Tio fotografer

Det första som idag möter besökaren i Lunds konsthall är ett fotografi av en man och en kvinna som står och talar med varandra en ljus morgon 1950 på torget Piazza del Popolo i Rom. Det är en bild tagen av Pål-Nils Nilsson som var en av medlemmarna i gruppen Tio fotografer, vars första gemensamma utställning hölls just i Lunds konsthall våren 1958.

Femtio år senare sluts cirkeln med utställningen Tio fotografer, där dessa fotokonstnärers finaste verk ställs ut i precis samma konsthall där allting startade ett halvt sekel tidigare.

Den mest berömda av de tio fotograferna var Georg Oddner och hans verk ges stort utrymme. Det är inte en utan många världar som Oddner skildrade under sitt långa yrkesliv; jazzstjärnor, tiggare, fotomodeller och vanliga arbetare - alla har de blivit fångade av Oddners lins vid tillfälle.

På ett fotografi kämpar en utblottad peruansk bärare med sin tunga packning, kläderna hänger i trasor. På ett annat betraktar oss en ung Anita Ekberg, nästan overklig i sin eteriska skönhet. På ett tredje har matadoren precis stuckit in sin värja i tjurens nacke, den röda muletan fladdrar framför det tunga huvudet och snart kommer djuret att lägga sig ned i sanden och dö.

Det är alla bilder som i en enda snapshot fångar ett helt liv och berättar något viktigt om vad det innebär att vara människa. De är också alla, oberoende av motiv, oerhört vackra.

Lennart Olsons verk är också rikligt representerade. En bild föreställer Slussen och är tagen 1952. Det är vintervitt och snön reflekterar solljuset så att hela denna tumultartade trafikplats får något vackert och poetiskt över sig. På ett porträtt syns konstnären Öyvind Fahlström. Det är återigen femtiotal och Fahlström sitter fullkomligt absorberad av sitt arbete vid ett ljust skrivbord, i fonden syns ett typiskt surrealistiskt Fahlströmskt collage. Man ser att konstnären, fotografen och Sverige håller på att lämna ett ganska sömnaktigt femtiotal för något nytt, något mer spännande.

Ett par fotografier har galleriet valt att förstora och sätta i entréhallen. Ett av dem är just mannen och kvinnan som talar med varandra en morgon i Rom för snart sextio år sedan. Just den bilden illustrerar tydligt varför fotografiet är en så intressant konstform. All logik säger oss att mannen och kvinnan idag är döda, barnen som leker på torget måste i dagsläget vara pensionärer och morgonlugnet på Roms centrala torg Piazza del Popolo är för alltid borta.

Samtidigt är varje fotografi just detta: ett stycke "frusen" verklighet vilket innebär att paret om tio, femtio och hundra år fortfarande kommer att stå på Piazza del Popolo och titta varandra in i ögonen. De befinner sig mitt i tiden - och är samtidigt tidlösa. Det är realismen och det dokumentära hos fotografiet som gör konstformen magisk när den är som bäst. En lärdom samtliga konstnärer ur gruppen "tio fotografer" verkar känna till.

En monter har vigts åt fotografier över fotograferna i gruppen. På de första bilderna i brytpunkten femtio- sextiotal är de alla unga, kortklippta män med svarta stålbågade glasögon. De bär alla kavaj och tittar frimodigt och lyckligt in i kamerorna. De ser så unga, oskuldsfulla och lyckliga ut. Folkhemsk framtidstro och professionell lekfullhet präglar dessa svart-vita kort på dem som annars hade för vana att stå bakom kameran.

Det finns så mycket man skulle kunna skriva om utställningen Tio fotografer. Om ljuset och kompositionen i bilderna, om hur den svart-vita exponeringen ofta på ett tydligare sätt än den i färg gör sina motiv rättvisa, om Tore Jonssons vackra avbildningar av ett lite surrealistiskt Paris, om den humanism och värdighet som präglar dessa tio fotografers blick oavsett om deras kameralinser fångar en fotomodell, en bro eller vita fotspår på väg mot ingenstans. Inga ord kan egentligen göra denna underbara utställning rättvisa, gå själv istället och titta om du får chansen.

I Lund stannar expositionen fram till den 18 januari, sedan åker den på turné till bland annat Borås konsthall.

Alexandra Franzén

< Föregående		Nästa >