Den döda krokodilstaden – ”en blandning av drömmar, minnen och fantasier”

En av Sveriges just nu intressantaste författare heter Knut Larsson och är aktuell med boken Krokodilstaden. Tidningen Kulturens Benny Holmberg har samtalat med honom angående tillblivandet, David Lynch och andra influenser i hans skapande.

I seriealbumet Krokodilstaden av Knut Larsson möts läsaren av en sjömans- och sjörövarestetik i en träskartad värld med stymp- och mardrömserotisk outfit. Det är allt från träben, enöga och krokarm till anad fulsex i påbyggnad av nätstrumpsbeklädnader i en gråtonernas skymning. Och krokodiler förstås. Som skapar denna träsksunkiga farlighet. Bilderna är som tavlor i fantastiska gråtonade shateringar. De tål att tittas på. Mycket vackra i sina skrämmande stämningar. I vad för sorts hjärna har då denna krokodilstinna och gråsunkiga mardrömstad kommit till? Jag ville höra med Knut Larsson om det här.

Tidningen Kulturen: Det ordlösa fastnar jag först för i Krokodilstaden. Bilden istället för orden. Utan ord kräver väl berättelsen mer av dina bilder? Eller stör orden dig?

- Varje berättelse måste vara på sitt sätt. Krokodilstaden var från början tänkt att ha dialog, men det blev för sentimentalt och pratigt. Jag var ute efter att visa upp en värld som jag förälskat mig i, och en berättelse som är viktig för mig. Världen och berättelsen kom till mig då jag hörde talas om operan Die Tote Stadt av Korngold från 1924. Operan handlar om en änkeman som tror sig se sin döda fru i en ny kvinna men frun börjar spöka. Jag hade länge sökt en enkel berättelse i stil med Orfeus i underjorden då jag hittade denna. Men Die Tote Stadt har inga krokodiler så när de kom med i bilden då förändrades allt, säger Knut Larsson. 

TK: Stämningarna är större än handlingen. Kafka har ju sådana passager i sina verk, där de stämningar han skapar är mycket tolkningsbara och där stämningarna nästan räcker som handling. Och det ser jag i dina bilder i Krokodilstaden. Stämningar, ljus och dagrar betyder mycket mer än handlingen, men är också så mycket mer tolkningsbara. Hur arbetar du med och tänker kring detta? Ska man strunta i intrigen när man läser dina album, bara ge efter för olika stämningar och infall?

- Som jag ser det är stämningen konstverkets andliga kropp. Det är i den betraktaren skall befinna sig. Stämningen är väldigt viktig. Det är själen. Handlingen är det som vägleder betraktaren genom världen. Är det en dålig handling har man ingen lust att låta sig visas runt. Men handlingen är inte kärnan, bara en motor. Man behöver båda. Jag vill inte berätta hur man skall läsa mina serier. Det är upp till läsarna.

TK: Jag sitter länge och tittar på dina bilder när jag läser ditt Krokodilalbum. Det är inte fråga om bladvänderi, utan mera om att studera flera verk. Det är som tavlor. Har du hängt ut dom som bilder eller tänker du göra det?

- Jag hade en utställning med bilder ur Krokodilstaden på Stockholms Stadsbibliotek. Den vandrar nu runt på flera bibliotek. Just de bilderna är ju gjorda för att läsas i bokform i en viss ordning. Men de funkade bra att hänga uppe också. De får en lite annan innebörd när de tas ur sitt sammanhang. Jag är rätt sugen på att börja jobba med en utställning som slutmål. Verk som är gjorda för att ses på en vägg i ett rum. Det blir kanske nästa projekt ...

TK: Krokodilstaden har den tagit lång tid att skapa fram?

- Den tog tid på sig. Jag jobbade med Krokodilstaden till och från under fem år. Ibland körde jag fast och ibland var jag tvungen att jobba med saker som gav pengar. Men jag lät den ta sin tid. Jag hann komma med en bok mellan också, Kolonialsjukhuset som kom 2006. Det är bra att jobba på flera saker samtidigt för om man kör fast går man bara vidare till projektet bredvid. Så slipper man stå still.

TK: Tekniken, är det tusch, laveringar och gouache? Hur viktigt är ljuset och gråtonerna?

- Det är tuschlaveringar med upphöjningar i vit gouache. Det är en teknik som jag såg hos Carl Larssons illustrationer till Singoalla. De inspirerade mig enormt. När jag såg dem tänkte jag: Där är det! Det är en teknik som de gamla målarmästarna använde för att göra studier inför målningar. Jag är ute efter att skapa volymer med hjälp av ljus och skugga. Det är viktigt att bilden blir trovärdig. Det skall se ut som det faktiskt händer hur otroligt det än är.

TK: Något som verkligen tände mig personligen i ditt album Krokodilstaden är just sjömans- sjörövarstuket med ett slags schabloner nästan kitsch som är invävt som träben, enöga och (arm)krok och allt det där sjömansgrejset. Och härliga fartyg med den underliga stämningen från många spökskepp i serie- och fantasi- och spänningsvärlden. Jag har själv varit på sjön under nästan tio år i mina unga dar och när jag ser de där gråtonerna/fartygen/stämningarna upplever jag direkt många sjaskiga hamnstäder där ytterligt nedkörda skepp låg akter eller för om oss och en mycket sunkig och flyktigt ihoptrummad internationell besättning, ja nästan ett sånt där shanghajat gäng galningar som kretsade upp och ner i hålor ombord i sådana där livsfarliga sjöodugliga och genomrostiga Monroviaskutor. Är det en riktig iakttagelse att du använder dig av sådana stämningskapare som de jag räknade upp, träben et cetera?

- Anledningen att Krokodilstaden fick en maritim och piratinspirerad kultur kändes bara logiskt för mig. När man vill skapa en värld handlar det inte om att hitta på och fantisera utan om att vara lyhörd. Är man bara tillräckligt observant så ser man världen man vill beskriva. Det är det som är inspiration för mig, när man är där i sin värld och ser hur allt skall vara. Det är tyvärr inta alltid så lätt att ta sig dit. Man får lura sig dit med en viss sorts musik eller bara jobba på och hoppas hamna där.

TK: Drömvärldar är ju egentligen rationella när det gäller realism, de bara städar undan sånt som inte behövs, onödig och överflödig rekvisita. Det tycker jag mycket om i ditt Krokodilalbum. Det är så härligt rent från en ängslig detaljåtergivning. Läsaren får själv möblera. År det oviktigt för dig med rekvisita, att det måste stämma med alla detaljer, jag menar det får saknas grejor bara stämningen är uppnådd?

- Man har den rekvisita som krävs. Inte mer och inte mindre. Grafiska romaner har ju det gemensamt med dramatik och film att man vill föra handlingen framåt. Rekvisitan är en del av världen men också av handlingen. Det är en avvägning man gör vad som skall vara med i bild och inte.

TK: Ja och detta med det självbiografiska. "Jag brukar säga att skelettet är självbiografiskt, men köttet är lögner och fantasier.", det där har du sagt någonstans. Du är ju så med flera av dina tidigare album åtminstone rent utseendemässigt. Är du med här? Använder du ditt unga pojkutseende? Sedan djungelfaran när man kan bli fången och uppäten i dessa fantasier och de drömlika kärlekshistorierna som kan äga vilka storheter som helst. Är det dina galna pojkdrömmer, halvvuxendrömmar, vuxenfantasier?

- Mina berättelser är sanna men inte för den skull självbiografiska. Kärnan i mina berättelser handlar dock om mig. Det kan vara ett tillstånd jag vill beskriva. Men för att beskrivningen skall bli sann så måste jag berätta i mytens eller drömmens form. Om man verkligen vill beskriva ett tillstånd så måste man inkludera drömmar, minnen och fantasier. De är lika sanna som rummet vår fysiska kropp befinner sig i. En blandning av drömmar, minnen och fantasier, det är realism för mig. Man är inte alltid medveten vilket av de tillstånden man befinner sig, som det kan vara i livet ...

TK: Föds dina världar under resans gång eller har du ett klart konstnärligt grepp och ett redan uttänkt scenario som skall ned till papperet när du börjar? Hur kommer dina idéer? Hur jobbar du med ett album när du väl fått iden? Grundteckning, skuggor, ljus, först och sist? Konkret, hur kom Krokodilstaden till? I ditt huvud? Hur kom det här landskapet upp i dig? Eller rättare sagt hur kommer en sådan här värld upp i dig. Går du länge och skapar i huvudet och sedan bara illustrerar drömmar infall, nojor och fantasier eller är det bara så att du sätter dig ned och ritar loss och så kommer det?

- En idé är som ett hårstrå i vasken. Man hittar det och börjar dra. Ibland är det bara ett hårstrå, men i vissa fall kommer en hel människa eller i sällsynta fall en hel värld. Man drar och drar tills man fått allt. Ibland kommer en karaktär först eller en plats eller en abstrakt känsla. Sedan är det bara att jobba vidare och se vart det leder Jag skriver mycket i början. Anteckningar i små svarta böcker. Ibland små skisser men mest ord. Bilder i huvudet som blir ord som sen blir bilder igen. När ett textsynopsis är klart så bryter jag ner handlingen till bilder i form av små skisser, tumnaglar. Detta tar tid och det är först när de verkligen sitter som de skall som jag börjar teckna på originalpannåerna. Jag skissar i blyerts och tuschar sedan konturerna varpå laveringen börjar. Det är en tidskrävande process.

TK: Vad betyder filmregissören David Lynch för ditt konstnärskap?

- Han har varit min konstnärliga förebild sedan jag såg Twin Peaks på TV 1991. Jag hade förmånen att träffa honom när han var i Stockholm för att få ett filmpris 2003. Vi åt middag ett litet gäng på hans hotellrum och drack kaffe dagen därpå. Han var oerhört sympatisk och generös. Jag förstod hans konstnärskap mer när jag hade träffat honom. Jag har nyligen skickat Krokodilstaden till honom och hoppas på gensvar.

TK: Jag har sett Carl Larssons tavla Singoalla. Du har sagt att det blev avgörande för dig när du såg den. Vad är det som är avgörande i den bilden för ditt konstnärskap?

- Det var hur den var utförd rent tekniskt. Laveringen med upphöjningar i täckvit. De är fantastiska.

TK: Hur ser framtiden ut för dig? Vad har du för mål närmast? Har du något nytt seriealbum på gång?

- Jag fick nyligen ett tvåårigt stipendium som ger mig ett andrum att känna efter vilka av mina idéer jag skall satsa på. Jag får generellt väldigt mycket idéer, men alla är inte bra så man får sålla. I nästa nummer av Galago publiceras en novell jag skrev i höstas. Skrivandet är något jag vill hålla på med mer också. Tanken på en utställning med större bilder känns väldigt spännande. Det projektet är bara i sin linda men jag hoppas på ett möte med en gallerist inom kort, säger Knut Larsson.

Benny Holmberg

< Föregående		Nästa >