En gest som kan bryta rutinen och ge livet en djupare betydelse

Sandro Veronesi på besök i StockholmDet italienska Kulturinstitutet i Stockholm gav ut det första numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia, ett ambitiöst projekt som vill presentera den italienska samtidskulturen för den svenska publiken. Det första numret heter Tio författare - ett land, italienska romaner av idag. Roberto Alajmo, Franco Arminio, Andrea Bajani, Giulia Fazzi, Diego De Silva, Elena Ferrante, Valeria Parrella, Antonio Scurati, Vitaliano Trevisan och Sandro Veronesi är representerade med noveller eller romanutdrag. Ansvarig för detta nummer, förutom direktören Paolo Grossi, är Domenico Scarpa. Några av dessa författare var på besök i Stockholm, detta i samband med att tidskriften presenterades. Jag intervjuade då Sandro Veronesi, den mest kände, och kanske den mest intressanta av dessa författare. Gamla Stan i Stockholm är ett måste för varje turist, så vi träffades på Stortorget och tog sedan en fika på Café Edenborg. Sandro Veronesi är 50 år, han pratar med en mjuk toskansk brytning och ser stundtals ut som en av Pier Paolo Pasolinis hjältar.

Jag ställer dig den mest banala frågan: Vem är Sandro Veronesi?

- Jag är 50 år. Sedan minst 25 år tillbaka skriver jag. De första åren var de svåraste. Jag försökte finna ett språk genom att experimentera, genom att försöka finna en tidskrift eller en förläggare som ville publicera mina alster. Idag är det annorlunda. Nu är det förläggarna som frågar mig. När jag var ung bodde jag i Prato, en liten stad utanför Florens. Där, med undantag för en viss teaterverksamhet (Tadeusz Kantor hade teaterateljén Il Fabbricone i Prato), var kulturlivet mycket begränsat. Så jag flyttade till Rom. Nu har jag givit ut sex romaner och ännu flera reportageböcker. Dessa ickefiktiva verk tillfredställde mig mer än romanerna, åtminstone i början. Jag reste mycket och var mycket aktivt i många sammanhang, idag har jag familj, tre barn och ett till på väg, så jag måste vara hemma. Det är spännande med familjen, det är mycket man lär sig, men jag kan inte länge leva bohemiskt. För fyra år sedan hade jag turen att vinna ett Premio Strega (ett mycket viktigt italienskt litterärt pris).

Och du hade också fått ett Premio Campiello...

-Ja, jag började bli känd. Romanen hette Caos calmo. Nanni Moretti gjorde en film av den, så du kan förstå att mitt liv ändrades helt. Jag började tjäna pengar som författare, jag har ett yrke, utan att vara tvungen att sysselsätta mig med massor av andra saker. Jag kan koncentrera mig på att skriva.

Men det är också svårare. Läsarna har vissa förväntningar...

-Ja, man kan inte misslycka. Jag drömde om att bli författare men inte att bli en berömd författare. Jag ville finna ett nytt land, ett fosterland i konsten att skriva böcker. Jag har kanske mer tid för att skriva nu, även om tiden alltid är osäker.

När jag läste La forza del passato (Det förflutnas styrka) och Caos calmo (Lugnt kaos) fick jag känslan att någonting nytt hade hänt i den italienska litteraturen. Människorna du gestaltar lever ofta ett lugnt men banalt liv. Plötsligt händer något som förvandlar deras tillvaro till någonting absurt. Det är som att de fick uppleva en satori, eller, som Paulus, en uppenbarelse. Miraklet uppenbarar sig. Detta mirakel blir historia, ett fragment av realitet blir saga, alltså en berättelse. En sort magisk realism.

- Du sade en sak som verkligen stämmer om man läser mina böcker. Du har pratat om magisk realism.  Det kännetecknar mitt författarskap. Jag tänker på en viss latinamerikansk litteratur: Garcia Márques, Vargas Llosa, och sedan även Pessoa, Calvino...  Plötsligt händer det. Ett fragment av livet som också är en berättelse börjar brinna. Och berättandet, detta berättarfragment börjar ge verkligheten ett helt annat ansikte. Liksom fragmentet krävde en berättelse, en berättelse som inte är främmande för livet utan är livet självt som vill bli berättat. Därför en saga, som existerar enbart för att någon ska skriva och berätta den. Detta mirakel är inte så mirakulöst, det som är mirakulöst är att när miraklet sker har vi ögon och öron beredda att omfamna händelsen. Vi befinner oss på den rätta platsen vid det exakta ögonblicket. Jag vet inte om böckerna du citerade är mina favoriter, mina läsare har valt dem och gillat dem. Så de har blivit mina bästa böcker. Personerna i dessa romaner väljer att göra något istället för att inte göra någonting. Ta en svarttaxi medan man står i en vanlig taxikö, eller kasta sig i vattnet för att försöka rädda en okänd drunknande kvinna. Hade de inte valt att göra det hade miraklet inte inträffat. Samhället lär oss att vara försiktiga, att inte bry oss för mycket, att följa lagar och regler. Men så, om vi följer reglarna hela tiden, kommer aldrig någonting att ske utanför banalitetens gränser. Vi kallar det slump, men så är det inte.

Ja, det är miraklet som sker varje dag men vi har sällan tid för att bevittna det.

- Vi måste bevara en liten flisa av dårskap, hålla vår fantasi öppen för överraskningen, det är bara så som livet blir saga och berättelse. Varje människa har en historia, även de mest banala historierna har någonting som är värt en berättelse. Även de dunkla sidorna av vårt liv kräver en berättare, om vi döljer det mörka gör vi oss själva och andra en björntjänst. Jag vet att det är svårt att berätta för sitt eget barn att du har gjort saker som du vill att hon eller han inte ska göra. Men det borde vi göra, annars är som att stjäla en del av våra liv.    

Är det fortfarande möjligt att förnimma uppenbarelsen av dessa "mirakler" i dagens Italien? Jag tänker på Pasolinis desperata anklagelser...

- Om vi tänker på det som Pasolini skrev under de sista åren av sitt liv, då är svaret nej. Det finns inget hopp. Hade man lyssnat på Pasolinis närmast bibliska rop hade man kunnat göra någonting emot dekadensen och korruptionen. Verkligheten har i stället blivit värre.

-Men jag tror att det fortfarande är möjligt. Även Pasolini sa att desperationen inte existerar utan en strimma av hopp. Detta på grund av att förutsättningarna, verktygen, potentialitet för att ta sig ur denna kollektiva sjukdom finns, de existerar. Om italienarna bara skulle kunna sluta att titta åt det håll som makten - olika makter - vill tvinga våra blickar!

-Du bor inte i Italien men vi som bor där är utsatta av ett kontinuerligt medialt bombardemang. Detta gör att allt detta blir vanligt, nästan vänligt och familjärt. Ondskans banalitet skulle man kunna säga om ondskan vore banal. Banaliteten är värre än ondskan.

-Men om vi börjar titta på allt detta med främmande ögon, som om vi kom från ett annat land eller en annan planet, då skulle någonting börja förändras. Du skulle se som det vore för första gången! Du skulle börja se det andra inte längre kan se, se det som är dolt eller glömt.

 Vem äger denna förmåga? Är det en konstnär, en poet eller ett helgon?

- Jag vet inte. Vi behöver starka gester och rörelser av fantasi och kreativitet! Titta på Obama, det har krävt en enorm ansträngning för det amerikanska folket. Men det som var otänkbart blev plötsligt möjligt. Detta betyder att man inte behöver vara en poet för att förändra världen. Jag tror på fantasigester eller fantasirörelser, stora som små.

Jag tror att var och en som skriver har några husgudar eller mästare som har betytt någonting speciellt i deras liv. Vilka är dina?

- Ja självklart, men det betyder inte att man förblir epigon till en viss författare. Det handlar också om respekt för dessa "husgudar" du talar om. Jag försöker bara destillera kvintessensen av det eller den som har varit viktig för mig. Pasolini har varit viktig för mig. Jag hann inte träffa honom. Jag var lika gammal som hans Gennariello, 16 år när han dog. Men han har betytt mycket för mig. Det handlar inte bara om hans civilkurage, han ägde en otrolig gåva, en nästan profetisk intelligens. Titeln på min bok La forza del passato (Det förflutnas styrka) är en vers av Pasolini.

-Det finns vissa ord som t ex Traditionen som verkar uråldriga i en ung mans ögon. Men det är inte så eller det var inte så för mig. När Pasolini skriver " Io sono una forza del passato/ solo nella tradizione è il mio amore" (Jag är en styrka ur det förflutna / bara i traditionen finner jag min kärlek) är han medveten att han skandaliserar, ty han var den mest gränsöverskridande artist man kan tänka sig. Men han var en man av tradition. Sedan finns många andra som Truman Capote (för det jag kallar non-fiction) eller vissa latinamerikanare, och italienarna Calvino, La Capria som varit viktiga för mig. De kan fascinera mig men jag söker i min tradition, i mina egna rötter.

Jag kan ha fel men jag tror mig inte se någon mittpunkt i ditt författarskap. Jag menar att i dina romaner saknas ett centrum, det är mer "en centrifug" - alltså flykt från en mittpunkt. Det var inte så för romanerna tillhör traditionen, men det är så hos dig, tycker jag. Jag kan bara tänka på postmodernism.  Ja, jag vet att det är ett ord som betyder mycket och ingenting framförallt i litteraturen.

- Jag är utbildad arkitekt och på det är sättet är jag postmodernist. Postmodernismens sätt att se på rummet, på utrymmet, är ett grundbegrepp för mig. Så jag kan inte utesluta en påverkan även på mitt författarskap. Kanske är den första patinan av min stil som författare faktiskt postmodernistisk. Du sa att det i litteraturen inte finns någon riktig postmodernism.

-Det håller jag med om, men till en del har jag påverkats. En annan artist som har varit viktig för mig är Carmelo Bene.  En antipasolini kanske. För Carmelo Bene (italiensk teaterregissör, skådespelare och essäist) kommer estetiken före etiken, den öppna motsatsen till Pasolini. Han var inte en provokatör som många kan tro. Han var en aristokratisk intellektuell även om han valde det extrema som uttrycksform. Han var postmodernismens perfekta emblem.

-Men jag konfronterar inte mig med det tomma. Och jag är inte rädd för det. Kanske just på grund av att jag "träffat" Pasolini och Bene. Jag står, eller åtminstone försöker jag det, alltid med fötterna på jorden, en bit bort från avgrunden. Jag är en man av min tid men jag låter aldrig tidsanda ta över. Jag är född i Prato, i samma stad som Bresci, anarkisten som dödade kungen, men jag är inte typen som vill "döda" Berlusconi. Mordet som Bresci begick befriade inte Italien från tyranniet som han trodde.

-Med Berlusconi menar jag naturligtvis symbolen för det jag avskyr. Även om man befinner sig i en obehaglig situation och samhälle, det som måste ske, det sker. Jag minns inte regissören, en amerikan, men det var en kortfilm från 1970-talet. Filmen är så viktig för mig. Det handlar om en tjänsteman som vaknar på morgonen, äter sin frukost, sedan tar han hissen från sin lägenhet på tjugonionde våning. Trycker på knappen, hissen åker ned till nedre botten utan stopp, sedan går han till jobbet, kommer tillbaka hem, äter, sitter framför teven, så dag efter dag, hela tiden. Ett trist liv kan man tro.

-Men plötsligt finner han en utväg. Han har räknat ut att hissen tar en viss tid för att nå nedre botten. Då bestämmer han sig för att klä av sig och sedan klä på sig igen under hissfärden. Han hinner med det. Den första gången när hissdörren öppnar sig har han hunnit fram till att knyta sin sko. Den andra gången blir bättre och sedan den tredje och så vidare. Han har lärt sig hur man gör, han hinner t o m äta en sandwich under "resan". Till slut dör han av hjärtinfarkt medan han vallar sina skidor. Sista sekvensen visar honom naken och död men skidorna Š Han är död men hans död är gloriös. Filmen går från en grå realism till en absurd lek. Av tjänstemannen gör regissören en superhjälte. Jag vet inte, men när jag såg filmen blev jag så glad och hoppfull!

-Jag hoppas att det i varje människoliv alltid kommer att finnas utrymme för en gest som bryter rutinen och ger livet en djupare betydelse.

En sista fråga. Arbetar du på en ny roman?

- Ja, men nu vill jag skriva någonting helt annorlunda än de två romanerna som skapade sådan succé. Jag hade tur. Jag tycker att jag måste bryta en ond cirkel annars riskerar jag att skriva samma bok hela tiden. Jag vill chansa med någonting nytt även om det innebär en risk. Jag vill göra som mina gestalter, jag vill inte missa miraklet.

 Guido Zeccola