Kill your darlings

Rigmor GustafssonUnder måndagskvällen den 4 Maj intog jazzsångerskan Rigmor Gustafsson Göteborgs konserthus stora scen tillsammans med musikerna Jonas Östholm på piano, Lars Danielsson på bas och Eric Harland på trummor. Konserten är den tredje av totalt fem på den pågående turnén. Hon levererar en habil konsert som ibland når väldigt höga höjder. Denna duktiga sångerska förtjänar dock ett band som spelar mindre på proffsig rutin och mer på känsla och spelglädje.

Rigmor Gustafsson föddes 1966 i Värmskog i Värmland. Hon fostrades på olika musikskolor i Grums, Karlstad, Stockholm och New York, innan hon debuterade 1996 med albumet "In the Light of Day". Sedan dess har hon bland annat sålt guld med 2003 års "I Will Wait for You", tilldelats Landstingets Frödingstipendium på 50 000 kronor och fått en Grammis 2008 i kategorin "Årets jazz" för albumet "Alone With You". Men ikväll står hon alltså på konserthusets scen. Men något känns fel. Är hon ringrostig? Inte tillräckligt uppvärmd? Eller kanske bara nervös? Enligt kvällens huvudperson själv är så inte fallet.

­- Jag är aldrig nervös när jag har de här musikerna bakom mig. Jag vet att om jag gör bort mig så fixar de det. Jag älskar dem.

Vi ska återkomma till Rigmors älsklingar, men först ska vi tala om en katastrofal början. Konserten börjar med klassikern "Always Something There To Remind Me"; hon är verkligen inte först med att sjunga den och många har gjort det bättre. Man ska kanske inte säga att hon slaktar den, men man kan säga att hon ger den små skärsår i kanterna. Hon försöker krångla till sången på sätt som inte lyckas. Sången skär sig, hon kraxar och det låter som i ett karaokeprogram på tv.

Men sedan lyfter det. Efter en taskig första låt och ett väldigt långt mellansnack på charmig värmländska, tar hon ton igen och sången lyfter och svävar genom ett nästan fullsatt konserthus. Rigmor kan verkligen sjunga bra och hennes insatser under resten av konserten är en nästintill oavbruten njutning för örat.

Det är där vi återkommer till bandet. De är för bra. Ljudet är för rent och det känns för proffsigt. Bara en vanlig dag på jobbet för några väldigt skickliga musiker. De lever sig inte in i musiken. De spelar bakgrundsjazz som passar sig bättre en varm sommarnatt än på stora scenen i ett konserthus.

Man kanske inte ska klanka ner på det rena ljudet, då Rigmor själv säger att detta är en av fördelarna med att spela här; att ljudet inte flyter ihop.

Men smaken är delad och personligen gillar jag inte det kliniskt rena tilltalet. Men bandet lyfter också. Efter ett litet jam börjar musikerna röra sig till musiken, basen skorrar till, de vågar spela högt och ljudligt och musikerna ler till och med.

Efter att bandet väl vaknat kommer en riktigt smörig sak. Även om Rigmor förklarar att den är skriven av en vän under jobbiga omständigheter så är både text och musik tråkiga och klyschiga. Rigmor borde se bortom kontexten och vara lite nykritisk. Mannen i sätet bredvid mig somnar till och med och vaknar inte förrän de artiga applåderna haglar genom salen.

Med tanke på att det är sången som lyfter konserten och bandet som får det hela att halta så kommer konsertens höjdpunkt lite oväntat: Sången och pianot tystnar och trummor och bas ljuder allena. Trummor som tidigare bara smekts med stockarna bankas nu. Bassträngar som tidigare låg långt bak i ljudbilden lyfts nu fram när de spelas frenetiskt. Lars Danielsson dansar bakom ståbasen, ler och tittar trummisen Eric Harland i ögonen under de minuter som denna musikaliska duett pågår. Publikens reaktion är större än vid något annat tillfälle under konserten.

I sommar spelar Rigmor på flera olika festivaler i en mängd konstellationer. Till hösten påbörjas inspelningen av ett nytt album tillsammans med Radio String Quartet Vienna, där låtarna kommer vara en blandning av nya egna kompositioner och nytolkningar av låtar hon tidigare sjungit in. Vi håller tummarna för att det får knaka lite i skarvarna och att det kommer lysa spelglädje även om musikanterna. Det förtjänar hon.

 Rasmus Thedin