Molande politik får konsthallen att vibrera

Filastine och Amélie Bouard. Foto Rasmus ThedinFrån Barcelona, via Bergrum 211 i Göteborg, en flotte på Mississippi-floden, klubbar världen över och en spelning inför 40 000 personer på en hip-hopfestival i Casablanca. Från Lyon, tillsammans med sin cello, till ett museum på den svenska västkusten.

Den 20 maj, intog Filastine och Amélie Bouard Göteborg med sin kundvagnselektronika och cello. Jag kan förstå hur mannen i centrum passar in på så många ställen. Han spelar en sorts politisk konstmusik som även kan klassificeras som dansmusik och/eller instrumental hip-hop. Den känns elektronisk fast ända organisk och lite som en mycket mörkare Manu Chao, fast utan sång och melodier. Musiken känns mångfacetterad och passar in på de flesta ställen tillsammans med en stegrande ton av politiska budskap.

Om du kommer för sent så möts du av en vägg. Och då talar vi inte om de väggar som omsluter konsthallen där de spelar. Väggar som ikväll vibrerar så frenetiskt att man är glad att det inte hänger konstverk på dem. Någon hade verkligen kunnat skadas då. Nej, nu talar vi musikalisk vägg; oljud, cello och en man som bankar på det mesta. En kakofoni av trumljud som icke härstammar från trummor (jo ibland), utan oftast olika elektroniska makapärer.

Den nya generationens kulturkoftor lyssnar intresserat mellan de vita väggarna, samtidigt som politiska, och epileptiska, filmer visas i bakgrunden. Filmer som tydligt visar Filastines ståndpunkter; anti krig, anti kapitalism, pro miljö.

Filastine har ett förflutet som både taxichaufför och trummis i det post-industrialistiska bandet ¡Tchkung! I dagarna är han aktuell med nya albumet "Dirty Bomb", samt den turné som ikväll besöker Göteborg. Det många hänger upp sig på är att han spelar på en amplifierad kundvagn, något han så här långt in i konserten inte gjort alls.

Filastine får ikväll representera det maskulina, med sina mörka bas- och trumljud (de enda ljusa ljud han ger ifrån sig är oljud ), medan Amélie får representera det feminina med de ljusa toner hennes cello och violin framkallar. Ljusa men monotona. Det blir en bra blandning. Musiken minner om östeuropeiska "Folkets biofilmer", som ofta utspelar sig i industrilandskap och där strimmorna av ljus är få.

När Amélie går av scenen blir konserten sämre. Enbart det maskulina hjälper inte. Musiken förvandlas till klubbmusik. Det funkar på en klubb, ja kanske även på en festival med hundratals dansande människor. Men i en liten konsthall där publiken sitter på persiska mattor? Nej. De långa låtarna (aldrig under tio minuter om jag räknat rätt) framkallar gäspningar och filmerna räcker inte till för att hålla intresset uppe. Inte ens när tusentals varumärken flimrar förbi i takt till trumljuden.

Äntligen kommer den jävla kundvagnen in i bilden. Den som vi väntat på hela kvällen, tidigare har den enbart använts som ställning till olika trummor, men nu går han lös på den med stockar och fötter. Konserten får nerv igen. Och då, då dyker Amélie upp igen. Cirkeln sluts, och de går av scenen. Konsthallens väggar skakar fortfarande, det finns inte ett öra som inte ringer, inte ett huvud som inte molar. Ute har regnet spolat bort föroreningar och finklädda studenter från Götaplatsen. Nästan som om Filastine haft ett finger med i spelet.

Rasmus Thedin