ett annat år skjuta undan även tanken på kolonisation i mellersta Sverge.

Vi kunde icke tänka annat, än att vår önskan om mellersta Sverge togs upp för att man ville bjuda oss något bättre än Norrland. Aldrig kunde vi tro att talet om mellersta Sverge först skulle användas för att söka slå ihjäl Norrlandsplanerna och sedan för att slå ihjäl all kolonisation under detta år.

Kan man verkligen mena, att denna vår tillvaro skall fortgå ytterligare ett år? En ny vinter ligger då framför oss. Vill man att vi skola bliva alldeles förstörda till kropp och själ?

altFör dem av oss som äro ungkarlar, har understödet nu dragits in... Icke i vår krets, men från utomstående, har vi hört flera rent hemska antydningar, om vad de anse sig tvingade att göra. Vi anse oss skyldiga att nämna detta. Sanningen måste en gång få komma fram. "Nästa gång ni får höra av mig är jag en brottsling" sade en av dem, när han tog farväl. För oss är det tydligt, som Fabian Månsson påvisat att 50 000 människor icke kunna få sätta sin fot inom fabrikerna igen. För oss ligger klart, att statsmyndigheterna skulle ingripa på det sättet att inomhusarbetet i fabrikerna nu strängt förbehålles åt de äldre, som kunna sina yrken och som nu icke kunna kasta sig på annat. Ännu låter man dock yngre anställas, medan äldre och yrkeskunniga få gå i årslång arbetslöshet. Men därtill har ju erfarenheten nu så tydligt visat, att av det enbart industriella, okontrollerade systemet i alla fall blir endast fattighuset till sist. Vi vilja icke bli några fattighjon och äro förvissade om att friska och arbetsföra människor icke behöva vara fattighjon i Sverge, om Sverge skötes rätt.

En fråga återstår. Man säger oss att vi skola söka arbete på herrgårdarna. Härtill svara vi då först, att sådant arbete icke heller står att få. Vi har nu blivit så fostrade och vakna i det moderna samhällslivet att man icke längre inbillar oss vad som helst eller behandlar oss hur som helst. Och vad då storbruket beträffar, så ha vi ett ord att säga.

Vi kunna naturligtvis aldrig reflektera på att gå som utsugningsobjekt på områden för det mänskliga arbetet, där sunda förnuftet och all erfarenhet vittna om, att den självständigt arbetande mannen går fram med större möjligheter till lycka och välstånd, än om han anmäler sig bland statkarlarna. Då är han såld för livet. Vi vilja bli bönder och småbrukare, men aldrig i livet statkarlar.

Om staten nu, som vi tro det blir nödvändigt, öppnar möjligheter för alla att bli fria jordbrukare, så kommer givetvis också alla duktiga statare att anmäla sig. Staten kan icke avvisa dem och då återstår för godsens ägare ingen annan möjlighet än att överallt i godsens utkanter bereda fria och självständiga hem för sina arbetare. Vi tro att godsen icke skola förlora härpå, utan det skall bli till alla klassers nytta... Vi tro att Eskilstunaarbetarnas kolonisationsrörelse innebär en vändpunkt i mer än ett hänseende... Som nybyggarna i Förenta staterna och Canada vilja vi gå fram.

I frågan om huruvida unga industriarbetare duga till något, när det gäller att odla och bygga, bedja vi få hänvisa till greve Raoul Hamiltons erfarenhet från egnahemsverksamheten i Kristianstads län. Enligt hans ord till våra ombud reda sig industriarbetarna lika bra som jordbrukarna, när de få egnahemslån.

För de försök vi vilja göra finns på kronans marker övernog av platser att välja på så som den provisoriska undersökningen trots allt visat.

Vi bedja om en proposition om upplåtelse av sådana platser, likaväl som Norrlandskolonisterna fingo sin proposition. Vi göra denna framställning även för andra kamrater på andra håll, som nu snart sagt dagligen skriva till oss och begära att få veta på vad sätt vi gått fram. Vi kunna icke tänka oss annat än att riksdagen enhälligt tillmötesgår en sådan framställning till förmån för de arbetslösa i Sverge.

Vi bedja vidare Herr Statsrådet att hjälpa oss med en anpassning av arbetslöshetsstödet, så att detsamma kan användas just på sätt vi nu menat, nämligen till vårt underhåll under den första byggnads- och odlingstiden. Då vi fått upp våra hus må ju, efter en human avskrivning av en del av underhållet, fortsättningen kunna ordna med ett egnahemslån, som väl då också bör få gälla för de nödvändigaste inventarierna. En del av dessa borde kunna ställas till vårt förfogande utan vidare. Då enskilda här i staden hjälpt våra kamrater i Norrland med redskap och inventarier för tusentals kronor, så vill kanske staten också göra något i samma väg?..." Brevet är undertecknat av Hans Söhr, u.p.a. ordföranden i Nybyggarföreningen Mellersta Sverge.

Egnahemsrörelsen nådde en högkonjunktur under åren 1922-1928. Årligen utdelades omkring 3500 egnahemslån med ett lånebelopp på cirka 16 milj. kr.  Tyvärr förvärvades och byggdes egna hem till toppriser och beredde på 1930-talet låntagarna stora bekymmer, särskilt när jordbrukskrisen blev kännbar och statliga stödlån måste beviljas de beträngda låntagarna.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna tillhör författaren