En gangsterflickväns bekännelser

Karolina Ramqvist. Foto: Anna-Lena AhlströmHon fascinerades av gangsterfilmer som yngre, men funderade över varför kvinnorna som levde med de kriminella männen alltid måste stå i bakgrunden. I sin nya bok har Karolina Ramqvist låtit flickvännen till en grovt kriminell man kliva fram ur periferin.

Huvudpersonen Karin arbetar som modell på Ibiza när hon träffar John som försörjer sig på knarkförsäljning och bankrån. När de har varit tillsammans ett tag köper han en stor villa till henne i alla hjärtans dag-present. Det är i den villan romanen "Flickvännen" utspelar sig, under några dygn av orolig väntan medan John är ute på ett av sina riskfyllda "jobb".

- Karin är en vit svensk medelklasstjej och hon lever som om det inte fanns några jämställdhetsproblem mellan män och kvinnor i hennes del av världen. Hon har inga andra ambitioner än att bli omhändertagen, säger Karolina Ramqvist när vi träffas över en lunch på Sturebadets eleganta restaurang i Stockholm. Hon fortsätter:

- Karin kastar bort en massa privilegier som hon har fått och som kanske generationen före henne har kämpat för. Dem är hon inte intresserad av. Hennes mamma är arg på henne och frustrerad för att hon inte skördar frukterna av en politisk kamp som har förts i hennes namn. Ett historiskt perspektiv kan göra att man blir provocerad av saker som man inte borde bli provocerad av. Jag har många kvinnliga vänner som har försörjt sina män i heterosexuella relationer och det har aldrig någonsin varit någon som har klagat över det, men med sitt feministiska perspektiv är man ändå dömd att se det som fel att låta kvinnor försörjas av män.

- Det är väldigt provocerande med alla fotbollsfrubloggar där kvinnor skriver om vad de har fått i present av sina killar. Min mamma som är gammal feminist skulle bli helt galen om hon såg dem.

Karolina Ramqvist har inte levt så nära den kriminella världen som Karin, men som tonåring umgicks hon i kretsar där det fanns en stark mytologisering av män som använde våld och begick brott. Hon växte upp i Nacka utanför Stockholm, i ett område som hon beskriver som blandat och där många föräldrar arbetade på Atlas Copco.

- Barn använde våld, misshandlade och hotade varandra och det var vanligt med lättare ungdomsbrottslighet som snatteri. Sedan fanns det också några människor som var lite äldre än vi, som begick tyngre brott, , och som vi såg upp till väldigt mycket. Det kunde vara bankrån och sådant. Det bildades en sorts mytbild kring de personerna. Det kan göra att jag har lite andra referenser än andra jag träffar i dag. Många i medelklassen upplever den kriminella världen så långt ifrån dem själva och blir chockade över att jag har varit så pass nära den.

För tio år sedan levde Karolina Ramqvist dessutom på Jamaica med en man som allvarligt övervägde möjligheten att bli yrkesmördare.

- Kriminalitet finns i vardagen på ett helt annat sätt där och det kan vara en helt realistisk yrkesväg. Antingen flyttar man därifrån och försöker finna ett annat yrke, eller så stannar man kvar där och, typ, dricker. Det är ett väldigt sönderfallande samhälle, det finns få möjligheter för unga människor. Den här personen som jag var tillsammans med kände människor som skulle kunna erbjuda honom kriminellt arbete, vilket gjorde att han seriöst övervägde det när vi var tillsammans.

- Kriminalitet är en del av vardagen och det är också en del av det politiska systemet på Jamaica. Det finns en del gangsterledare där och traditionellt sett har det politiska systemet byggt på politikers bindningar till den organiserade brottsligheten. Olika gäng har olika politisk färg. De får röster i utbyte mot gängskydd. När jag bodde där kunde jag få ström och vatten från socialistiska partiet mot att jag lät dem spreja sina initialer på mitt hus, i och med att jag kände personer som hade anknytning till det gänget, berättar Karolina Ramqvist, och fortsätter:

- En gång när jag var där var det politiskt kampanjmöte kunde vi inte åka därifrån eftersom vägen gick genom högerpartiets byar och de hade oljat vägen till våra byar så att man skulle köra av vägen om man åkte där.

Den före detta pojkvännen valde i slutändan ett icke-kriminellt yrke. Karolina Ramqvists egen karriär som journalist började på 1990-talet när hon gick på Södra Latins gymnasium och tillsammans med några vänner startade en tidning som hette Plebs. En svensklärare sa till henne att hon inte skulle tro att tidningen skulle ge henne något i framtiden.

- Jag blev väldigt besviken på henne och bestämde mig för att sluta skolan, det här var i trean i gymnasiet. Jag skrev in mig på Komvux i stället och arbetade på Aftonbladet. Några år senare började jag på DN och det jobbet fick jag enbart på grund av att man där hade läst Plebs. Det fanns ett sätt att döda intressen i skolan som är tråkigt, jag hoppas att det är bättre nu. Jag tror att man i dag skulle ha uppmuntrat oss mer eftersom det vi gjorde är en form av entreprenörskap, säger Karolina Ramqvist.

Man får intrycket att du är väldigt orädd och har bra självförtroende.

- Det var nog för att vi gjorde den där tidningen, vi lärde oss själva saker och var inte så rädda för vissa auktoriteter. Vi hade våra egna värderingar. Vi kom från ett annat håll än många andra, vi skulle aldrig ha kallat vår tidning för ett fanzine till exempel, vi såg inte så mycket upp till de här skribenterna som alla såg upp till, Jan Gradvall och Andres Lokko, vi tyckte att de var ganska löjliga. Vi ville vara i en annan skola än de.

Ni skrev också om svart musik som inte var så stor i Sverige då.

- Ja, då fick man med en gång ett annat perspektiv. Nyligen blev jag intervjuad av en journalist som pratade om skillnaden mellan den engelska musikjournalistskolan och den amerikanska och så är det kanske. Sverige har varit väldigt präglad av engelsk musikjournalistik. Den har inte varit så analytisk, den lyfter inte blicken utan den går in i en artist, går väldigt nära, medan vi ville göra något helt annat, något som var mer politiskt.

Åter till romanen "Flickvännen" som Karolina Ramqvist har skrivit på från och till i många år.

- Jag har också börjat på flera andra romaner som inte har funkat. Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick plötsligt. Jag fick barn och det är väldigt svårt att skriva någonting när man har småbarn.

Gjorde du mycket research?

- Jag ringde några samtal för att kolla om det fanns forskning om kvinnor som levde med kriminella män i Sverige och fick svaret att det inte gjorde det. Däremot läste jag lite studier om kvinnor som lever i destruktiva relationer med fysisk misshandel, för man kan anta att många av dem lever med män som är kriminella. Men det var väldigt viktigt för mig att inte göra speciellt mycket research för jag ville verkligen bara göra fiktion.

Hon läste också boken "Wiseguy" av journalisten Nicholas Pileggi. Den ligger till grund för filmen "Maffiabröder" och består av intervjuer med gangstern Henry Hill, hans fru Karen Hill och människor runt omkring dem. Karin i "Flickvännen" gör en hel del jämförelser mellan sitt och Karen Hills liv.

Dessutom läste Karolina Ramqvist amerikanska psykoanalytiker som hävdar att många kvinnor som lever med kriminella män hämtar kraft utifrån bilderna av traditionell maskulinitet och femininitet.

- Dels finns det klassiska att kvinnor vill ta hand om män, rädda och omvända män. Det är ena sidan, och då skulle den andra extrema sidan vara att kvinnorna upplever frustration över att de inte har tillgång till våld i sina könsroller och därför söker sig till män som använder våld. Det finns också teorier om att det är en fråga om att känna sig utvald - mannen kan ha mördat och våldtagit andra kvinnor men han skulle inte göra så mot mig eftersom vår kärlek är så speciell.

Vilken Karins främsta drivkraft för att leva med John är får man fundera över när man läser boken. Frågan är om en gangsters flickvän vanligtvis är så välformulerad och bra på att analysera sin situation som hon?

- Jag tror att det finns en kvinnlig kultur i att älta relationer. Att prata om att få kickar är trubbigt, men Karin längtar efter en förhöjd känsla av verklighet. Precis som det i övre medelklassrelationer finns ett martyrskap i föräldraskapet. Man söker lite att det ska vara tungt. När Linda Skugge skriver om hur hennes barn har magsjuka finns det en njutning i kampen. Att beklaga sig på det där aktiva sättet ger en förhöjd känsla av verklighet, säger Karolina Ramqvist.

Marja Beckman
Karolina Ramqvist föddes 1976 i Göteborg, men växte upp i Nacka och på Södermalm i Stockholm.
Hon är tidigare musikrecensent, numera krönikör i Dagens Nyheter och chefredaktör för tidskriften Arena.
Böcker: När svenska pojkar började dansa (1997), More Fire (2002), Flickvännen (2009). Medverkade också i antologierna Fittstim (1999) och Könskrig (2007).
Priser: Sveriges Tidskrifters Medierookiepris 1999, Sveriges essäpris 2003 för essän Den globala terapin i Arena samt SKAM:s romanpris 2003 för More Fire.