Hanna Hirsch – som fyrverkeripjäser ingen tittar på

Image

Hanna Hirsch.

Jag har till en början svårt att hitta och går flera varv runt kvarteren kring Odenplan innan jag får syn på Johan som står och huttrar under en gatlykta. Vi skakar hand och han leder mig nedför en källartrappa insprängd i trottoaren och genom en massiv ståldörr som enligt honom själv skall tåla "en tvåhundrafemtiokilosbomb".

Här, i ett undangömt bergrum under de praktfulla sekelskifteshusen i Vasastan mitt i centrala Stockholm, huserar stockholmsbandet Hanna Hirsch i en replokal som inryms i ett skyddsrum från världskrigens dagar. Vi snavar över mikrofonsladdar och dämpmattor och hamnar till sist i det innersta rummet där trumset och stativ samsas med urdruckna ölburkar och en nedsutten skinnsoffa.

Lars, som tillsammans med Johan även spelar i bandet Förmögenhet, möter oss i dörren och vi slår oss ned. Hanna Hirsch gör något så oförmodat som punk år 2009 - i alla fall om man ska tro recensenterna. Debutalbumet Tala Svart släpptes i december på Diskret förlag och göteborgsetiketten Release The Bats och har fått genomgående god kritik trots att bandet genom valet av genre inte gått den enklaste vägen.

Gruppens namn, hämtat från den tidiga 1900-talskonstnären Hanna Pauli (född Hirsch), är talande för dess låtar - smärtsamt realistiska samtidsporträtt som obevekligen tränger sig in under skinnet.

Är punken död?

- Nej, verkligen inte. Jag tänker inte på det viset, säger Lars.

- Man gör ju det man är kapabel att göra, fortsätter Johan och rycker på axlarna. Jag har svårt att föreställa mig att vi fem skulle kunna låta annorlunda.

I vilken utsträckning spelar musik och genre roll för hur man som lyssnare uppfattar text och budskap?

- Jag tror att det spelar en väldigt stor roll, en genre är ju inte bara en genre utan även en fråga om identifikation, hur man ser sig själv i relation till andra. Alla recensioner hittills har förhållit sig till genren som angavs i pressreleasen, alltså punk, men om vi hade skrivit att vi var ett popband som diggade Belle & Sebastian så undrar jag om de inte skulle ha sett annorlunda ut.

- Som lyssnare bildar man ju sig en uppfattning om bandet, så det kan nog vara jätteviktigt om man hör någon referens eller tydlig inspirationskälla, inflikar Lars.

Texterna på Tala Svart är till stor del poetiska, något som får anses vara ganska ovanligt inom svensk punk. Finns det en medveten strävan efter balans mellan det brutala och det finstämda?

- Om man har en bakgrund som inkompetent textförfattare på engelska och börjar skriva på svenska så tror jag verkligen att man upplever ordens kraft, hur befriande det är att sjunga att man hatar någon. Men jag tycker ju att texterna är både brutala och finstämda i sig, säger Johan.

- Man skall inte läsa texterna utan att lyssna på musiken, för det är musik vi håller på med och inte lyrik. Men band som Vapnet, till exempel, har hårda texter till mjuk musik, det tycker jag är jätteintressant, fortsätter han.

Under samtalets gång återkommer vi flera gånger till frågan om huruvida Hanna Hirsch är ett punkband eller inte. Jag märker att ämnet diskuterats förut. Försöker skrapa bort fernissan och få fram en essens, nå själva idén bakom musiken och begreppet. För vad är det egentligen som konstituerar punken, bortom föreställningar om revolt och uppror?

Liksom all ungdomskultur har punkkulturen till största delen handlat om identitet, gemenskap och en lika livrädd som tidlös kamp mot stelnandet, en framtid som är vittjad på kärlek och förändring och där det enda som finns kvar är ett meningslöst gytter av dagar på väg mot slutet. Varje generation måste hitta sina uttryck, sitt sätt att tackla vuxenblivandet. Även om vår tids hjältar snarare bär byxor med uppvik än säkerhetsnålar i kinden så kvarstår den grund som all subkultur vilar på - längtan efter samhörighet och strävan bort från det vuxna och etablerade. I låten Strålande död tar den gestalt i viljan att vara ung och full och skjuta upp framtidens svårigheter ännu en dag.

- Jag tror att det är svårt att närma sig skivan om man inte har en slags grundläggande missnöje, säger Lars.

- Men det är också en skiva som handlar om att vara glad. Jag vet inte hur jag skall sammanfatta känslan, eller om den överhuvudtaget är möjlig att omfatta med ord. Men alla låtar har några textrader som summerar något viktigt om skärningen mellan glatt och ledset, mellan hopp och förtvivlan, säger Johan.

Ändå förnekar båda att Hanna Hirsch är ett politiskt projekt.

- Om man sjunger om något deppigt så kan det ju indirekt vara en kritik, men nej ... vi försöker ju inte få någon lag stiftad, säger Johan.

Vad har ni för influenser?

- Jag lyssnar mycket på Jason Molina, säger Lars. Songs: Ohia, helt fantastiska.

- Broder Daniel, men jag vet inte om man vågar säga det längre, skrattar Johan. Om jag får förhäva mig så måste jag ändå säga att det finns ett visst släktskap. Och så Tant Strul, som jag tycker är Sveriges bästa band genom tiderna. De känner jag mig väldigt besläktad med. Jag gillar den här distanslösa patetiken som man kan känna ibland.

24 januari spelar ni på Debaser Slussen. Vad kan man förvänta sig?

- Det man kan förvänta sig är att inte få se oss spela igen på väldigt länge, skrattar Johan. Min grundinställning när vi står på scen är alltid att det inte är en jävel som bryr sig. Det blir mycket roligare då.

Lars instämmer.

- Som fyrverkeripjäser ingen tittar på. Det är ganska fint.

Pontus Ahlkvist

Hanna Hirsch
Medlemmar: Johan (bas), Anders (gitarr), Lars (klaviatur), Andy (trummor) och Siri (sång).
Diskografi: Tala Svart (cd, 2008), Live in Space, 2007 (cdr, 2007), Radiance Kills ("7", 2007), Fireworks in Daylight ("7", 2005 ) och Leeches (cdr, 2003).