För ipred i tiden?

Ipred lagen började gälla för några dagar sen De kritiska rösterna munhuggs mot dem som höjer lagen till skyarna. Sveriges musikelit står splittrad, något som våra medier matar oss med varenda dag. Vad har medlemmar ur Those dancing days och Vapnet att säga om lagen?
Jag sitter på ett tåg som ska ta mig från de våriga storstadsgatorna, till de snöbeklädda fjälltopparna i Åre. Resan beräknas ta cirka sju timmar och här sitter jag, alldeles ensam. Min annars så välanvända Ipod ligger alldeles knäpptyst framför mig. Lägligt nog lade mina lurar av strax innan avgång. Istället bläddrar jag i den gratistidning som ligger placerad i stolsryggen framför mig. Där får jag syn på en enkätundersökning, som fångar mitt intresse.
Journalisterna på tidningen har frågat tio personer i vitt skilda åldrar:

1. När köpte du din senaste skiva?
2. Vad tror du kommer hända när cd:n blivit omodern och försvunnit?
Näst intill alla svarar förstås att de inte köpt en skiva på flera år och att det är nedladdningen som kommer att ta över. Men vad då, kommer , tänker jag. Cd-skivan är omodern och har så gott som försvunnit redan. Istället laddar vi ner vår favoritmusik, lagligt eller olagligt över nätet, genom bara ett klick.

Sedan den första april i år, när den så kallade Ipred-lagen trädde i kraft, har frågan om nedladdning ställts på sin absoluta spets. Kultur- och musikelitens åsikter går isär, både för- och motsidan plockar anhängare. Syftet med Ipred-lagen är att det ska bli lättare att få fast olagliga fildelare. Personuppgifter för misstänkta gärningsmän kan nu lämnas ut, men detta bara om domstolen gett sitt godkännande. Riksdagen har dock slagit fast att detta bara gäller vid fildelning eller omfattande nedladdning av exempelvis låtar.

Jag kontaktar Cissi Efraimsson, trummis i det hypade bandet Those dancing days och sångaren Martin Abrahamsson från det klassiska indiebandet Vapnet för att höra vad musiker, har att säga om den nya lagen.

-    Den utbredda nedladdningen är ett resultat av ny teknik och istället för att förbjuda den borde skiv- och filmbolagen finna nya sätt de kan sprida sin konst, som alla parter kan tjäna på. På något sätt måste man göra skivorna mer eftertraktade, så att man får något mer utöver tolv mp3-filer, tycker Cissi.

Martin säger så här:
 - Illegal nedladdning var ju redan, som namnet antyder, illegal. Så jag tycker inte att Ipred är en så stor grej. Visst, den är lite dåligt utarbetad när det gäller bevisbörda och sättet man ska undersöka misstänkta på.  Men folk som jämför det med 1984 och så vidare borde sluta lipa och skaffa sig lite perspektiv. Den dagen då Amnesty erkänner det som en kränkning av mänskliga rättigheter att inte kunna ladda ner grejer gratis, då kan jag ge dem lite förståelse. Fram till dess ser jag på "aktivisterna" med ungefär lika mycket respekt som jag visar folk som tycker det är förmynderi med bilbälte och systembolag. Det allra värsta med lagen är dock att folk kan börja profitera på rädslan för att åka fast, som Piratbyrån redan har börjat med, genom att erbjuda en tjänst med månadsavgift för skyddad identitet.

 Cissi tror att den negativa aspekten gällande införandet är att musiken inte längre kommer  att spridas lika snabbt och lätt som tidigare, men att folk förhoppningsvis fortfarande är nyfikna och nu kommer att använda sig mer av lagliga musiksajter som exempelvis Myspace  och Spotify.

Båda är ense om att alla artister måste hävda sin konstnärliga rätt och att man, och i slutändan inte ska behöva ta ur egen ficka för att gå i land med ett konstnärligt projekt. Därför anser de att man bör betala för sig.

- Jag önskar att musik kunde vara gratis, säger Cissi. Men det är ju inte så det fungerar, ingen ska ju behöva arbeta utan ersättning. Jag tror på nya vägar att gå.

 - Jag ser det inte som något principiellt fel i att man skulle få betalt för ett verk som tagit tid och pengar att framställa. Speciellt då man oftast får vara beredd att försaka andra grejer för kunna genomföra det, till exempel semester. Det är väl ingen skillnad mot andra jobb som folk brinner för, menar Martin.

Ingen av dem tror att det är möjligt att stoppa den redan fullt rullande nedladdningsapparaten. Martin kan tänka sig att en del av lösningen ligger i att:

- De företag som tjänar pengar på nedladdningen, exempelvis bredbandsbolagen, borde börja betala för sig. Det är för enkelspårigt att lägga all skuld på konsumenterna.

 Han pekar på att de bakomliggande företagen har ett väldigt viktigt finger med i spelet och  menar på att det är dags att de börjar ta sitt ansvar.

 Så vilken sida är det egentligen som har rätt? Vem äger vad? Och vem kan bestämma vad som egentligen är rätt och vad som är fel i denna fråga? Efter sju timmar på tåget, med en tyst Ipod på borde framför mig, är jag fortfarande inte säker.

Linnea Wermeling, text och bild

< Föregående		Nästa >