En oas av kreativitet och lidande vid röd sten

Foto: Sara BengtssonSom besökare möts man av vitt skilda verk bestående av rörliga bilder, stillbilder och inga bilder alls. Men det är inte bara elevernas verk som gör det till en spännande utställning. Röda Sten är den perfekta platsen för konst, för man talar ju ofta om den lidande konstnären. Röda Sten öppnar sina dörrar för fotohögskolans examensutställning.

Marken skakar under fötterna när den tunga trafiken sätter Älvsborgsbron i gungning. Den isande vinden hugger tag i mössa och halsduk. Den försöker dra mig över räcket och ner mot den svarta massa som vattnet utgör. En svart massa mellan de glittrande ljus som är Göteborg. En svart massa där många väljer att ända sina liv.

Under bron ligger konstmuseet Röda Sten. Det ser onekligen ut som en bunker där den ligger. En brun bunker utan fönster. Pelarna av betong som ramar in den förstärker intrycket ytterligare. Man kan också säga att den påminner om en brun kloss, som något förvuxet barn för längesedan glömt kvar invid älven.

Det är omöjligt att inte se bron när man besöker Röda Sten. Men den påverkar inte det som sker innanför de bruna väggarna. Det är två skilda företeelser. Ändå går det att se ett samband dem emellan; konst och lidande hör ihop. Där Röda Sten ligger slängd mellan två industriområden och en självmordsbro utgör den en oas för kreativt tänkande.

Det är här femton elever från Högskolan för Fotografi i Göteborg ställer ut sina examensarbeten, och det är en utställning väl värd att besöka. Utställningen pågår mellan 9 maj och 31 maj och här finns en del intressanta verk och fotografer att räkna med i framtiden.

Sara Bengtsson säger att hennes bilder är familjebilder. De förställer visserligen hennes dotter och hennes styvdotter, men färgerna i bilderna inger en hotfull, melankolisk känsla.

- Jag är förtjust i dova toner, egentligen föredrar jag svartvita bilder, säger hon själv. Det får inte bli för mycket färg, jag gillar det lågmälda tilltalet.

Röda Sten. Foto: Rasmus ThedinNär Gustavo Perillo först kom till Sverige från Brasilien, var det första han la märke till mörkret som råder här vintertid, men även spårvagnarna och bussarna som rör sig här i Göteborg. Detta har han fångat i de bilder han ställer ut på utställningen. Under vintern har Gustavo stått på hållplatser i stan och tagit tusentals kort på spårvagns- och bussfönster. Varje bild föreställer ett fönster med människor innanför och det svarta som en ram utanför.

- Fönstren blev som tavlor, säger Gustavo, som rörliga ramar som åkte runt i stan. Detta försökte jag fånga. Hittills har dock fotografierna varit väldigt realistiska, om än vackra och intressanta. Men Pauline Benthedes porträtt i skala 1:1 är snarare surrealistiska. Med hjälp av enkla knep har hon förändrat, deformerat, människorna på bilderna.

- Jag vill se bilderna mer som skulpturer eller objekt än som fotografier, säger Pauline. Jag tycker att detta intryck förstärks nu när bilderna är inglasade.

Pauline poängterar att hon inte tycker att det är viktigt att det man ser på fotografier är äkta, även om hon själv har manipulerat i bilderna redan innan hon tryckte på avtryckaren. 

Sven Drobnitza står för utställningens intressantaste verk. Lite varstans i lokalerna kan man se hans korta videofilmer, där han filmat vardagen, men klippt ut utsnitt ut bilderna så att man inte ser vad det föreställer. Han vill att alla ska göra sina egna associationer, även om det ibland kan tyckas självklart vad filmerna föreställer. Som till exempel den fantastiska filmen med solen, som är det första som möter en på hela utställningen. Eller är det verkligen en sol?

Sist ska vi nämna Pär Fridéns installation, som faktiskt inte innehåller ett enda fotografi. Istället möts vi av ett stycke konstgräs med två stycken röda stolar, samt några gula handdukar på. Därtill tillkommer ljudet från en gammal film, samt doften av klorin. Stiligt, intressant och ett vågat grepp på en fotoutställning.

 Rasmus Thedin