Svensk science fiction – Stefan Gurt släpper SF-roman

Image

Stefan Gurt i Kina. Foto: Chun Lee Wang Gurt

Skulle du vilja börja med att beskriva din nyutkomna bok, Minnen av Framtiden?

- Den börjar i en nära framtid, i Beijing 2017 för att vara mer specifik, och flyttar sig sedan ganska långt in i framtiden när mänskligheten slagit sig ner på en helt annan plats, men berättelsens tyngdpunkt ligger på jorden och utvecklingen där. Den är främst inspirerad av all tid jag tillbringat i Kina på senare år. Det finns miljöer där som känns mycket futuristiska, mycket Blade Runner. Jag tror det är en känsla jag gått och burit på ända sen jag jobbade som dörrvakt på en nattklubb i Hongkong i slutet av åttiotalet. Och sen handlar det en del om oron för klimatförändringarna.

John-Henri Holmberg från Nova science fiction skriver i min första artikel kring SF-författare: "Grovt kan man dela in dem i två grupper: en som består av författare som läst och inspirerats av utländsk science fiction, och som medvetet skriver i samma tradition som utländska SF-författare, en annan som skriver ‘helsvensk' science fiction, där tonvikten entydigt ligger vid den relativt nära framtidens sociala och politiska utveckling, och där få eller inga tekniska, naturvetenskapliga eller mer långtgående andra spekulationer förekommer." Är det något du kan relatera och hålla med om, känner du att med din första SF-roman att du ställer dig i någon av dessa två led?

- Det är sant att svensk SF mera sällan skrivits i Asimov- eller Arthur C. Clarke-stilen. Många av de engelska och amerikanska SF-författarna hade en bakgrund som forskare eller åtminstone naturvetare och var kanske därför mer intresserade av teknikens utveckling än svenskarna, men man får väl ändå säga att de bästa svenska SF-böckerna också beskriver världar som påverkats av tekniska landvinningar. Karin Boyes Kallocain handlar om en sanningsdrog och följderna av den, Harry Martinsson skildrar en rymdfärd och nånting som verkar vara en långt utvecklad dator, P C Jersilds Efter Floden följderna av ett atomkrig. De SF-författare som betytt mest för mig tillhör nog de mindre teknikinriktade, namn som Stanislav Lem, Phillip K. Dick, Orwell, Huxley, Ray Bradbury, Kurt Vonnegut Jr och William Gibson. Det finns en sorts poesi hos framför allt Bradbury och Gibson som alltid tilltalat mig, nånting som handlar om hur livet känns.

ImageI tidigare artiklar av denna serie har det varit tydligt att svensk SF har svårt att etablera sig, där en av orsakerna har varit att rena SF-förlag historiskt i princip har varit icke-existerande, utan att de tiotal SF-böcker som kommer ut varje år har getts ut på skilda förlag. Har du märkt något motstånd med den här boken, från förläggare eller dylikt?

- Det har ju inte funnits så mycket svensk SF och framför allt inte mycket som blivit tongivande i svensk litteratur. Delvis tror jag att det beror på att mycket av det som skrivits varit lite för larvigt, lite för lite på allvar. SF används ju ofta för satiriska syften, för att hålla upp en narrspegel åt den värld vi lever i idag, och ibland blir det lite för skoj, litet för mycket Svenska Mad om du känner till den tidningen. Jag läste den med stor förtjusning i yngre tonåren, men jag orkar inte med hela romaner i den stilen. Det är liksom en av farorna med genren, också bra författare som Phillip K. Dick går i den fällan ibland och det blir inte gripande.

- Sen tror jag att den svaga svenska SF-scenen till en del beror på fördomar. Lite som det var med deckare innan den här deckarboomen som kommit nu. På den tiden skrevs deckare av sunkiga gubbar som inte klarade av att skriva riktig litteratur. Det var så man såg på dem på då.

- I dag har populärkulturen exploderat på bekostnad av finkulturen, lite för mycket för min smak faktiskt, men det är bra med en större öppenhet. Jag har inte märkt nåt motstånd mot den här boken. Jag ger ut den på samma förlag (W&W), som jag alltid har haft. Min förläggare tyckte om den från första början och andra jag pratat med har inte heller rynkat på näsan.

Svensk SF lever verkligen på marginalen, var det något du tänkte på när du började skriva boken, att du ville förstärka den svaga SF-scenen, eller hade du helt enkelt en bra historia som var redo att skrivas?  

- Nej, jag tänkte inte alls så. Den här historien kunde bara skrivas på det här sättet. Fast det ligger en annan sak i botten också. Jag har länge haft en sorts generalplan om att skriva en bok inom varje tänkbar genre. Om du ser på mina senaste tre böcker är På natten korsar båten floden en reseskildring, Kvällarna på San Siro är en deckare, 49 dagar i bardo en släktkrönika. Innan dess har jag bland annat skrivit en kärleksroman, en sorts roadmovie-roman om luffande i England, en liten lyrisk historia om en händelse i Bibeln, en barnbok, en bok som kallats generationsroman. Allt är olika genrer, men samtidigt hänger de ihop. Huvudpersoner från en bok dyker upp som bipersoner i en annan och vice versa. Tillsammans bildar de en hel värld. Det är antagligen en fåfäng förhoppning att någon skulle sätta sig och läsa alla böckerna i rad, men om man gjorde det skulle man se en ganska stor värld skildrad ur olika vinklar. Minnen av framtiden är helt enkelt den del som utspelar sig sist av dem.

Har du några erfarenheter du vill dela med dig av rörande boken eller SF allmänt? Har det på något sätt varit skillnad att skriva SF? Framför allt; har du fått blodad tand, och det kan bli fler SF-romaner?

- En sak som skiljer SF från andra romaner är att man måste föra in saker som inte finns ännu. Det gäller ju att få läsaren att förstå dem och inte hänga upp sig på dem, de måste bli självklara. Annars är det inte så stora skillnader. Miljöerna i Beijing som dominerar bokens första del har jag studerat på plats, gick omkring med en anteckningsbok och skrev ner detaljer. Jag brukar ofta göra så. Sen har jag lagt till en del saker, men inte särskilt mycket, det mesta finns redan. Jag tycker förresten inte att man ska hänga upp sig så mycket på genrer. Själv gillar jag allt från James Joyce och Marguerite Duras till Raymond Chandler och Tintin. Det är inte genren som är viktig utan om det är bra eller dåligt.

- Vad gäller blodad tand så tänkte jag nog fortsätta med min plan att skriva inom olika genrer. Nästa bok blir ett seriealbum som jag skrivit manus till och som en kompis börjat teckna. Sedan håller jag på med lite essäistiska saker och en roman som ska handla om Lis pappa. Li är huvudpersonen i Minnen av framtiden. Fast när du säger det, jag har alltid gillat SF. Jag tror att det hänger ihop med att jag växte i ett höghus i Solna. Husen stod rätt glest där, grå huskroppar på fjorton våningar om man räknar med bottenvåningen och vinden, och det var fält mellan dem där vi lekte och cyklade och åkte kälke på vintern och jag tyckte alltid att det var nåt gåtfullt över det landskapet, ljuset från Råsundas strålkastare också vissa kvällar, nånting som mer var som världen skulle bli om ett tag än just då när jag växte upp. Den första bok jag försökte skriva, när jag gick i nian i grundskolan var en SF-historia, om världen efter atomkriget. Jag tror aldrig det blev mer än en tio tolv sidor. Jag hade så förtvivlat svårt att skriva maskin. Men SF ligger mig nära. Härom dagen kom jag faktiskt på en väldigt bra inledningsmening till en ny SF-roman. Kanske skriver jag den en dag, säger Stefan Gurt.

Stefan Hedström