Illa med jämställdheten – teaterelever skriver öppet brev

När man talar med den något yngre teaterpubliken, den mellan tjugo och trettio, får man ibland kommentaren att de inte känner sig representerade. Inte så att de anser dramatiken vara svårtillgänglig, utan i så fall tvärtom, snarare inaktuella. Många gånger speglar inte heller uttrycket unga människors erfarenheter. Nya tider kräver, och har alltid gjort, nya uttryck. Man kan undra om inte teatern vill vara med och stå som utmanande kraft i samhället? Likt de kulturpolitiska målen föreslår. Vill inte teatern möta en potentiell publik?

"Hur kan vi trovärdigt kommunicera med en samtida och framtida publik om vi oreflekterat lär oss gestalta föråldrade föreställningar om män och kvinnor?" skriver Linda Kunze och Ulrika Ellemark i ett öppet brev som i början av oktober skickades ut till ledningen på sina respektive teaterhögskolor, Malmö och Luleå, studentkårerna samt Teaterförbundet.

I brevet vittnar studenterna om att utbildningen på Sveriges teaterhögskolor ser olika ut för män och kvinnor, vilket strider mot både utbildnings- och likabehandlingsplanen. I exemplet Malmö har årskurs tre ännu inte arbetat med en enda kvinnlig dramatiker. Bara i undantagsfall, vilket kan ses som en följd av pjäsvalen, besätts de större, mer komplexa rollerna med kvinnor. Logiskt leder detta till kortare repetitionstid för tjejerna då deras uppgift väger lättare. Som brevet konstaterar tappar branschen på sikt trovärdighet.

De fyra lärosätena i Stockholm, Malmö, Göteborg och Luleå har under två års tid arbetet med projektet "Att gestalta kön", ett projekt med ambitionen att "finna fler dimensioner och valmöjligheter när det gäller hur kön gestaltas på scen och i medier." Det ska höja kvaliteten på utbildningen. Pengarna finns (det är en av Sveriges dyraste utbildningar) och uppenbarligen också en medvetenhet om problemen. Men som Kunze och Ellemark påvisar finns också en risk att ansvariga nu "lutar sig tillbaka i tron att de inget mer kan göra".

Det är en inte ovanlig företeelse i utbildningssammanhang. Institutioner berömmer sig själva då de infört ett block med genusteori eller skickat sina fritidspedagoger på en tvådagarskurs i genuspedagogik. Jämställdhet är emellertid svårt att applicera på allmänheten via välformulerade planer och instruktioner.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmanns tro att det går att genom ett kontrakt till nyanlända överföra "svenska värderingar om jämställdhet" är bara ett exempel på en förenklad syn. Värderingarna vi själva har svårt att leva upp till, som vi inte vet innebörden av, reduceras till anvisningar på ett papper. På samma sätt som diskussionen borde genomsyra hela vårt svenska samhälle och inte bara antas som en svensk värdering borde också teaterhögskolorna integrera ett mer genusinriktat tänk i hela utbildningen. Inte bara låta det bli ett parallellt löpande ad hoc-projekt. Annars är kanske risken att scenkonsten mister sin tilltänkta publik till andra områden som vågat trotsa.

I brevet ges också några konkreta förslag till förändring: att medvetet experimentera könsidentiteter på scenen, ersätta en del av "det klassiska materialet skivet av manliga dramatiker" med texter som ger mer komplexa bilder av kvinnor och även män, föra statistik över exempelvis pjäsval och roller med mera.

Något officiellt svar från ledningarna har ännu inte kommit men många positiva reaktioner har däremot mottagits från studenter på de olika teaterhögskolorna samt Dramatiska Institutet. Även yrkesverksamma teaterarbetare har visat sitt stöd. När jag frågar Kunze och Ellemark hur de ska gå vidare om de inte får gehör blir svaret positivt. "Vi får fortsätta ligga på, diskutera och kräva. Vi ser trots allt ljust på framtiden. En jämställd scenkonst är möjlig."

Sarah Degerhammar

 Läs hela brevet här

< Föregående		Nästa >