Albumaktuella Elenette - känslosam genuspop i litterära trikåer
Image- Jag läste Fittstim som 16-åring i Falun och det blev verkligen en väckarklocka, säger han.
Det är en kylig decemberafton och regnet faller fridfullt, som i sjok, över Stockholm. Jag har stämt träff med Elenettes sångare tillika bibliotekarien Kalle Berglund för att prata om musik, böcker och vad det innebär att vara man. Den frågan är något som är ständigt närvarande hos Stockholmsbandet som enligt egen utsago influeras av "Vince Clarkes synthslingor och Judith Butlers teorier".
Elenettes genusmedvetna lyrik och texter, genomsyrade av Balzac- och Goethereferenser, framförs med en närmast naiv klarhet, ackompanjerad av trallelektroniska melodier och en innovativ ljudbild där blåset ofta har en framträdande plats.
Under hösten har bandet spelat på bland annat Rätt till vård-festivalen på Debaser Medis och på Bibliotekspop, Stadsbibliotekets popklubb för bibliotekarier som vid sidan av sin bibliotekstjänst även har ett band.
Elenettes EP Maskulinitet släpptes i våras och sedan dess har bandet spelat bland annat på Stockholms stadsbibliotek och på indieklubben Grüner Jäger i Hamburg. Klezmerdoftande popdängan Pappa Go Riot!, med inslag av både altsaxofon och synt, har spelats på P3 under hösten och i mars kommer bandets albumdebut, den här gången på eget bolag. Skivan blir enligt bandet en summering av låtar de tidigare släppt samt nyinspelningar av gamla låtar som aldrig givits ut.
ImageVem skriver bäst texter - Andrew Eldritch eller författaren Agnes von Krusenstierna?
- Det är svårt att ställa två stora mot varandra. Men måste jag välja så får det bli Krusenstierna. Det finns naturligtvis en skillnad i poptextens och den skönlitterära textens roll som budskapsbärare. Man kommer undan med så mycket när man sätter musik till ord, och det är väl både popmusikens styrka och svaghet. Jag har verkligen ingenting emot banaliteten som ofta kännetecknar poptexter men samtidigt är det lite tråkigt att ordet alltid reduceras till något sekundärt, säger Kalle Berglund.
Jag för in samtalet på influenser och frågar vad som egentligen ligger till grund för bandets musik, bortom fyndiga låttitlar och fnissig akademikerhumor. Kalle småskrattar och slår ut med handen i en "var skall jag börja"-gest.
- När jag läser en bok brukar jag ofta sitta med penna och klura på texter. Skönlitterärt så vill jag inte sätta någon särskild författare eller bok framför andra, däremot är jag starkt präglad av facklitteraturen. Den har ett väldigt vackert språk som jag tycker om att väva in i poplyrik. Ord som "implementera" är fina att tonsätta. Men jag tycker väldigt mycket om Monika Fagerholm. Och Hjalmar Söderberg.
Om Elenette vore en bok. Vilken skulle det vara?
- En blandning av Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Judith Butlers Gender trouble.
Elenette två EP-skivor Maskulinitet och Autenticitet behandlar båda identitetsproblematik och känslan av att inte passa in i det förväntade. Även ämnen som vanligtvis inte återfinns i populärkultur, såsom våldtäkt, diskuteras i Elenettes texter, som har en skarp udd riktad mot idén om manlighet.
I låten Grabbarnas ikläder sig sångaren rollen av en kille som tar hem en däckad tjej från krogen och har sex med henne, ett svar på Annika Norlins Allt som är ditt.
Kalle Berglund säger att han redan tidigt var fascinerad av genusteori men inte kunde sätta det på pränt.
Image- Jag läste Fittstim som 16-åring i Falun och det blev verkligen en väckarklocka. Innan hade jag alltid känt mig allmänt fel, men inte reflekterat över varför. Men nu började jag komma i kontakt med feminismen och dess idéer. Sedan flyttade jag till Stockholm, började plugga genusvetenskap och upptäckte massor av spännande teorier, bland annat av Judith Butler.
På EP:n Dygd från 2007 sjunger ni om att "gråta till kommersiell r'n'b". Vad gråter du helst till för musik?
- Den som hängt med ett tag: The Cure, Sisters Of Mercy, Broder Daniel eller första skivan av Lustans Lakejer.
När Elenette recenserats i media har de ofta framställts som just 2000-talets Lustans Lakejer, en given arvtagare till den svenska syntpopens förgrundsgestalter.
Själv tycker Kalle Berglund att den bilden är överdriven och att likheterna mellan banden är uppförstorade, även om han medger sin faiblesse för 80-talet och dess estetik. Det framkommer även i låten Att göra en hit där det sjungs om att "kämpa mellan SMK-spex och Joy Division-komplex".
Vilket är det festligaste ställe ni uppträtt på?
- Hamburg var knäppt och lite absurt eftersom ingen förstod vad vi sjöng, men vi har aldrig sålt så många skivor efter en spelning som där. Vi har spelat i Åbo också men det var för en svenskspråkig publik. Sedan gjorde vi en fantastiskt kul spelning i våras, på Klubb Populär på Storan i Göteborg. Spelningarna utanför Stockholm är överlag roligare, folk är mer intresserade och kommer fram och ger beröm.
Var finns framtiden, bakom lånedisken eller bakom mikrofonen?
- Jag har gett upp drömmen om att kunna livnära mig på musiken. När vi låter som vi låter kommer vi aldrig att locka en tillräckligt stor publik. Så det får bli en kombination, att sitta bakom lånedisken och klura på poptexter, säger Kalle Berglund.
Pontus Ahlkvist
Fakta Elenette
Medlemmar: Kalle Berglund (sång, synt, altsaxofon), Mattias Hagegård (bas, tenorsaxofon, sång), Rebecka Johansson (synt, sång) och Jon Gredmark (gitarr).
Diskografi: Maskulinitet EP (Cosy Recordings, 2008), Autenticitet EP (Cosy Recordings, 2007). I början av mars 2009 släpps debutalbumet på egna bolaget Meta Rekords, i samarbete med Cosy Recordings.
http://www.myspace.com/elenette
| < Föregående | Nästa > |
|---|



































